Idag är det 8 år sedan min storebror dog. Han fick aldrig träffa min nya familj. Min sambo. Aldrig hålla sin systerdotter. Inte ens veta om dem. Aldrig ha egna barn. Så mycket han aldrig fick uppleva. Så mycket han gått miste om. Vår bakgrund var mörk, och bara en av oss klarade sig. Om ett år kommer jag vara i samma ålder som han var när han dog. Det var 9 år mellan oss. Killen som var där hela min födelsedag när vår biologiska pappa var borta på annat. Som jag kunde krypa ned i sängen hos när jag hade haft en mardröm, och som lät mig ligga kvar. Som fortsatte leka med mig trots poliserna som kom på helgerna.

Jag känner mig trasig. Ensam. Så mycket jag ville att han ska ha vetat. Så mycket känns så orättvist. Jag blir så arg på människor som inte kan glädjas åt vad de faktiskt har, utan bara gnäller om vad de inte har! Kan knappt se datorn längre, tårarna rinner. Försöker tänka på våra egna lyckliga minnen med så många dåliga kommer upp. Min fina bror som var ljuset som fanns de där jobbiga ”varannan helg” dagarna. När du väl flyttade så var det ingen mening med att komma "dit" längre. Socialen lät mig faktiskt själv få välja som 9 åring vart jag ville bo. Och jag återvände aldrig till det ställe som min bror tvingats kalla hem.

Jag hoppas du är lyckligare där du är nu! Saknar dig något så fruktansvärt!