Känns som jag har suttit i telefon hela morgonen. Ringt runt både till anhöriga och till polisen. Ska det vara så svårt för några ungdomar att hålla sig på hemmaplan? Iallafall i samma län? Känns ibland som att det är lika effektivt att ställa sig och smälla huvudet i väggen än att ungdomar kan sköta sig. Vad jag önskar att dottern kunde vara 3-4 år i ungefär 15 år till och så bli vuxen direkt.

Fast mer realistiskt är nog att önska så att den satta prognosen att jag ska bli en riktig- super- fotbolls- mamma stämmer. Eller sport mamma överhuvudtaget. De senaste dagarna har jag tänkt med vånda på att jag lär bli just det, men nu såhär i efterhand låter det som rena rama drömmen.

Kan inte dagen bara börja om?