Babytextilerna klara!



Börjar känna mig lugn, äntligen! Alla bebisens kläder är nu tvättade, allt från små små byxor till sängkläder. Allt är vikt, filtar och lakan, och ligger där det ska i byrålådorna. Har lagt lite varierande storlekar i BB väskan som ska ta och packas ordentligt. Varit lite stressad när tvättmaskinen är ur funktion, men mamma har hjälp till så nu är det klart! Skönt att ha en överblick på allt, nästan trott att vi inte haft mycket kläder alls då jag som bekant inte varit ute i affärerna och shoppat nästan någonting. Men oj, att en så liten har så mycket kläder... Lite mer strumpor och strumpbyxor så tror jag vi klarar oss rätt bra.

Lite små saker kvar, som att vi ska packa upp den nya madrassen så är det bara att vänta in bebisen! Vi har ju ännu inte plockat fram något, sängen är fortfarande inte monterad etc. men sådant är saker som man kan göra senare eller när bebisen är hemma. Bilstol och så lite annat men det löser sig. Vi bor rätt nära sjukhuset så det kan ju bli en promenad hem med barnvagnen om inte annat.

"Vattnet går"



Kan verkligen inte släppa tankarna på fostervattnet hur märkligt det än låter. Kanske är det för att jag försöker få någon som helst kontroll över tillvaron just nu.

  • Hur kommer det att "gå"- smygläcka eller kommer allt på en gång? Kommer det att gå alls? Fick ta hål på hinnan på förlossningen när jag födde lillan. Tror att det var just det sistnämnda som gjort detta till en fixide. Jag vet hur känslan är att "allt kommer på samma gång" känns.

  • Vart kommer det gå? Kommer det bli på ICA Maxi eller på dagis?

  • Konstiga tankar på hur dyra vissa saker är. Sängmadrassen är inte bara att åka till IKEA och köpa en ny, då vi har en säng som är höj och sänkbar i fot- och huvudänden. Tror knappast att man kan beställa en enskild sittkudde till soffan heller. Mattan i vardagsrummet är en "äkta", så den är inte heller bara att kasta. Men det finns ju kemtvätt till den. Tänk om vattnet går i bilen? Ny bilstol?

Jag har löst några av mina "problem" såhär. Sängen är bäddad med plastade lakan. Och köpte avfrostningspåsar, det var två i en förpackning, för 69 kronor på ICA. De tar emot så mycket som 5 liter vatten, så om nu allt skulle komma och man inte hinner stanna så kanske stolen räddas? Låter kanske lite tokigt, funkar det så funkar det, men jag är mycket lugnare när jag åker bilen numera kan jag ju säga!





Kan swirl rädda bilen?

Molnen skingras



Läkarbesöket gick bra! Så sömnbristen den natten var allt bra onödig. Läkaren förstod min oro och sa glädjande nog att det inte var någon fara angående rullstolen och blodproppsrisken. Det är om man är helt liggande som det kan bli farligt. Hon förstod inte heller skillnaden mellan att sitta i soffan och glo än att sitta ute i en rullstol. Så länge jag är igång, vilket jag ju är, så är det ingen fara. När det stora orosmolnet blåste bort, och att undersökningen visade att min kropp inte hade påbörjat något steg till förlossningen själv, så då kändes beslutet om att låta bebisen ligga kvar mycket lättare. Jag ska ta det mycket lugnare och försöka stå ut. Utsikten är ljus igen nu när jag vet att jag får, även om jag kanske inte utnyttjar, använda rullstol. Ingen dom hängandes över mig.

Nu ska vi avvakta helgen. Smärtan är värre, men jag ska försöka stå ut ändå. Läkaren höll med att ju längre man nu behåller barnet i magen desto bättre kommer förlossningen att gå. Har man ingen egentlig anledning, som jag dock har, så sätter man ju inte igång förlossningen. Och det kan dra ut på tiden, ibland så mycket som 2-3 dagar innan det gå igång och dessutom så kan det stressa barnet för mycket och man tvingas ge något annat för att avbryta det hela. Och att leva på sjukhus är inte roligt det heller.  Jag har en dotter jag vill vara med också! Åh, det känns så härligt att känna sig glad igen. Grät nog en skvätt av lycka när vi åkte från sjukhuset.

