Nu är det gjort!

Jag utmanade mig själv å det grövsta.
Jag var huvudrollen i en pjäs, som spelades upp för hela skolan på 100-150 pers.
Jag hatar att synas på sådana sätt, även stå upp bara för klassen och hålla föredrag gör så att mina knän skakar!

---

Nu handlade teatern om en tjej (läs mig) som gjorde uppror mot sin trygga värld (läs föräldrarna)Och hon drar sig från familjen till ett sportande kompisgäng.
Detta byts också ut till ett tuffare gäng med alkohol och droger.
Hon är på en fest, där flickan då är upptagen med att leta cigg i sin väska, så passar ”den stora snygga killen” på att passa på att stoppa något i hennes öl.
Hon blir medvetslös och han försöker då våldta henne.

En barndomsvän, som dras med till tuffa gänget kommer då till räddningen.
Sen spelas det upp att flickan (läs jag igen) står i en halvcirkel med människor som knuffar henne fram och tillbaka medans berättaren ropar ut ord som ångest, tårar, oro mm.
Hon faller ned i en hög och hon blir ensam.

Det går vidare med att flickan med sin familj flyttar till storstan, med där blir det bara värre.
Ett nytt kompisgäng, vars tillgång till droger försöker få henne fast igen.
Och det lyckas.
Hon blir åter ensam, med påsen med vitt pulver.

Hela teatern slutar med att hon ligger i en soffa med påsen fortfarande tryckt mot bröstet, hos en psykolog.
Psykologen tar bort påsen, men den byts ut mot en pillerburk.
Barndomsvännen kommer in på scenen igen, och tillsammans med psykologen drar med flickan ut mellan alla rader med stolar där publiken.

Och till tonerna av pianomusik går tillsammans ut genom dörren…

---

Jag skakar än och funderar på att gå ut för att svalka av mig i snön som just nu faller ned.