Vädret är lika grått som mitt humör och regnet öser ned liksom mina tårar, från 9 imorse till ca 15 på eftermiddagen innan jag ryckte tag i kragen. Jag är fortfarande arg, besviken, förvirrad, irriterad och har ont men tårarna är i princip slut. Jag känner mig slut. Bara negativa känslor och tankar har strömmat genom mig i stort sett sedan samtalet. Har tänkt tillbaka på hela min graviditet en hel del.

De första månaderna drabbades jag av svårt illamående, det räknades ut att jag började kräkas bara några dagar efter det att lillen etablerat sig i livmodern. Jag hade ingen aptit, ingen hunger och behöll ändå inte mycket. Jag gick ned i vikt. Postafen gjorde mig endast fruktansvärt trött och seaband fungerade inte. Fick tillslut receptbelagt medicin utskriven, Lergigan, vilket en bekant som var sjuksköterska att höja på ögonbrynen och sambon berättade att detta var medicinen som de gav killarna på Klarälsvgården (ungdomsfängelse där Sveriges grövsta ungdomsbrottslingar hamnar) mot ångest och oro. Jag försökte att inte ta dem, men när man inte klarar av att gå med dottern till dagis utan att springa in och kräkas på dagistoaletten så får man ibland tänka om. Kräkas på stadsbussen fem gånger för att sedan ramla ut på gräset utanför för att fortsätta var inte heller någon hit.

Jag berättade senare stolt för min barnmorska att jag ändå lyckas få i mig vatten, och då få order om att jag inte ska dricka vatten utan coca cola istället. Både sambon och jag blev förvånade, det är ju inte den direkt den nyttigaste drycken man kan ordinera. Smärtan i bäckenet kom innan jul, och jobba blev en pina. Sjukgymnasten hjälpte lite, men hon berättade att ett stödbälte nog inte skulle hjälpa på mig. Man kan inte göra så mycket åt smärtan, man kan inte träna bort den och motionera inte var att tänka på. Att undvika alla rörelser som gör ont och min livsvärld krympte ju längre tiden gick. Skrevs in på sjukhuset i kön för akupunktur, för både illamående och foglossning.

Sömnen blev mer och mer lidande, ett exempel så tog tid att gå till toaletten som gjorde mig ännu mer vaken, samtidigt som det var turbulent runt omkring vår lilla familj med vissa släktingar. Var till och med till psykolog om det, men att öppet prata ut om privata saker med en främmande människa är inte helt naturligt för mig. Speciellt inte nä denna människa också under de 45 minuterna jag var där då själv blev arg, upprörd, missförstod allt, gjorde egna antagande – att det lät som om en av släktingarna var en vinpimplare var ett av dem, kallade oss curlingbarn och i slutrepliken sa att  vi ”skulle sluta känna oss som offer och att jag skulle hem och öva” tills nästa gång vi skulle ses. Jag frågade på vad och exakt hur jag skulle öva men hon svarade att hon då inte visste. Jätte lätt, eller vad? Ändå låg Mia Törnbloms bok Självkänsla nu! på en byrå i rummet, och där står det mycket om offerkoftan etc, men inte en enda gång hänvisade hon till den eller annan skrift. Jag träffade aldrig den psykologen igen. Jag hade blivit ofantligt gladare att ta den där hundralappen som besöket kostade och hyrt en film och köpt massa choklad!

Jag träffade läkare igen, som så fort andades om hur mina sömnrutin såg ut skrev ut receptbelagda sömntabletter. Bara sådär. Samtidigt som jag skulle ta två Panodil när jag skulle lägga mig mot smärtan.  En annan läkare, sist på sjukhuset, ordinerade 2 Panodil 4 gånger om dagen tillsammans 2 diklofenac. Alltså 10 tabletter dagligen.

Har varit iväg på akupunktur mot foglossningen 6 gånger nu, och lär fortsätta till förlossningen, det är 100 kronor per gång+ bensinpengar+ parkeringspengar. Jag har gått med kryckor i över två månader nu. Jag får kraftiga och häftiga smärtor som gör att jag ligger i en hög på någon sekund på golvet. Under tiden sitter min barnmorska, läkare och andra och suckar och skakar sina huvuden om att det ”inte går att göra något direkt åt smärtan.” Jag vill inte ta medicin, ens när jag haft huvudvärk, vilket jag nu är inne på 8:e kvällen i rad.

Och nu är det prat på igångsättning, vilket jag verkligen är emot. Det finns ju en mening och anledning varför bebisen ligger 40 veckor i magen, 2 veckor kvar idag till bf. Bebisen kan ju faktiskt dra ut på det och ligga runt 4 veckor till där inne! (jag vet också att han kan välja att komma ut inatt om det ska vara så) Det känns själviskt att ta ut den, bara för att jag mår dåligt. Och bebisen kommer ju när han själv är klar om allt nu är inom normen normalt.

