Jaha... Då var tiden inne... Från och med nu är vårt tidigare liv över och vi ska börja på en ny kula. Sonen ska idag börja på dagis. För er, eller snarare för er som inte har gått igenom samma procedur, kanske det kan verka lite löjligt, men det är lite ångestframkallande. Den lille har blivit stor. Ingen bebis längre. Var det verkligen ett år sedan han låg och fortfarande doftade nyfödd? Vars krav på livet var att få blöjan bytt, närhet och värme samt mjölk i överflöd. Nu är det en verklig person. Blöjor måste visserligen bytas, närheten och värmen ska finnas inom räckhåll och mjölken har bytts ut mot välling.

 

En stark personlighet. Får han inte som man vill så får man definitivt höra det. Det ska klättras. Överallt. Det ska stoppas i munnen. Jämt.

 

Lillan var ju faktiskt mindre än sin lillebror när hon började. Hon fick börja tidigare då vi föräldrar började studera samtidigt. Då blev det direkt efter inskolning 06.45 till 17, även om svärfarmor hämtade vid 14.30 (Gud, vad tacksamma vi är över det!), och det kändes ju inte jätte bra att det blev så- men det var en nödvändighet. Nu så vill vi att det ska bli mer av en mjukstart.En stor skillnaden är att Lillan var ju första barnet. Hon kändes så stor då. Nu, i samma ålder, så jämför man ju lillebror med sin storasyster och han är ju fortfarande så... liten...

 

Hon började en avdelning "G"för 1-3 åringar. Alla var ungefär lika långa, samma hastigheter och inga små leksaker överallt. Sen började hon på "S", för 3-5 åringar. Nu så har de gjort om till 1-5 överallt. Så Liten ska få gå på Lillans avdelning. Ett medvetet och önskat val. Av både oss och personalen. Personalen har faktiskt "paxat honom", som de själva uttryckte det. Vi känner oss trygga med personalen, vi är bekanta med deras rutiner. De är ute mycket, i skogen och i de lokala lekparkerna etc. Så det känns ju bra på det sättet. Liten känner ju dem också, från det att han varit spädis och hela sitt liv då vi lämnat och hämtat storasystern.

 

Men... Detta men... Kommer det gå bra? Kommer de ha den kollen som behövs. Han är ju ett energiknippe deluxe, och fruktansvärt snabb på att klättra... Och stoppa i munnen. Kommer det andra barnen vara snälla? I början är de nog översnälla, men sen när nyhetens behag är över? Finns några "stora killar" som typ kör över alla, de gör mig lite rädd faktiskt.

 

Usch, överlämnandet av kontroll och ansvar är så fruktansvärt läskigt! Och. vad ska jag göra nu? Förra gången hade jag ju något - då var ju min studieplats klar. Nu har jag... Ingenting. Vad ska jag göra med mitt liv. Jag har visserligen två yrkesutbildningar, men jag vill ju göra något som jag verkligen vill göra. Ska jag plugga igen? Fritidsledarjobben växer inte alls på träd och de som har håller hårt i sina jobb, även om många hellre skulle vilja göra något annat. Frustrerande.

 

Men... Fokusering på inskolning först... Tiden får utvisa vad som sker i framtiden. Försöker att inte oroa mig...