Ja, nu kommer ett mycket otippat inlägg. Mens. Hur reagerar ni nu då tro? Inspirationen kom från Amandas blogg. Eller ja, att skiva om det i alla fall, bara text och inga bilder, men den slutliga puschen kom igår. Nu är det så att igår kväll kom den första riktiga mensen på nästan 4 år. Oktober 2007. Hur jag kan veta det? Jo, för att när vi började misstänka att jag var gravid gick tillbaka i kalendern, och då var den senaste i oktober. Innan hade jag det väldigt sällan, då jag fick operera bort en cysta från ena äggstocken, och efter det kom den ännu mer oregelbundet än innan. Inte för att jag direkt klagade över att inte menstruera, trots att det är helt naturligt, men vi planerade ju inga barn och att slippa allt vad det innebär med att vara fertil att göra, det är ju inte direkt så att det är en skön upplevelse och höljdpunken på månaden direkt.

Hur som helst så var jag gravid under slutet av 2007 och större delen av 2008. I slutet av augusti kom min dotter. Att man efter en födsel blöder cirka en månad efter, i alla fall om man föder naturligt som jag gjorde. Inte insatt om man blöder något efter kejsarsnitt? Hur som helst så räknar jag inte den tiden, då det inte var mens utan att mitt inre drog ihop sig efter att moderkakan krystats ut. För ja, det är inte som på film där de föder barnet och alla ser lyckliga och sätter punkt där. Man måste faktiskt släppa barnet och ”föda” fram moderkakan också. Det känns rätt bra det med, dock inte samma smärta. Så nu vet ni det, om något missat det. Jag fick reda på detta mitt under graviditeten och insåg då vad lite jag visste. Så varsågod för det…

Efter det dragit ihop sig och man slutat blöda för den sakens skull, så kan det ta ett tag innan menstruationen kommer igång igen. Och hel ammar man så kan det dröja ännu längre att kroppen kickar igång. Hur som helst så satte jag in en hormonspiral strax efter den långa blödningen. Så min kropp kom aldrig igång helt igen. Den största skillnaden, som avgjorde för vilken jag skulle ta, var att mellan en kopparspiral och en hormonspiral så blöder man regelbundet ändå och en del ännu mer. Och hormonspiral, som passar nyförlösta kvinnor ypperligt väl – just för att kroppen inte är igång än, så kommer det ytterst lite eller princip ingenting. Och jag har tillhört det senare. Kanske två gånger sedan insättning i början av 2009. Och då var det bara så pass mycket att man klara sig på trosskydd ett par tre dagar.

En annan skillnad är att kopparspiral kostar ingenting, medans spiralen kostar nästan 1000 kronor styck. 500 kronor om man är 20 år och yngre, som jag var. Men då ”håller” den i 5 år också. Och i mitt fall var det inga direkta biverkningar än humörsvängningar den första månaden. Så tips till er, mammor. Kommer inte ihåg om man just måste ha fött barn först eller inte dock.

Hur som helt, åter till mens. Det är ju lite utav ett tabu ämne. Man smyger med bindor och tamponger och nåde dig om man glömmer en binda på toaletten. Det är ju så äckligt. Men det är ju samtidigt naturligt. Visst det är inte fräschast i världen direkt, men jag tål inte att bli utskälld för att om jag glömt kvar en eller att den vecklat upp sig när man slängt den. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är en helt fungerande kvinna. Något som stör mig dock är att mens används som ursäkt till allt, speciellt för yngre medlemmarna i kvinnoklanen.

När jag gick i skolan så var det några tjejer, alltid samma tjejer, som alltid hade mens minst två gånger i veckan fyra veckor i månaden, tolv månader i sträck. Och de tycktes alltid infalla sig just de dagar då idrotten förekom, eller annan fysiskt aktivitet. Vår skola var faktiskt en ovanligt aktiv skola. De här tjejerna satt faktiskt hellre på en bänk eller i ett sunkigt omklädningsrum och gjorde ingenting än och var med på gymnastiken. Och ha då i tanken att denna på denna tiden var då mobilen var på intågande och det fanns betydligt fler ungar som inte hade en egen mobiltelefon än de som hade, och Nokia 3310 var bland de modernaste som fanns på marknaden trots att den saknade musik eller internetuppkoppling, och att inte mp3 och ipods/ pads fanns. Jag är ju ändå nyss fyllda 23 år, en högaktningsvärd siffra, eller hur? Behöver jag också tillägga att det var just dessa tjejer som gnällde på sin vikt? Jag struntade blankt i detta och tyckte de var löjliga och gav dem kanske någon enstaka blick, men sprang vidare därifrån med eller utan min binda.

Första gången jag fick var när jag var 13 år. Jag var hyfsat beredd på det då alla kvinnor i flera led fått vid denna ålder. Men ändå blev jag förvirrad när den kom, så pass paff att jag inte sa något till mamma. Den första som fick veta var min kompis E, som redan hade fått sin sedan länge. Eller ja, 11 – 12 år men just då var ju just dessa ett par år en evighet. Hon blödde massor, och länge. Hon fick tidigt börja med p- piller och då var det inte för att hon var sexuellt aktiv utan för att minska menen. Riktigt synd om henne då hon faktiskt fick ligga hemma pågrund sin smärta. Men hon tränade trots det aktivt simning, vilket hon klarade av bortsett om lektionerna inträffade på de första dagarna. Jag fick mina första bindor utav henne. De var stora och tjocka, nästan i klass med blöjbindan man får de första dagarna efter man fött barn. Hon var bland de första av mina vänner som fått sin mens, och jag hade ju fått höra hur det var för henne. Så jag tog bindorna utav henne och förberedda mig på det värsta. När jag vaknade nästa morgon och fortfarande inte kände varken illamående eller smärta och sedan såg att mitt behov av bindor krävde en tiondel av min väns bindas storleksklass, så gick jag till mamma. Då hade det hela lagt sig och jag funderade på varför jag inte sagt något innan. Mamma sa ingenting om det mer än att hon berättade vart bindorna låg någonstans. Min andra gång så gick jag faktiskt till konsum själv och köpte. Oj, vilket urval ändå. Hade ju aldrig tänkt på denna hylla. Medans jag stod i kö undrade jag om jag skulle ha köpt något mer, för att liksom förvilla bort paketet än bara den chokladkaka och tuggummi som strax skulle läggas upp på bandet. Skulle det vara pinsamt? Det var det inte. Trots att jag har för mig att det satt en ganska ung kille i kassan.