Så nu har vi varit till både IKEA och Panduro och inhandlat tidsfördriv!

Att bli nekad den sista strimman hopp

Vädret är lika grått som mitt humör och regnet öser ned liksom mina tårar, från 9 imorse till ca 15 på eftermiddagen innan jag ryckte tag i kragen. Jag är fortfarande arg, besviken, förvirrad, irriterad och har ont men tårarna är i princip slut. Jag känner mig slut. Bara negativa känslor och tankar har strömmat genom mig i stort sett sedan samtalet. Har tänkt tillbaka på hela min graviditet en hel del.


De första månaderna drabbades jag av svårt illamående,
det räknades ut att jag började kräkas bara några dagar efter det att lillen etablerat sig i livmodern. Jag hade ingen aptit, ingen hunger och behöll ändå inte mycket. Jag gick ned i vikt. Postafen gjorde mig endast fruktansvärt trött och seaband fungerade inte. Fick tillslut receptbelagt medicin utskriven, Lergigan, vilket en bekant som var sjuksköterska att höja på ögonbrynen och sambon berättade att detta var medicinen som de gav killarna på Klarälsvgården (ungdomsfängelse där Sveriges grövsta ungdomsbrottslingar hamnar) mot ångest och oro. Jag försökte att inte ta dem, men när man inte klarar av att gå med dottern till dagis utan att springa in och kräkas på dagistoaletten så får man ibland tänka om. Kräkas på stadsbussen fem gånger för att sedan ramla ut på gräset utanför för att fortsätta var inte heller någon hit.


Jag berättade senare stolt för min barnmorska att jag ändå lyckas få i mig vatten,
och då få order om att jag inte ska dricka vatten utan coca cola istället. Både sambon och jag blev förvånade, det är ju inte den direkt den nyttigaste drycken man kan ordinera. Smärtan i bäckenet kom innan jul, och jobba blev en pina. Sjukgymnasten hjälpte lite, men hon berättade att ett stödbälte nog inte skulle hjälpa på mig. Man kan inte göra så mycket åt smärtan, man kan inte träna bort den och motionera inte var att tänka på. Att undvika alla rörelser som gör ont och min livsvärld krympte ju längre tiden gick. Skrevs in på sjukhuset i kön för akupunktur, för både illamående och foglossning.


Sömnen blev mer och mer lidande, ett exempel så tog tid att gå till toaletten som gjorde mig ännu mer vaken, samtidigt som det var turbulent runt omkring vår lilla familj med vissa släktingar. Var till och med till psykolog om det, men att öppet prata ut om privata saker med en främmande människa är inte helt naturligt för mig. Speciellt inte nä denna människa också under de 45 minuterna jag var där då själv blev arg, upprörd, missförstod allt, gjorde egna antagande – att det lät som om en av släktingarna var en vinpimplare var ett av dem, kallade oss curlingbarn och i slutrepliken sa att  vi ”skulle sluta känna oss som offer och att jag skulle hem och öva” tills nästa gång vi skulle ses. Jag frågade på vad och exakt hur jag skulle öva men hon svarade att hon då inte visste. Jätte lätt, eller vad? Ändå låg Mia Törnbloms bok Självkänsla nu! på en byrå i rummet, och där står det mycket om offerkoftan etc, men inte en enda gång hänvisade hon till den eller annan skrift. Jag träffade aldrig den psykologen igen. Jag hade blivit ofantligt gladare att ta den där hundralappen som besöket kostade och hyrt en film och köpt massa choklad!


Jag träffade läkare igen,
som så fort andades om hur mina sömnrutin såg ut skrev ut receptbelagda sömntabletter. Bara sådär. Samtidigt som jag skulle ta två Panodil när jag skulle lägga mig mot smärtan.  En annan läkare, sist på sjukhuset, ordinerade 2 Panodil 4 gånger om dagen tillsammans 2 diklofenac. Alltså 10 tabletter dagligen.


