Detta var för lite innan en timme kvar tills lillan skulle hämtas från dagis för någon dag sedan. Hade gått och städat och plockat under morgonen, och sedan gjort i ordning en kopp te och ciabatta, som fortfarande var varm från ugnen. Tänkte fnissande för mig själv att ”nu är jag värd en lugn fikastund”. Sambon kommer då med vår son i famnen och meddelar att han fick tid att lämna plasma om ca en halvtimme och att han nu skulle sticka iväg. Dessutom var sonen hungrig upplyste han mig om i förbifarten. Hejdå vällustig egentid… Nåväl, ställde undan den varma koppen som precis svalnat av så man precis kunde dricka, och tog ett glas mjölk istället. Åt gjorde jag samtidigt som jag ammade. Kändes som jag hade en hel okej tidsram ändå, och att jag då kunde amma igen strax innan jag skulle gå så skulle han vara nöjd några timmar, så man kunde vara ute en stund med lillan.

Åt klart och det hade låtit i blöjan så bytte den. Perfekt, då är även det behovet också gjort. Kläder på lillen återstod. Hittade en bra body, har inte så många jätte små, och började klä på honom. Så lätt är det inte att ta på kläder på ett spädbarn kläder, faktiskt. Precis när den är på så kräks han. Bara att byta. Samma sak på andra bodyn – precis när den sitter på så kommer ännu en spya. Gissa vad som hände med tredje… Mmm, precis…

Muttrade lite och tänkte att jag väntar med överdelen då. Börjar nedifrån så byxor och strumpor på. En halvtimme kvar. Tänker på min nu redan en gång microåteruppvärmda tekopp som än en gång står och svalnar på köksbordet. Hör hur det brakar till i blöjan. Igen. Suckar. Går till skötbordet. Passar på att sätta på mig en kofta. När jag sträcker mig efter en ny blöja känner jag att det blir varmt om handen och jag tittar ned. Strålen träffar min hand, min kofta, hans byxor och även den matchande settröjan.

Fem av hans plagg i tvättkorgen, och det enda som återstår av de tilltänkta original kläderna är hans strumpor. Strumpor som det står LOVE på. Med stora bokstäver. Som jag senare fick ta av då jag fick ta ett par byxor med fötter på. Under hela den här klädproceduren skriker han argt, han vill mycket hellre vara nakenfis, och klockan går rasande fort. Blev mycket frestad att bara linda in honom i en varm filt tillslut. När kläderna väl var på så tystnar han. Bara sådär. Lägger ned honom i quadroliften och han ligger där och tyst. Bara tittar upp på mig. Som det vore mammas första svek. Inte ett pip. Inte inne, inte på promenaden före eller efter hämtning av storasyster- som jag förövrigt precis hann i tid till.

Att kalla detta mammaledighet känns ibland som ett hån.