Nu har jag väl plockat ihop mig något. Förra veckans hejdå till någon som varit med över halva mitt liv var tufft. Att sluta tänka har varit medicinen, men det är svårt då jag är en tänkare.Något som hemsöker är att både se och höra min mor och styvfar gråta. Det går på repeat när man inte sysselsätter sig tillräckligt. Min styvbror var också med, och han var väl lika skakade som jag över just detta. "Jag har nog aldrig sett pappa gråta..." Men jag och maken försökte göra en fin stund efter, och jag tror det uppskattades av oss alla.

 

Försökt hålla mig igång, bara göra inte tänka. Vi har målat staket och grävt i rabatter. Gått  loppisar. Fotograferat. Varit i massa lekparker. Läst väldigt många böcker. Att bara sitta och stirra i datorn gjorde att tankarna kom. Aldrig känna han nos, höra hans klagande när klorna klipptes, borra in fingrarna i pälsen. Aldrig. Har divederat med mig själv vad som är bäst. Att veta och säga hejdå. Eller vara oberedd men slippa tänka? Nu hade man ju hela dagen på sig innan vi skulle åka. Och påminnelsen om allt har ett slut är inte heller något man vill tänka på. Nyttig käftsmäll, men inte roligt. Att stänga ut alla "tänk om" med de närmaste är oerhört stressande.

 

Har visst förlorat läsare, och följare men det kvittar. Även om "det bara var en hund" så var detta en sorgsen och jobbig milstolpe i mitt liv och flera av de som jag faktiskt trodde skulle höra av sig har inte ens skickat ett sms. Eller en kommentar här. Mycket märkligt, och ett nyligen postat inlägg känns inte längre lika sanningsenligt som jag trodde när jag skrev det!