Ja, hörrni... Här håller vi tristessen borta med lite pyssel. Lite alla hjärtans dag pyssel fick det bli. Från första lilla röda prick i den här vattenkoppshistorien så kom resterande inom ett dygn, och det verkar nu som om det inte har kommit någon mer... Peppar peppar så verkar Lillan komma ganska lindrigt undan. Andra kvällen var väl värst, då körde hon "en Baloo" på soffkuddarna under kvällen. Hon har fått några få i ansiktet, en i knävecket, under ena foten och så i hårfästet är väl de som är de värsta... Hon är verkligen jätteduktig med att inte klia sig konstant, och hon är precis som vanligt - fortfarande ingen feber som tur är. Inte så jätte matglad numera än annars, men så länge glass slinker ned så är det okej för mig!

 

Tyvärr så har Liten inte fått en enda vattkopp, vilket är irriterande för då kommer vi väl få dras med det här ännu en gång om några år... När vi nu ändå har så kan vi ju lika gärna ta allt! Jag kommer på mig själv att fundera på om jag ska slänga i dem i samma badkar och hoppas på det bästa... Han kanske kommer bli sjuk när Lillan blir frisk? Själv så hostar jag på med mig torrhosta. Grymt jobbigt det med, men jag slipper iallafall klådan... Alltid något... 

 

Tidigare kom världens bästa lektant. Anna kom på barmhärtighetsvisit då jag igår skickade ett nödsms om att jag var sällskapssjuk... Väl här belönades hon med chokladkladdkaka, vaniljglass och varm jordgubbskoli... Maybe she will come back liksom? Med sig hade hon två jätte dunkar som hon fick fylla på hos oss, då någon i deras byggnad stängt av vattnet utan att förvarna, kanske därför hon kom?Efter så gick vi och hämtade två små buspojkar, som redan haft vattkoppor och körde 1 ½ timmes lekmaraton i snön. Skönt för oss alla i vår lilla familj att få komma ut! Även om man inte annars är ute i affärer etc där det finns folk så känner man väl sig aldrig så låst när man inte får eller inte kan göra det?