Maken ringde mig på morgonen, vi håller just på att göra oss klara för att promenera ned till dagis. "Du, om det kommer snart ett bud med ett paket som du måste skriva på och ta emot." Ehm, du sa vad? Jag undrade vad det var för paket, men fick ett retsamt nekande om att han inte skulle berätta och att jag inte fick öppna. "VAD ÄR DET FÖR NÅGOT? VARFÖR FÅR JAG INTE ÖPPNA?!" gastar jag. Lite på krigsstigen, jag hatar sådana överraskningar. Ska det vara så, så tänkte jag minsann inte skriva på någonting. Hah! Som ni som varit med ett tag så hatar jag överraskningar. I alla fall sådana som maken drar sig för. Jag vill ha ett-två-tre-SURPRISE! Från ingenstans. Då är det okej, för då är det en riktig överraskning. Inte "ha ett paket-liggandes-hemma-hela-dagen-och-vänta-på-att -maken-behagar-komma-hem-överraskning". Och han vet så väl om det. Och som sådan han är så älskar han att göra tvärtemot!

 

Några minuter senare ringer det på porttelefonen. Och jag får det här. Jag surar hela vägen till och från dagis, och väl hemma ringer jag upp maken och morrar "Och varför får jag inte öppna?!" Han har jätte roligt på min bekostnad och säger att jag får vänta tills han kommer hem. Och han skulle inte komma hem direkt efter jobbet. Jag stolpar ilsket fram till kalendern, där jag vet att han bara har skrivit upp tre datum med olika fotbollsrelaterade händelser. Och ingen skulle minsann infalla idag, så han får skylla sig själv - meddelar han mig samma dag om att det är något som kommer göra att hans person inte kommer vara på hemmaplan så får han en uppretat fru. Och med ett "överraskningspaket" låg han inte direkt på plussidan.

 

Och detta låter jag honom veta och så säger jag snabbt hejdå. Går tillbaka till paketet och resonerar: Det är lättar att få förlåtelse än tillåtelse...