Har varit iväg på akupunktur mot foglossningen 6 gånger nu,
och lär fortsätta till förlossningen, det är 100 kronor per gång+ bensinpengar+ parkeringspengar. Jag har gått med kryckor i över två månader nu. Jag får kraftiga och häftiga smärtor som gör att jag ligger i en hög på någon sekund på golvet. Under tiden sitter min barnmorska, läkare och andra och suckar och skakar sina huvuden om att det ”inte går att göra något direkt åt smärtan.” Jag vill inte ta medicin, ens när jag haft huvudvärk, vilket jag nu är inne på 8:e kvällen i rad.


Och nu är det prat på igångsättning, vilket jag verkligen är emot.
Det finns ju en mening och anledning varför bebisen ligger 40 veckor i magen, 2 veckor kvar idag till bf. Bebisen kan ju faktiskt dra ut på det och ligga runt 4 veckor till där inne! (jag vet också att han kan välja att komma ut inatt om det ska vara så) Det känns själviskt att ta ut den, bara för att jag mår dåligt. Och bebisen kommer ju när han själv är klar om allt nu är inom normen normalt.


Men nu, när jag accepterat tanken, är det frågan om rullstolen som är anledningen till allt detta idag. Jag vet om att jag är för svag, och att erkänna mig det har varit allt annat än lätt, men insett fakta- jag kan helt enkelt inte gå.  Inte stå heller, inte för länge. Duschen blir en plåga vissa kvällar. Men jag håller på att bli tokig av att inte göra och se något. Det största som har hänt mig är några IKEA turer, någon enstaka annan affär och mathandling på ICA Maxi. Maxi är egentligen för stort för mig att gå, och jag får lida fan för det sen så den händelsen är inte längre alltför lyckobringande. Jag tar mig nätt och jämt till dagis. Promenaden med hunden, som nu tack och lov är hos hundvakten, var inte lång utan till närmsta parkbänk. Detta har alltså varit min vy de senaste månaderna, annat än hemmet. Har inte ens haft någon glädje i att köpa babykläder.


Nu bad, tiggde,  jag om att få en rullstol,
inte för att sitta i hemma men för att vi ska kunna ta en tur på ex Mariebergsskogen eller bara runt närområdet här eller till någon annan lekpark än den som ligger på gården. Att jag kan spara på min kropp så att inte kvällarna blir det helvete det är numera. Att få frisk luft, umgås med min dotter och sambo, se något annat och människor, handla mat för nöjes skull igen och få solljus.


Men detta blev jag nekad i samtalet imorse.
Av en människa som inte känner mig och av en som faktiskt gör det. Jag får alltså inget lån av rullstol, en alternativ hjälp som jag kom på trots att det nu "inte fanns något" att göra, de sista veckorna som kunde göra tillvaron på dagarna och nätterna drägliga, så att bebisen ska kunna få ligga kvar och utvecklas klart i magen. Detta pågrund av att det är risk för blodpropp, som redan nu är större i o med att jag är gravid. Jag är inte det minsta överviktig, har ingenting i släkten och annars levt sunt i övrigt – inget missbruk, inte rökning, inte ens ett litet intag av alkohol etc. Ingenting i övrigt som gör att jag är i riskzonen annat än att jag just är gravid.


Att ha rullstolen skulle på något vis alltså innebära till att jag inte rörde på mig,
 och det var ju just det jag behövde för att undvika risken för blodproppen. Barnmorskan sa och tyckte också att eftersom jag ändå kan gå inomhus skulle fortsätta med det. Saken är den att det gör fortfarande ont men inte i lika hög utsträckning och ofta som när jag är ute. Hemma så är det kortare avstånd, och man kan sitta och stå etc på ett annat vis vilket gör att kroppen sparas ofantligt mycket mer än när jag ens kommer ut på en mindre längre sträcka! Jag hänvisas numera till att vara husbunden, att stirra in i väggen. Mitt hem börjar ge mig klaustrofobi och jag har inget mer att göra för händerna. Påsk är slut, garnet är slut, baka gör ont och då jag inte har hjärtat i att handla mat längre gör att matlagningen blir tråkig. Dag tv suger och jag spelar in några fåtal serier på kvällarna så jag kan se dem en extra tråkig dag. Det som tar psykiskt mest är att jag bara är ett skal av den mamma jag var till min dotter. En pratande övervakningskamera, som inte kan sitta i sandlådan eller knappt hämta henne från dagis. Lämna på dagis är numera ett minne.

