I stora delar av den senaste tiden och dess utveckling har jag känt mig glad, förväntansfull och att allt känts så rätt. Men så kommer det små stunder då tvivlen börjar gnaga. Klarar jag det? Ser en snygg bild, eller bilder och kanske kommer till en fotografs hemsida - och jämförelsemonstret som bor inom en börjar genast tugga på självförtroendet. Att de är så mycket bättre. "Har jag bara haft väldigt mycket tur?" Jag vet att det är fånigt, för att rädslan att göra andra besvikna är större än att göra mig själv besviken.

 

För om jag inte provar det här, då kommer jag att bli besviken. Och jag kommer ju först, eller hur? Lite berg och dal bana, oftast är denna turen uppe bland bergen... Tar jag tillräckligt bra bilder?

 

Har frågat några nära och kära, vilket man egentligen inte kan lita på alls då de "måste" hålla med en... Om vad de tror om jag klarar det. Många har blivit förvånade, men det är mest hela det här med starta-eget-språnget, som förundrar. Sedan gillar de hela idén och kommer med förslag. Som jag tar emot med öppna armar... Jag har dragit ett exempel för de jag disskuterat med. Jag vill ju inte vara en av de där som står i Idol och tror att de kan, helt övertygade att de kan och så blir allt bara fel och falskt. Och skämmer ut sig för alla som kan tittar och tar upp tid för andra som står och väntar som faktiskt kan.  Man sitter tryggt i sin soffa och undrar om denna arma människa inte har några vänner. Ärliga vänner. Eller har de slätat över och sagt något jätte positivt om den halvdana talangen för att den människan ska bli glad. Och sedan sitter de vännerna liksom jag och undrar hur "sångaren" som helt plötsligt visar sig i tvrutan... Hänger ni med?

 

Jag tänker inte vara dum nog och hoppa rätt ut utan att ha spanat ut över klippkanten först. Finns det vatten under, tillräckligt så jag klarar mig oavsett om det så blir ett magplask eller ett snyggt dyk... Eller om det bara finns mer klippor efter och jag kraschlandar? Det finns ju så många skräckexempel på just det sistnämnda och jag har då inga planer på att bli en av dem. Detta ska vara nogräknat, kontrollerat (hah, jag ääälskar kontroll som ni kanske vet) och kännas bra. Ingenting halvdant, utan faktiskt satsa ordentligt. Min känsla är att ta det sakta men säkert. Mitt vett samma sak.

 

Och när både hjärta och huvud talar samma språk så är det ju så rätt man inte bara kan ignorera sin dröm och önskan med att låta bli för lite rädsla?