Jag var visst något övermodig i min promenad till BM igår. Det fick jag tji för i natt. Började på kvällen, då den lille i magen var mycket pigg och aktiv med sin gymnastik. Fadern tyckte det var jättekul och busade tillbaka. Jag som låg där emellan fick ta volterna. Sov som vanligt väldigt dåligt, och kryckorna var guld värda när man var uppe. Vid halv 4 så vaknar lillan, det hände en liten olycka i sängen. Hon är egentligen helt blöjfri, men nu efter att hon var sjuk och aptiten kommit tillbaka med råge, och att hon drack väldigt mycket när hon kom hem så hände det oundvikliga. Efter att allt klarats upp, sängkläder ur och lillan duschad så somnade resterande om fort. Utom den lille då - och sover inte den lille så sover med andra ord inte jag. Låg och såg hur den digitala klockan bytte siffror.

Vid 5 var sista toalettbesöket som jag fick göra, urinodling är en riktig plåga för gravida! När väl klockan ringde hade jag kanske fått 2-3 timmars total sömn, bäckenet kändes som gelé och det hela slutade med att jag fick kräkas. Sambon fick ta både lillan till dagis och åka till vårdcentralen för att lämna den lilla papperspåsen. Den andra blivande föräldern kommer med andra ord inte alltid helt undan. Själv låg jag och grät mig till sömns; hormoner, trötthet och smärta blandat med känslan av att inte räcka till och klara av vardagen.

När jag väl vaknade upp efter att ha tagit igen ett par tre timmars förlorad sömn, så kändes det lika uppgivet - vad är poängen med att gå upp nu? Men, hunden måste ut. Så det har gått med snigelfart runt med kryckor och en hund med en parabol runt huvudet. Undrar hur det såg ut? Nej, nu blev det allt endel gnäll... Resten av dagen blev bättre, när alla kom hem. Mat lagades, lilan badades och vi gjorde lite sockervadd och sedan var det godnattböcker som lästes. Hoppas på en bättre natt i natt. Imorgon ska jag till läkaren, får hoppas på något som kan hjälpa.