Hur kan egentligen 2 timmar i soffan nu kan vara bättre för mig än 2 timmar i rullstol utomhus? Att vara helt beroende av andra för att ses eller ta mig någonstans?  Min kropp är mitt fängelse! Psykiskt tog detta samtal på mig mer än vad det fysiska gjort på flera dagar. All lust till att göra något försvann och jag låg apatiskt i tre timmar till dess sambon kom hem på lunchen och kramade om mig. Medicinering skulle alltså vara bättre för mig och barnet än att komma ut och röra på mig. Det är ju inte som att jag alltid skulle sitta i den och ha någon som puttade på mig. Jag vill ju ha en stol som jag kan köra själv, och bara så man ibland utomhus när vi ska göra något. Saken är den att pengarna inte är något att haka upp sig på, men det är ändå surt att så mycket har gått åt till sådant som i mina ögon är ett sämre alternativ. Akupunkturen har verkligen fungerat. Men det har kostat mycket i tid, fysik och energi också annat än bensin, parkering och mediciner. Sambon har flexat i sitt arbete en hel del och varit med 98% av alla de gånger som jag varit ”tvungen” att vara på!


Valet om igångsättning känns inte som mitt längre.
Att oroa mig för att falla och skada mig och eller barnet, eller för en eventuell blodpropp ska göra det samma tär på mig som eld. I värsta scenarion i båda fallen kan både jag och bebisen stryka med. Innan kändes tankarna på igångsättning mest själviska, men efter idag känns det mest själviskt att inte göra det.


Imorgon ska vi till sjukhuset igen.
Undersökning och diskussion. Jag har försökt släppa alla tankar efter det sambon åkte till jobbet efter lunchen. Vi åkte till och med till både Panduro och IKEA utan något direkt gnäll från hans sida så jag har nytt pyssel som jag kan koncentrera mig på. Jag litar mer på läkaren på sjukhuset än någon annan, de träffar kvinnor dagligen som har värre problem än vad jag har, än vad de kanske gör på MVC. De har nog sett och hört en hel del och kanske har en lösning. Jag kan ändå inte göra något annat nu, än att slå bort tankarna. Får se hur det går i natt. Det är på natten tankarna brukar hinna ikapp mig.

 

2 veckor kvar till BF



2 veckor kvar nu till BF. Jag har haft en fruktansvärd dag. Eller morgon. Dagen bättrade sig. Är allt annat än lycklig. Suttit och skrivit av mig. Får se om jag delar med mig hit, men det tror jag. Situationen är för sjuk för att inte göra det egentligen. Önskat mig bort, tänkt tillbaka på annat för att distrahera mig. Tänk den som simmade i Medelhavet igen... Lätt, fri och en inte stundande förlossning i tanken. Imorgon blir det sjukhuset, för undersökning och diskussion om att sätta igång förlossningen tidigare.

Akupunktur sjätte gången - 20 nålar



13 nålar i ryggen och 7 fram. Idag var sambon med. Min lillasyster och Lollo var mycket roligare att ha med som sällskap! När de satt och såg skräckslagna ut - så jag kunde ha kul åt dem, så satt min sambo i sin stol och flinade och hade kul åt mig. Det är kärlek det... Eller?

Ja, hur sätter de in akupunkturnålarna då? Här ser ni lite av de nivåskillnaderna som är. Vissa är helt intryckta och vissa halvvägs. Medans vissa knappt nuddar huden alls.





Hjälpmedelscentralen - rullstol och toalettförhöjning



Pratade med min barnmorska när vi hade tid på skärtorsdagen,
om problemen som uppstått med bäckenet. Hon har 4 egna barn och så bröt hon bäckenet för något år sedan i en bilolycka. Hon är återställd nu men hon fattade precis när jag berättade om händelser som gör denna graviditet extra jobbig. Nu håller bebisen att fixera sig och trycker på ibland så att det känns som han snart är ute... Det och med smärtan med foglossningen gör att det ibland uppstår tillfällen som inte är allt för positiva för min egen del. Som att gå på toaletten. Att man sitter ned och sjunker ned så gör trycket och smärtan att det låser sig. Jag tar mig inte upp! Var ytterst nära att ringa hem sambon från jobbet för att jag inte kunde ta mig upp! Som tur är har vi vår tvättmaskin och så toalettrullehållaren som man kan få ett hyfsat tag i för att häva sig upp. Så jag kom upp tillslut tack och lov!