Men nu, när jag accepterat tanken, är det frågan om rullstolen som är anledningen till allt detta idag. Jag vet om att jag är för svag, och att erkänna mig det har varit allt annat än lätt, men insett fakta- jag kan helt enkelt inte gå.  Inte stå heller, inte för länge. Duschen blir en plåga vissa kvällar. Men jag håller på att bli tokig av att inte göra och se något. Det största som har hänt mig är några IKEA turer, någon enstaka annan affär och mathandling på ICA Maxi. Maxi är egentligen för stort för mig att gå, och jag får lida fan för det sen så den händelsen är inte längre alltför lyckobringande. Jag tar mig nätt och jämt till dagis. Promenaden med hunden, som nu tack och lov är hos hundvakten, var inte lång utan till närmsta parkbänk. Detta har alltså varit min vy de senaste månaderna, annat än hemmet. Har inte ens haft någon glädje i att köpa babykläder.

Nu bad, tiggde,  jag om att få en rullstol, inte för att sitta i hemma men för att vi ska kunna ta en tur på ex Mariebergsskogen eller bara runt närområdet här eller till någon annan lekpark än den som ligger på gården. Att jag kan spara på min kropp så att inte kvällarna blir det helvete det är numera. Att få frisk luft, umgås med min dotter och sambo, se något annat och människor, handla mat för nöjes skull igen och få solljus.

Men detta blev jag nekad i samtalet imorse. Av en människa som inte känner mig och av en som faktiskt gör det. Jag får alltså inget lån av rullstol, en alternativ hjälp som jag kom på trots att det nu "inte fanns något" att göra, de sista veckorna som kunde göra tillvaron på dagarna och nätterna drägliga, så att bebisen ska kunna få ligga kvar och utvecklas klart i magen. Detta pågrund av att det är risk för blodpropp, som redan nu är större i o med att jag är gravid. Jag är inte det minsta överviktig, har ingenting i släkten och annars levt sunt i övrigt – inget missbruk, inte rökning, inte ens ett litet intag av alkohol etc. Ingenting i övrigt som gör att jag är i riskzonen annat än att jag just är gravid.

Att ha rullstolen skulle på något vis alltså innebära till att jag inte rörde på mig, och det var ju just det jag behövde för att undvika risken för blodproppen. Barnmorskan sa och tyckte också att eftersom jag ändå kan gå inomhus skulle fortsätta med det. Saken är den att det gör fortfarande ont men inte i lika hög utsträckning och ofta som när jag är ute. Hemma så är det kortare avstånd, och man kan sitta och stå etc på ett annat vis vilket gör att kroppen sparas ofantligt mycket mer än när jag ens kommer ut på en mindre längre sträcka! Jag hänvisas numera till att vara husbunden, att stirra in i väggen. Mitt hem börjar ge mig klaustrofobi och jag har inget mer att göra för händerna. Påsk är slut, garnet är slut, baka gör ont och då jag inte har hjärtat i att handla mat längre gör att matlagningen blir tråkig. Dag tv suger och jag spelar in några fåtal serier på kvällarna så jag kan se dem en extra tråkig dag. Det som tar psykiskt mest är att jag bara är ett skal av den mamma jag var till min dotter. En pratande övervakningskamera, som inte kan sitta i sandlådan eller knappt hämta henne från dagis. Lämna på dagis är numera ett minne.

Hur kan egentligen 2 timmar i soffan nu kan vara bättre för mig än 2 timmar i rullstol utomhus? Att vara helt beroende av andra för att ses eller ta mig någonstans?  Min kropp är mitt fängelse! Psykiskt tog detta samtal på mig mer än vad det fysiska gjort på flera dagar. All lust till att göra något försvann och jag låg apatiskt i tre timmar till dess sambon kom hem på lunchen och kramade om mig. Medicinering skulle alltså vara bättre för mig och barnet än att komma ut och röra på mig. Det är ju inte som att jag alltid skulle sitta i den och ha någon som puttade på mig. Jag vill ju ha en stol som jag kan köra själv, och bara så man ibland utomhus när vi ska göra något. Saken är den att pengarna inte är något att haka upp sig på, men det är ändå surt att så mycket har gått åt till sådant som i mina ögon är ett sämre alternativ. Akupunkturen har verkligen fungerat. Men det har kostat mycket i tid, fysik och energi också annat än bensin, parkering och mediciner. Sambon har flexat i sitt arbete en hel del och varit med 98% av alla de gånger som jag varit ”tvungen” att vara på!

Valet om igångsättning känns inte som mitt längre. Att oroa mig för att falla och skada mig och eller barnet, eller för en eventuell blodpropp ska göra det samma tär på mig som eld. I värsta scenarion i båda fallen kan både jag och bebisen stryka med. Innan kändes tankarna på igångsättning mest själviska, men efter idag känns det mest själviskt att inte göra det.

Imorgon ska vi till sjukhuset igen. Undersökning och diskussion. Jag har försökt släppa alla tankar efter det sambon åkte till jobbet efter lunchen. Vi åkte till och med till både Panduro och IKEA utan något direkt gnäll från hans sida så jag har nytt pyssel som jag kan koncentrera mig på. Jag litar mer på läkaren på sjukhuset än någon annan, de träffar kvinnor dagligen som har värre problem än vad jag har, än vad de kanske gör på MVC. De har nog sett och hört en hel del och kanske har en lösning. Jag kan ändå inte göra något annat nu, än att slå bort tankarna. Får se hur det går i natt. Det är på natten tankarna brukar hinna ikapp mig.