Jag hade faktiskt detta som ett test när jag och sambo blev ihop. Jag bad honom köpa med bindor eller tamponger eller la ned det i korgen när vi handlade och lät honom betala. Skulle han tycka det var pinsamt? För om kille skulle vägra köpa just dessa ting när det var akut så är han ingenting att ha. Det finns faktiskt sådana killar. Men han "klarade" det. Jag tror han också blev lite chockad av urvalet av tjocklekar, funktioner och storlekar. Men han har erkänt att just mens är bland det vidrigaste han vet, trots att han själv aldrig ens har upplevt det annat med leva med sin mor och med mig och kanske se ett paket i badrumsskåpet eller köpa med från affären. Är det för att det just är lite tabubelagt?

När jag gick i femman så fick alla flickor gå i samlad grupp till skolsköterskan, för att prata om kvinnokroppen. Det var liksom lite hemlighetsstämplat och vi skiljdes ifrån pojkarna under mycket om och men. Killarna fick liksom inte veta, utan fick vid ett annat tillfälla smygas undan från oss flickor och prata om den hemliga manskroppen. Och vi visste ingenting om den. Det hela gjordes lite mysiskt och det hela med att inte veta om den andre gjorde att det nästan blev lite skamligt över det hela. Och det var ju lite tröttsamt att slitna fraser som ”Har hon mens eller? Har du lingonveckan?” 



Att som tjej skylla på mensen måste killar finna lika tröttsamt som tjejer måste känna då en kille slänger ur sig "- När en kille är riktigt förkyld" och därmed degraderar allt med barnafödande och världssvält att göra till obetydligheten.

Nu kan jag ju komma in angående skolan och dess rådande över ungas kunskap, men det hela som jag snarare kan klassa som sexualkunskap a’la NO lektioner kan sparas till en annan gång. Det kan få ett eget jätte långt inlägg skrivet om sig. Hur som helst började jag skriva om att jag själv nu fått mens. Det känns som jag är 13 år igen. Det känns nästan lite nytt och ovant. Mycket ovant. Jag funderar på om jag ska tycka lite synd om mig själv och bälga i mig choklad framför en filt, men det går ju inte med en mycket vaken dotter som tittar på Musse Pigg. Inte för att jag gjorde nyss tilltänkta ting när jag var 13 år heller. Men jag känner mig osmidig, klumpig och inte lika fräsch som vanligt.


Nu är detta jag skrivit någon direkt pik som någon ska ta åt sig utav. Om du själv var en sådan tjej som skyllde allt på mensen, kanske du ska ta stunden som du skulle använt att kanske skriva något dumt till mig, och fundera på ditt eget beteende. Var/ är det verkligen värt att ljuga för att slippa undan något? Var ärlig istället. Lärarna klurade eller klurar nog ut den verkliga anledningen till din frånvaro. Något annat jag inte tål är de som skyller sitt dåliga humör på mensen, eller att de snart ska ha den. Andra personer ska inte lida för en vass tunga med bristande självdisciplin. Håll dig hemma och ur vägen i så fall, för din egna och för andras skull, om du inte riktigt är dig själv. Och acceptera aldrig ursäkten med att någon har mens om du råkar ut för ett vredesutbrott eller respektlöshet. Det är ju inte ett nytt påfund det här, mens, det har förekommit i generationer överallt i världen så du är ju knappast den första. Och tänk på alla dåliga humör som ska ha funnits då, tillräckligt för ett x antal världskrig. Det är ju som en stolthet att vara en fullt fungerande kvinna, att kunna få barn. För att köra ett litet moralkake exempel som kan liknas med tänk på barnen i Afrika, är att det finns de som inte är helt fungerande av olika anledningar. Svält och anorexia är ett par exempel, ni kan säkert tänka ut fler exempel.


Jag förstår att vissa kvinnor känner verklig smärta etc etc men de som verkligen har detta brukar inte försöka övertyga om detta. De håller sig hemma och gör det som de känner är anpassat för just dem. De sitter inte och klagar över och försöker övertala andra om att de verkligen har mens. Det är ju ingenting att stanna världen för. Att acceptera mensen är typ det enda du kan göra, för raring, detta kommer du ha tills klimakteriet. Hur roligt liv du vill ha fram till dess är ju upp till dig.

Nu ger jag en utmaning till er som läser denna blogg. Skriv ett inlägg om mens om ni har en blogg eller liknande, eller börja prata mer om den. Om när du fick den och någon historia. Man ska inte tiga om den, för mens kommer ju inte att upphöra att existera. Se det som en feministisk handling. Nu har jag skrivot av mig lite av de tankar som har snurrat. Jag hoppas att få läsa...