Det följs något otroligt i världen om Norge. BBC, CNN och en massa andra tv kanaler sänder. Dubbade sändningar ifrån gudstjänsten. Obama och Hilary Clinton har skickat sina kondoleanser. Idag klockan 12 så var det en tyst minut. Hade på tvn i bakgrunden, kanal 5 tror jag. Plötsligt blev det tyst och jag tittade på den nästan helt svarta tvn, en vit textrad stod över skärmen. Tyst minut för att hedra offren i Norge. Det var fint av bolaget.

N som är fotbollsdomare, dömde matcher både lördag och söndag, berättade att även de hade haft tyst minut för att hedra offren i grannlandet.

Läser runt lite överallt, tidningshemsidor och bloggar. Någonstans i alla uttryckta sorger så minns jag att det stod ”vi alla norrmän”. Visst kan man säga så, men jag föredrar att säga att ”vi är alla människor”. För det har styrkts av alla människor som visat sin sorg, trots att de inte varit landsmän eller ens känt offren. Vi är oavsett nationalitet, ras eller ålder människor, och som i det stora hela delar samma blodgrupper. Lika.

Gärningsmannen är inte lik oss längre, han har förbrukat sin mänskliga rätt, liksom övriga män och kvinnor via sina ohumana handlingar nedlåtit sig i kategorierna mördare, våldtäktsmän och pedofiler. Ingen har rätten att bestämma när en annan människa ska dö! Ingen att förstöra någon annans liv och skända någons kropp. Det enda just denna man har kvar är att förklara sig, så att offren och deras anhöriga får svar, och för att resterande av världen kan lära sig och därmed bli förberedda och kunna förhindra liknande attacker.

Tyvärr, det händer liknande saker runt om vår jord och till och med värre saker. Vi följde via media Libyen och Egypten och övriga länder där hemska saker händer på grund av onda människor. Men just detta, Norge massmordet, berör just oss extra mycket pågrund av att det hände så nära vårt land, ett land som är så likt vårat eget. Vi reagerade i början över bilderna från Libyen, man häpnar och förskräcks över det lika mycket, men jag tror inte man tar till sig det lika mycket som med vad som nyss inträffat. Vi tar inte till oss, känner lika, då vi inte kan ta in de främmande bilder med för oss exotiska platser. Vi ser sandhus, palmer och öknar. Landet och människorna som inte liknar oss, förstår inte vad som sägs vid skriken, ropen och intervjuerna.

Norge är för oss något som lika gärna kan hända i vårat eget land. Lika fredliga land. Ön kunde varit vår ö, som ligger i en sjö som ser ut som vilken av Sveriges sjöar som helst. Vegetationen är den samma, björkar, granar och tallar. Husen som ligger runt ser ut som att de skulle ha målats med samma Falu rödfärg som de som står på vår egen landbyggd. Omgivningen ser exakt ut som vår egen om man åker bara några kilometer från de något större städerna.

Man är inte beredd. Om man nu någonsin det? Egentligen så är vi alla samma människor, och efter det här så tror jag vi alla som varit lite inlindade i en krigsfri bomullsvärld har öppnat ögonen lite mer, öppnat oss för mer förståelse nästa gång det händer i en annan del av världen.

Den 22 juli kommer förevigt vara inetsat som en svart dag för människor, de offer och anhöriga som lever vidare. Ännu är inte detta ett avslutat kapitel. Man får vänta, låta tiden utvisa vad som komma skall. Våran lärdom av detta är nog att uppskatta sitt liv och personerna i det, och låta de veta det! Njuta och leva fullt ut!