Min lillasyster har lokaliserats. Hon har befunnit sig ca 2.5 timmes bilresa bort. Just i detta nu är hon påväg hem. Efter nära en veckas frånvaro. Jag vet inte om jag "ska" känna mig glad och tacksam att hon är oskadd, då detta visst var ett "hålla sig borta frivilligt" upptåg. Jag tänker på all rädsla, oro, tårar, ångest och sömlöshet som allt detta skapat. Och inte enbart för hon har varit borta, utan också för att stressen av detta faktiskt kunde ha dragit igång förlossningen. Känner mig inte så glad ändå, nu när informationen sjunkigt in. Besviken, arg och främst trött.  Så mycket krafter bortslösat för "ingenting"! Sviken. Jag orkar inte.