Idag är det 10 år sedan terrorattacken som skakade världen, speciellt USA. Tvillingtornen rasade. Jag minns att jag kom in efter att jag lekt med gårdens yngre barn och skulle in och göra något snabbt, vad minns jag inte. Min mamma sitter chockat på vardagsrumsbordet. Det var nog därför jag reagerade på att något var fel. Tvn var på och jag gick fram. Såg i direktsändning när andra planet flög in i det andra tornet.

Jag gick ut och lekte igen. Det kändes som det var som på film. Man insåg inte på något vis. Som att det hänt något med själva piloten med första planet, en olycka, men man kunde inte riktigt förstå det hela med det andra planet. Barnen väntade och ville bli underhållna och jag var ju bara 13 år, lite självcentrerad al'a förtonåring. I skolan så hade vi en tyst minut. Tror det var den första jag varit med på. De andra med för den delen.

Vi stod i en jätte cirkel, hand i hand. Det såg lustigt ut. Några fnissade. Jag med tillslut. Det var märkligt att se de "stora" niorna. Jag försökte blunda och koncentrera mig. Det var ju först senare man fick reda på omfattningen, flera plan, och de 2996 offren. Och deras anhöriga. Spillror av familjer. Några år senare såg vi filmen om det planet som passagerarna lyckades krascha på ett fält.  

Man fick höra historier om de med änglavakt. De som var försenade eller inte kunde ta sig till jobbet just den dagen eller liknande. Ungefär som branden i Göteborg. Att någon gick och köpte en hamburgare, vilket nog räddade dennes liv. Tänk vilken tacksamhet dessa människor måste känna sig. Säker skuldkänslor med. Att de borde varit där. Vad glada just deras respektive familjer och anhöriga måste varit!

Det är tragiskt vad människor utsätter varandra för. Hemskt, och inga ord kan nog beskriva det fullständigt. Bilden googlade jag. Finns massor av bilder som visar själva krascherna med rökmoln och flammor. Men jag gillade den här. Passande fridfullt, så soom man hoppas de inblandade fått känna.