Men min barnmorska tyckte att jag skulle ha en sådan här, en toalettförhöjning. Jag har ju, om nu det inte bli igångsatt tidigare, ca 2-3 veckor kvar. Och ibland går man ju över tiden så man kan i värsta fall plussa på 2- 3 veckor till. Så kanse borde man låna en sådan här? Pratade också om rullstol. Insett att jag är för det. Att spara på koppen. Bara ynnesten att ha så vi kan gå på en promenad tillsammans allihop, en runda runt skogen. Att jag kan se något annat. Nu kommer jag till närmsta parkbänk och får kasta boll med hunden. Att kunna vara med och handla på ICA Maxi utan att säcka ihop. Etc...

Barnmorskan skulle kolla upp mer nu idag, då påskhelgen stundade då vilket gör att folk är lediga. Var ned till hjälpmedelscentralen och pratade med dem själv. Man kan få låna en rullstol gratis för ett dygn, annars så får man hyra en rullstol - och då kostar det 400 kronor för 4 veckor. Just att vi inte vet om det blir en igångsättning eller om barnmorskan kan få till ett lån som är gratis eller billigare så tog vi beslutet att avvakta. Men nu vet vi mer om möjligheterna i vilket fall! Så nu väntar jag mest på att telefonen ska ringa!

Akupunkturtillfället nr 5- 18 nålar



Var på femte akupunkturstillfället igår. Hade med Lollo som sällskap, blir ju så sömnig, och hon såg typ lika förstörd ut som min lillasyster när hon var med! 18 nålar blev det denna gång. Hon skulle räkna dem åt mig och när hon såg att jag låg på två så kom det ett förskräckt "Uuuuusch". Nålarna fram gjorde riktigt ont när jag skrattade åt henne, men kunde inte sluta!



Nåldynan...

Liten och stor!



En aningens storleksskillnad? Oh, ja! Jeansen håller lillan till på köpet på att växa ur! Den vita hade vi med till BB till lillan, men hon var för stor! Tänkte att den skulle få en till chans på BB igen, annars så får lillan ha den till sina dockor. Höll upp ett par bebisbyxor framför lillans jeans, och hon tyckte det var jätte skoj att se skillnaden!

Fjärde akupunkturstillfället - 13 nålar



Hade en sen tid på akupunkturen igen. Och lillan fick åter igen inte följa med in så far och dotter skulle stanna i bilen och åka någonstans. Men hon somnade ändå, vilket var anledningen till varför hon inte var hos någon barnvakt. Låg således ensam under behandlingen. 12 nålar i ryggen och 1 ena ljumsken. Flera nålar kändes ordentligt, värsta än så länge tror jag.

Tog med virkningen. Första bilden är i väntrummet men fick komma in jämnt efter att jag tog bilden. Andra är i sängen men låg jätte obekvämt och sen åkte nystanet på golvet och då gav jag upp. Jag blir jätte sömnig under passen och nu hade jag ju ingen som höll mig vaken, men lyckades hålla mig vaken ändå så jag inte råkade lägga mig på rygg!

Magbild vecka 36+

 


Går under benämningen höggravid numera! Bilden togs i lördags, då var det alltså vecka 36 + 2 om jag räknat rätt? Vi säger 36+ för att göra det enkelt. Drömde under natten, att jag inte längre hade någon mage, och att jag stod på ett dansgolv. Tja, det var ju ett tag sedan. Har ju en rätt liten mage faktiskt, var större när jag väntade förra! Magen är lite i vägen, jag är ju kort så man stöter ideligen i magen i exempel handfatet eller spisen etc. Kan hitta ganska roliga fläckar på magen, ser ju liksom inte hur kläderna ser ut under en viss radie! Sambon frågade om jag hade bakat igår, och hade ju bakat bröd men mjölet avslöjade mig... Kan fortfarande dölja den i vinterjackan när det är kallt ute, men annars är det väldigt framträdande. Syns inte direkt bakifrån att jag är gravid heller.

Vecka 36


Jahopp. Dagen har flutit på bra ändå.

