Sömnigt mys tidigare uder morgonen...

 

 

Liten är sjuk. Snorar massor. Svårigheter med att amma, han kan inte andas genom näsan. Natten till igår var väldigt sömnlös, så fort han inte vaknade och skrek så låg han i sömnen och lät ungefär lika mycket... Natten till idag var inte heller så härlig, sambon hade Liten på bröstet hela kvällen och på natten fick jag sitta upp och amma honom. Efter att ha varit vaken sedan 03.30 så fick jag slutligen nog och känner att jag verkligen behöver sova lite jag med så väcker jag fadern för att han ska ta över. Hade ingen aning om vad klockan var alls, men han kikar och då inser han att klockan inte ringt när den skulle vilket gjort att han försovit sig. Idag skulle han vara på möte en bit bort, så han skulle åka tidigare. Så han kom upp i väldig fart för att ge sig iväg. Själv låg jag kvar med en jätte pigg son som mycket hellre ville leka än att sova. Jag ville så gärna gråta men ögonen var för torra!

 

 

 

 

Men seriööööst...

 

 

Det som inte hanns med, utlovad frukost med Lillan, påklädning utav henne- även om hon sköter det själv så kan det krävas en viss övervakning... Samt morgonpromenaden med hunden alltså föll på mig samt mina "egna sysslor" på det som att få henne att borsta tänderna, håret och så klä på ytterkläder samt ta henne på dagis. Denna morgon skulle det varit avslutning på babyrytmiken också, men med min sömnbrist och Litens näsa fick vi ställa in. Väldigt synd. Det första vi ser när vi kommer till dagis är en stor lapp om "HAR ETT FALL AV VATTKOPPOR"... Står där och överväger om jag ska dra hem ungen igen, men då dyker Lillans bästis upp i sidofönstret utklädd till prinsessa. Jätte glad. Och bara väntar på min dotter. Samtidigt dyker fröken upp i dörren och säger att "det var ju förra veckan så hon skulle ju redan ha blivit smittad"... Eh... bra? Jag kände att en sömning mamma och en sjuk lillebror inte hade så mycket att komma med jämfört med prinsesslek med bästisen...

 

Väl hemma tog det en stund för den lille sjuklingen att komma till ro. Eftersom vi sitter upp så vilade han tungt i min famn, så som han nästan aldrig ligger längre nu när han har blivit större. Hur mysigt som helst! Precis efter att han har somnat, och jag har tagit inläggets första bild, så plingar det ihärdigt på dörren... Hunden går bananas och de stackars utsända vågade nog inte komma in med huvudnyckeln... Det är nämligen så att vi fick en lapp från hyresbolaget om att det ska ske en radonmätning. Och att det bara skulle ta någon minut att göra... Men så mer specifika var de inte om tidpunkt, då de skulle komma under dagarna 21-22-23-24... Det var ju egentligen självklart att de kommer under denna förutsättning, inte under gårdagen när man verkligen gick och väntade på dem.

 

 

 

 

 

"Vad vill du bli när du bli stor då, lille vän?" frågar fröken. "ENERGIJÄGARE!"

 

 

Jag gick och öppnade iklädd grå långkalsonger, som jag aldrig tog av mig efter den svinkalla dagispromenaden, sambons svarta tröja. Ingen bh, osminkad och håret åt alla håll - då jag hade baxat upp mig huvud mot en massa kuddar under amningen. Jag kände mig... Fantastisk... Ehm...  Och så en yrvaken förvirrad bebis i famnen. Hej white trash mama! Sömnbristen la nog till den lätt nedknarkade touchen som saknades. En cigarett i mungipan kanske och... Voila... In kom de, snabba var de, och fortfarande med skorna på i alla rum. Tack. För. Den. Jag har ju bara en bebis som kryper här... Men visst, dammsuga och torka golv tar inte alls så lång tid, dumt att lägga några sekunder på hyfs... Eftersom en powernap tydligen räckte långväg för Liten så blev det alltså lek istället för sömn efter vi hade låst dörren. Mamma ville helst dunka huvudet mot spjälsängsräcket men då får väl Liten kanske dumma idéer. Mer än dem han redan har om att bita i det... Men tillslut kunde vi börja om igen. Vet ni hur svårt det är att snyta näsan på en bebis? Ordet fräs finns ju liksom inte... Han blir så skräckslagen, den stackaren. Han somnade äntligen om. Hans far ringde på telefonen...

 

Kopplar bort samtalet och smsar istället. Lovade att ringa när jag vaknade. MÅSTE VERKLIGEN SOVA... Somnar själv. Vaknade i en underlig ställning där båda armarna somnat. Rejält. Försökte röra några sovande fingrar, vaknade till lite mer och insåg att jag var himlans kissnödig. JAG ORKAR INTE. Somnar om. Fort. Det gör jag aldrig annars men tänk om Liten skulle vakna när jag går upp? Jag kissar nog hellre på mig. Drömmer massa konstigt. Att jag är på toa men att det aldrig tar slut, om kinesiska lyktor på nyårsafton och att cirkusen kommer och slår sig ner på gångvägen bredvid huset. Att jag arg som ett bi springer ut för att hämta pulkan och babystolen som sambon av någon anledning kastat ner från balkongen. Väl ute är jag hunden med i koppel, som plötsligt inte är hund längre utan en prickig ponny som jag är ute och går med med ridhjälm på huvudet. Att cirkusdirektören delade ut en fribiljett och försöker stjäla en kyss när han får en kram. Vart kom allt detta ifrån egentligen?

 

Vaknar igen. Satans vad kissnödigt det var nu. Huvudet värkte som tusan. Gick på toaletten, varje steg gjorde ont, och minns drömmen och jag undrade hur det egentligen står fatt med mig. Avbröts av att jag börjar störtblöda näsblod. Jag längtade ju tillbaka till sängen! Liten hade ju inte ens vaknat! VAD ÄR DET HÄR?! Ringde upp sambon, som inte hade "velat något särskilt". Suck. Gnällde lite ynkligt för honom medan jag pressade tre blodapelsiner så jag kan svälja en järntablett och en huvudvärkstablett. Liten vaknade, och det första hans små glada ögon riktar in sig på när han vaknat till ordentligt var den vita tussen i min näsa. "Den ska jag ha!" meddelar de små fingrarna som sträcktes fram...