Inte för att skryta, men det är såhär det är

 
Vissa dagar känner jag: Fan, vad grym jag är! Det fotot blev ju hur bra som helst! Och sedan kan det komma dagar då man blir liten, feg och rädd för att misslyckas. Att bli fotograf är en dröm. Att bli fotograf kändes från början som ett ganska enkelt projekt. Nu jämför jag med hur det skulle vara att starta ett café eller restaurang. I det sistnämnda är man så mycket beroende av andra faktorer. Men just de där faktorerna inom restaurangbranschen är jag ju van vid. De kan jag. Det är välkänd mark, jag vet om förväntningarna.
 
Fotografering är ett nytt territorium. Ett stort, läskigt och för mig outforskat område annat än att det mer varit "på skoj". Det är lagar, regler - och när man lärt sig reglerna ska de visst brytas, riktlinjer , kontrakt, skyldigheter etc etc. Puh! Överväldigad är ett rätt bra ord, passar in förträffligt... Och utrustning! Ska vi inte gå nämnvärt djupare på, men oj vad jag vill ha prylar... Jämförelsedemonen river inom mig när jag ser etablerade fotografers portfolion och "det där klarar jag aaaldrig, så bra hen är!" rusar runt i huvudet. Men. Man ska ju börja någonstans...
 
Jag fotar mycket, har med kameran typ överallt och får nästan abstinens om jag inte har det. Ångest över alla missade bilder... Klick klick klick. Vad fungerar och vad fungerar inte? Är jag ute så kan det bara komma upp en bild i mitt huvud av något objekt. KLICK - där skulle vara en bra bild. KLICK, en annan vinkel. KLICK, går några steg till. Och så kan jag ha 20 foton av en blomma. Bara sådär. I mitt huvud. Kompositioner, detaljer och färg.
 
Jag var jätte nervös inför barnfotograferingen. varför vet jag inte, egentligen. Flickan var alldeles förliten för att kunna komma fram för att bitas. Mamman är väl visserligen fullt kapabel att ta sig en tugga, men jag litade på att hon var väluppfostrad. Rädd för att det skulle bli fel. Tänk om mamman inte alls blir nöjd? Dömd. Det gick ju bra. Det kändes bra före, under och efter. Som jag egentligen kände på mig, men så kom den där gnagande känslan som naggade på självkänslan.
 
Ändå känner jag mig stark. Det finns fotografer som fotograferar saker de aldrig upplevt. I min önskade och valda genre som snabbt kan beskrivas som "familjefoto" har jag upplevt allt. Jag har hittat kärleken. Hur kontakten mellan två människor känns och hur det kan förmedlas senare på bild. Jag har barn. I småbarnsåldern. Och just det ger mig ett övertag jämfört med de som inte har barn själva. Jag har förmågan att förutse, hjälpa till, underlätta och främst förståelse för dessa metershöga skräckinjagande individer. Läst många som "vägrar fota barn" för det ena eller det andra orsakerna. Jag kan handskas med dem. Och ändå vara glad och tacksam att de är under föräldraansvar. Jag har förövrigt tagit studenten, varit gravid och haft två egna barndop. Jag har varit förlovad som ledde till att jag numera gift. Hela den proceduren i färsk minne. Vad som är "viktigt".  Jag har upplevt allt det som jag vill fånga på bild. Och med det har jag en styrka som barnlösa singlar inte har. Om man nu ska peka finger på en fotografkategori... Inget finger pekar dock på någon enskild individ nu.
 
Nu har jag en eventuell gravidfotografering på g. Behöver jag nämna att jag suttit och skrivit på en ny av mina älskade listor? Att jag suttit i timmar och letat inspiration och gjort kollage? Tänkt på kompositiner, rekvisita, poser och platser.. Och blir inte just denna fotografering av, även om jag håller tummarna för det vore så himla roligt, så kommer jag ju spara allt och vänta på ett nytt tillfälle. Det är bra typiskt att alla kompisar som varit gravida där ett tag redan har fått. Men då finns det ju barnfotograferingar...
 
Nej, nu har jag mest skrivit av mig. Om någon nu orkade läsa. Nu är första prioriteten att komma på ett namn - ett enkelt, lätt att komma ihåg men ändå "mig. Det är skitsvårt om någon undrar. Nästan värst av allt. Men, när det är klart kan hemsidan börja byggas, visitkort tryckas och jag kan börja marknadsföra mig. Då släpper det nog. Tror nerverna mest står och stampar så här i startgropen...
 
 
Har någon tips, tröst eller regelrätt uppmuntring så är det välkommet!
(Chokladbud är alltid uppskattat...)
 


Kommentarer
L

Du är väldigt förutseende och grymt bra!
Och tummen upp för att du använder hen.

Svar: tack :)
Lilli Nyfiken - småbarnsmama!

2013-07-06 @ 10:14:18
Svärmor

Gumman... Du är helt fantastisk med kameran. Din dröm att bli fotograf, kommer att besannas <3. Tro på dig själv. hela din familj gör det. :))))<3

Svar: oj, nu blev jag förvånad att du hittat hit :)
Men tack, jag försöker - det är stort och läskigt bara
Lilli Nyfiken - Nybliven fru, småbarnsmamma och blivande fotograf!

2013-07-16 @ 13:02:04


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0