Känslan av att vara fången i sin egen kropp




Jag = Pigg? Nope...


Jag har verkligen insett hur psykiskt tärande det är, när koppen inte fungerar som den borde. Inom normen ”normalt”. I mitt normala fall så kan jag röra mig utan smärta och med tempoväxlingar. Nu är det som någon glömt att olja mig, maskineriet är stelt och låter väldigt mycket. Har nog aldrig stönat, kvidit och flämtat så här mycket - och då inte av den bra sortens… Det är så mycket man ”borde” klara, enkla saker. Som att bara vrida sig i sängen utan att kippa efter andan. Gå i trappan utan att vara alldeles svettig när man väl kommit upp. Att kunna stå still en något längre stund utan att trilla ihop.

Fick under promenaden till läkaren stanna till många gånger, trots att den underlättades med mina två metallvänner – kryckorna! Ändå tar det lång tid, och ändå gör det ont. Men jag ligger åtminstone inte i en hög på grusgången. Jag kände hur provocerad jag blev när människor som säkert är 50 år äldre än mig går förbi mig och försvinner fort utom synhåll med sina rullatorer. Jag slängde fruktansvärt avundsjuka blickar när permobilerna åkte förbi mig, i en fart som i mina ögon rörde sig med jumbojet!


Jag är en sengångare, som ibland fastnar mitt i ett steg - då höften slutar reagera på hjärnans order att lyfta det aktuella benet. Släpande, hasande. En snigel som någon hällt lim över. Jag kan och har ändå accepterat att allt händer i slowmotion ganska hyfsat. Det är smärtan som gör det outhärdligt! Jag kom på mig själv att sitta på bussen och med tänka nästan perverst tillfredställande tankar på hur jag till sommaren kan röra mig som jag vill igen. Jag såg till och med framför mig hur jag sprang, hoppade och snurrade runt på en solig gräsmatta – ni vet sådär som barn eller människor gör på film, med huvudet bakåtkastat och skratta mot solen. Något som man tidigare har gjort hur lätt som helst, utan att ens tänka på det.

Det är det som gör att jag står ut tror jag. Att detta närmar sig sitt slut, och jag kanske får tillbaka min kropp så som den var förr. Ordet kanske är faktiskt riktig uppmuntrande. Det är så mycket bättre än aldrig. Det är inte slutgiltligt.



Kommentarer
Maria - mamma till Liam ☆

ja precis det är godast när det är nybakat :)

2012-03-08 @ 08:20:22
URL: http://fashionstars.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0