Är inte beordrad till sängliggande och min oro för att tvingas till kejsarsnitt visade sig obefogad. Jag ska kunna föda som vanligt trots foglossningen. Är lite som jag förväntade mig, att det inte finns mycket man kan göra, hon tyckte jag skulle äta smärtstillande. 2 panodil 4 gånger per dag tillsammans med diflonac 2 gånger per dag. Nja, inte direkt så pigg på det. Lite väl mycket.

Det har bokats en ny tid om två veckor. Eftersom jag "bara" är i vecka 36 så kan det inte göras så mycket åt någonting, men då ska vi prata om hur det har gått - om det blivit värre samt undersöka om livmodertappen börjar utplånas. Och då ska vi prata om vi ska bli igångsatta. Jag vill verkligen inte bli igång satt! Jag ska ta det mycket lugnare nu och försöka stå ut!

Jag ska orka! Jag vill orka!

Tredje akupunkturtillfället - 14 nålar



I början på denna kväll blev det tredje gången gillt med akupunkturen. 14 nålar sattes in. 4 fram, några på höfterna och så i ryggslutet. Hade med lillan, då hon och barnvakten inte riktigt var överens idag. Väl på plats så stod det något om någon sjukdom och barn måste vara över 8 för att komma in. Så hon och sin pappa kikade runt på sjukhuset.

Min lillasyster var dock med, hon ska sova över hos oss då hon har praktik på lillans dagis, och hon fick följa med så sällskap fick jag ändå. Det roliga är att hon numera är åldern "byxmyndig", skrämdes nog upp en aning när hon bevittnade nålarna. Jag ser ju inte så mycket, och det ser nog mycket värre ut än vad det känns... Trots att vissa nålar gjorde riktigt ont så var det mer som smärtan satt i henne, jag kunde roa mig kungligt åt hennes grimaser!

Jag vill så mycket, men vet att det ännu inte går

Har verkligen inte haft några jätte bra dagar. Det gör ont. Trött. Har en pigg och aktiv nattbebis som finns i magen, men kan inte längre vanka runt i lägenheten för att vagga det lilla livet till sömns. Det gör för ont. Somnade kanske vid 00.30 efter att ha legat i sängen sedan 20. Vaknade 01.30... 02.30... 03.30... 04.30... Och var gång blev det minste ett toalettbesök. Och så vaknade ju bebisen till lite var gång. Drömde mardrömmar, något om björnar. Pratade med specialist mödravården i morse, och tidigaste tiden att träffa läkare är på torsdag morgon. Jag är nervös. Någon nämnde något om rullstol och jag försöker verkligen acceptera tanken. Fick också höra om att man kanske lir igång satt tidigare? Nej, det känns inte så kul. Jag vill orka vara ute på promenader med hunden i det underbara varma vårvädret, jag vill leka med min lilla dotter i sandlådan och inte sitta på en bänk vid sidan av och titta på. 

Jag kan inte längre kontrollera ansiktet längre, och inte heller de ljud som nu stöts plågsamt högt ur min mun fastän jag inte vill i tid och otid. Människor stannar förskräckt till runt omkring och frågar om det är "dags" nu. Vilket det inte är. Igår var det en månad kvar. Samtidigt som det äntligen börjar kännas som det är en kort tid så känns det som en halv evighet.

Jag drömmer om att springa, tänker ofta på att kunna knäppa byxorna. Jag vill kramas och hångla med min sambo utan att värmeböljan som rasar i mig håller på att koka mig levande och jag vill bara kunna ligga på hans axel och mysa utan att behöva springa på toaletten. Jag hör från så många håll att jag "måste vara tacksam". Och att jag ska "tänka på andra". Jag är inte tacksam, fast det får man ju aldrig erkänna högt,  jag kommer vara tacksam när barnet är fött och jag vet om han eller om det nu blir en hon ändå, är frisk. Jag orkar inte tänka på andra när jag själv är i fokus i mig själv, vilket man sällan är vanligtvis. Jag vill fräsa och bita ifrån och säga att de bör vara så tacksamma som inte är gravida och de själva borde tänka på andra. Men jag tänker inte vara lika respektlös och sjunka till deras nivå. Jag är dock äcklad över sättet att pracka och hacka på någon som mår uruselt, att verkligen fråga om hur det är men att inte ens lyssna på svaret. Bara för att de inte får höra det de själva vill höra - som om alla graviditeter är rosa fluffiga moln och doftande rosor! Jag vet att allt kommer sluta i ett klimax av en enorm smärta innan det ens kan muttras om att "det blir bättre".

