Jag är faktiskt en av de där super duktiga hund ägarna som alltid plockar upp efter min hund.
Oavsett om jag måste pulsa ut 25 meter ut i snön- därför har jag alltid termobyxor och rejäla kängor när jag ute på promenader. Det enda är om vi inte är ute i en skog, om det inte är mitt i en stig.
Nu var vi ute på kvällspromenaden. Jag som sagt att springa lite, och så blev det även nu.
Just då det var som jobbigast, och jag nått mitt satta mål så ska hunden göra sitt.
Jag ser henne, vart hon sittre- några meter in på gräset.

Jag går efter då hon sprungit bort. Ska ju inte stressa henne.
Påsen är beredd, och vad händer. Jag hittar det inte! Allt är i nyanserna brunt- gräset, pinnar, löv. Är ju mörkt nu med- Jag känner lukten men ser det inte. Går försiktigt runt och letar en bra stund. Men nej. Jaja tänkte jag, kan ju inte göra så mycket, och "bara för den här gången då".

Kommer ut på vägen igen, känner att något är under ena skon.
Och av lukten att döma så var det inte vanlig lera... Gick och slrapade med foten hela vägen hem, och duschade skon. Och hoppas att det är från min hund. Då vet jag åtminstone vad hunden ätit!

Jag tror inte jag råkat ut för något sådant. Kanske någon gång, men borde varit mer.
Det är ju rätt äckligt, men jag går hellre på sådant än allt glaskross
som finns! Det skadar ju faktiskt, rejält om man har otur.
Har faktiskt offrat flera bajspåsar på att plocka upp glas i naturen samt tid.
Om hunden skulle skära upp tramdynorna, eller att min dotter skulle skära sig illa vill jag inte.

Och så läser man i tidningen över alla de där som spyr galla på hundägarna...
Jag förstår bara inte hur man orkar gnälla, när det finns så mycket värre!