Godkväll i stugorna. Denna kväll har jag spenderat mestadels med denna person. Maria. En sandlådemamma som jag håller på att lära känna mer på den personliga planet mer än att bara hejja på vid gungorna. Hon har två barn hon med, men är till yrket dagmamma också, så jag hoppas att något av det enorma tålamod som jag tror (okej, hoppas) (starkt) att hon har ska smitta av sig lite till mig... Annat som vi har gemensamt är fotointresset. Första i bekantskapskretsen som matchar mig lite där. Jag kan måhända vara lite värre skadad, men jag kanske smittar av mig på henne? Ikväll har vi varit på fotokurs! Eller ja, det kanske var mer "info" om vad komma skall om man betalar för sig då detta var en prova på lektion... Roligt var det i alla fall. Vi var där lite i förtid så vi gick en sväng i stadsparken och fotade blommor. Efter kursen gick vi ned till viken och fortsatte in i det sista av solljuset, innan det försvann...

 

Sen råkade det vara så att en viss fröken Anna bodde något stenkast från den parkerade bilen så det slutade med att vi kilade upp till henne ett par timmar och fikade i soffan. Vuxet tjejsnack utan karlar eller barn... Det tror jag alla tre behövde... Och när vi senare drog oss hemåt så blev det en kvällspromenad. Det är svårare på äldre dagar att hitta nya vänner. Man är ju mera kräsen, om man ska uttrycka det milt. Sen får det gärna vara någon med liknande vardag, som förstår det där med sura ungar, frånvarande andra hälft och allt det där. Sådana som också bara vill "fly undan och vara sig själv" ibland.

 

Enda som faller ur den ramen är Kajsa, hon har valt andra stigar än jag i sitt liv, men efter 10 i vått och torrt så stannar vi som ett gift par ihop ändå. Hon fattar när jag bara ventilerar mig, skrattar åt barnens hyss, och svär åt makens fotboll. Hade jag varit det minsta lagd åt andra hållet hade hon varit helt idealisk äkta hälft till mig. Bättre än den jag dras med nu... Nej då, skämt åsido. Han är rätt okej, om man drar bort fotbollen... Förr var man ju inte så petig, eller snarare så var det kanske att man inte vågade vara petig, när det kom till "vänner". Det är väl inga tonåringar. Men nu, nu ska det vara äkta. Lyxvarianten. Som man kan prata med, skratta med, som håller sitt ord och även kunna säga som det är fastän åsikterna skiljer sig. Annars får det vara helt enkelt. Den punkten kom jag till för länge sedan. Eftersom jag var i princip först i hela den här "skaffa barn" proceduren så sållade stämpeln "unga mamma" ur bekantskapskretsen rätt effektivt. Visst har det känts ensamt ett tag, men vad bättre man mår ändå. Och nu så byggs vännerskaran upp, en mer hållbar en. Kajsa, Lollo, Anna, Linn, Maria och nu en Maria till...

 

Så, ingen press Maria, men lite vänskapsfrieri här. Eller en skicka-en-lapp variant i form av ett blogginlägg, Vill du vara vän med mig JA eller NEJ. Glöm kanske...