Mja, jag är nog rätt bitter nu. Jag vill fungera i något liknande tillstånd av vad som anses "normalt". Jag vill, men vet att det kommer ta lite mer tid. Att inte kunna leka med min dotter, det är nog det som faktiskt känns mest. Samvetet hugger var gång jag måste neka henne något så simpelt som att leka ute mer än korta stunder ibland! Jag skulle kunna tagit all smärta och illamående bara det inte gått ut så mycket som det gjort över henne. Jag hatar det, alltså verkligen hatar. Spelar ingen roll vad andra säger för att trösta, att det bara är en period, men jag tycker inte om att lämna över henne till andra. Jag vill ju så gärna själv.

Mindre än en månad kvar. Jag försöker se ljuset, underhålla mig själv. Min värld är ett mindre område där jag bor, promenaden från och till dagis och ICA Maxi. Små gyllene tillfällen när man kan åka till biblioteket som vi gjorde denna eftermiddag. Kom iväg till barnmässan, och ibland till barnaffärer och kanske en lunch på stan med sambon. De gyllene tillfällena förstorar vardagen enormt!

 

Vecka 35+


Vi började morgonen med att hämta lillan hos svärfarmor. Hur pigg och glad tjej som helst. Sen så åkte vi iväg till barnmorskan. Eller barnmorskorna, då de är två då ena snart är färdig barnmorska. Roliga är att hon också ska ha barn, någon vecka innan oss om jag inte minns fel. Allt verkar bra där inne, allt från tryck och hjärtljud samt mätningar. Bebisen har gått upp något i kurvan igen vilket är skönt. Trots min bristande aptit. Har också lyckats gå upp 9 kilo totalt nu! Drog inte av något för skor och kläder dock.

De är lite oroliga över smärtan i bäckenet, och det att att jag faller ihop är visst ingenting som hör till en "normal" foglossning så jag ska ringa specialist mödravården på måndag. Får se vad de har att säga.

Akupunktur nr 2



Skulle varit till barnmorskan idag, men vi tog fel på tid så när vi kom så skulle barnmorskan gå. Vi trodde det skulle vara 15.30 men det var visst 15. Så vi ska dit imorgon istället. Då lillan var hos barnvakten och vi skulle till sjukhuset vid 18 så hade vi några fria timmar så passade på att gå lite i några affärer. Var senare iväg på akupunktursession nummer två. Fick 4 nålar mer än förra gången. Där fram sattes 4 fram, 2 mer där alltså, längs troslinjen eller hur man ska förklara det. Sedan de 6 som syns i mitten av svanken, precis som förra gången, men hon satte till två på höfterna då jag har fått mycket mer problem med smärtan nu. Den ena nålen syns inte bara.

Känns rätt bra efter, jag är verkligen jätte positiv till akupunktur nu. Får se hur natten blir bara. Var bjuden på kryddparty ikväll egentligen, som givetvis började 18. Fick komma senare, men blev så himla sömnig igen så fick neka. Fick bara med oss en av de två tjejerna hem dock, och det var den fyrbenta. Lillan hade somnat tidigt hos svärfarmor så hon fick sova kvar. Hon får följa med till barnmorskan imorgon och lyssna på bebisen igen och gå till dagis senare.

Det ska gå från teori till praktik

Börjat tänka på att det närmar sig. Har det mesta fastän det ska bara fram och göras i ordning. Ibland trillar det ned något nytt plagg till den lille i byrålådan - detta Musse Pigg set i storlek 56 från kappahl kom ned igår. Märkligt att hålla i så små plagg igen. Men, allt ska ju tvättas också - oavsett om det är nytt eller begagnat. Spjälsängen ska skruvas upp och dess madrass måste ju luftas minst 72 timmar. Skrock eller inte så "ska" man ju inte bädda sängen förens bebisen kommer hem... Svärfarföräldrarna tar lillan, kommer över om det nu skulle ske på natten och lillan är även där tiden vi är på BB. Och för att tiden ska gå för henne så ska de även åka och hämta barnvagnen från Babyproffsen. Hunden ska till svärfar.

Det mesta finns här uppe i lägenheten, men är undanplockade då sakerna bara kommer stå framme en tid vilket mest känns i vägen.  Lite är i källaren. Men bara tanken på att allt ska plockas fram känns lite overkligt faktiskt, det närmar sig. Snart är vi fem i familjen, då vi räknar med damen på fyra tassar med svans.

Vi ska väl försöka ta tag i allt snart. Skulle gärna storstäda och rensa ut lite här, känns som man bara kommer lägga till en massa saker. Skulle vara skönt om det var lite bortplockat med saker som inte används nu ändå. Ska hitta tid bara, min kropp fungerar ju inte så bra och sambon är rätt fullbokad. Men. Tanken finns åtminstone.

När jag plötsligt vill ha något



Har inte haft någon direkt craving efter något. Eller någon aptit eller speciellt övrigt sug på något alls egentligen. Så är lite paff över mig själv idag, då jag plötsligt bara ville ha havregrynsgröt till frukost. Och nu detta, pringels och en cola. Har hänt någon sällsynt gång tidigare att "jag velat ha något", så jag unnar mig det direkt, om jag nu har det hemma. Blir detta en vana så kanske jag fyller ut mina byxor igen...

Akupunktur för foglossningen!




Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har jag nu fått komma iväg för akupunktur för foglossningen. Skrev in mig innan jul, och kölistan har verkligen varit helt full! Men nu, så ringde de för ett par dagar sedan, och jag fick tid! Hade jag tackat nej så hade det gått 30 namn före mig... Sambon tog ut flextid och kom och hämtade mig och följde med. Akupunkturen sker på förlossningen, kostar 100 kronor per tillfälle och tar cirka en halvtimme. 8 nålar sattes i så här på premiärdagen. Två fram - under magen på blygdbenet. Sedan 6 till i svanken. Sen fick de sitta cirka 10 minuter sedan så snurrade barnmorskan på dem och så fick de sitta ytterligare cirka 10 minuter.

Upplevde världens värmevallning ett kort tag, illamående vågor och så blev jag väldigt sömnig. De två sista hände även i bilen hem. Notis till mig själv är att fixa en "överrasknings -pappa-väska" som ska med till BB. Herregud, den mannen kunde verkligen inte vara stilla! Jag tror min lilla dotter på 3 år skulle pillat på mindre saker!

Får se om detta hjälper, är något skeptisk. Efter att hon satt i några nålar sa hon att symptomen faktiskt kan förvärras efter första gången och det kan ta 4-6 (8?) gånger innan det verkar. Har ju 6 veckor kvar... Nåväl, vi får se - om inte annat så finns ju akupunktur som smärtlindringsalternativ vid själva förlossningen så det kanske hjälper lite extra då?

Men måste erkänna, nu efter ett par timmar, så har trycket runt svanskotan faktiskt lättat enormt! Hoppas på fortsatt förbättring!



Hämtat Kronans babybox



Hämtat Kronans babybox, och i detta låg:


1 necessär  
1 napp från MAM 0-6 månader
1 Natusan babyolja 15 ml
1 Natusan first touch bath 40 ml
1 Natusan våtservetter 24 pack
1 Natusan amningskupor 2 st
1 ACO cleansing wash intimate care 50 ml
1 Babyseba Diaper Cream 10 ml
1 Babyseba Baby Cream 10 ml
1 Babyseba Bubble Bath 25 ml
3 långa maxi bindor
1 rabattkupong på Brauns öron termometer (557 kronor istället för 619 kronor)
1 rabattkupong på Kronans egna produktserie 20 %
1 erbjudande på att köpa Stora boken om barn för 99 kronor istället för 138 kronor
1 Babymassageguide från Natusan


Kan tycka att apoteksgruppens box var något roligare, med tidningar. Men alla småprodukter är ju alltid bra att ha med i skötväskan, och necessären får följa med i BB väskan. Ska visst följa med ett blöjpaket med, enligt en vän, så jag ringde för att kolla. Tur att jag gjorde det, för nästa gång jag är där så kan jag bara gå in och hämta ut ett.



Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0