Tankar om fotografier och familj

 
 
 
 
Några av mina fotografimotiv är blommor. Under maj har naturen exploderat och jag har tagit massor av bilder. Klick klick klick. Valt ut de bästa. Det är väl några hundratal. Några få hamnar på bloggen - en personligt blogg med enbart blommor fungerar liksom inte.
 
Funderar dock på att skaffa en hemsida där de bästa bilderna hamnar. Inte enbart på naturen då, men inte heller på mina barn. Barnen är på min privata lösenordsskyddade daywiews. Men där gör sig inte bilderna inte helt rättvisa heller. Får fundera på det där. Som ni märkt så är mina barn inte med ansiktet, inte heller maken. Inte tydligt. Detta bland annat för min bakgrund, finns de som inte har något med mina barn att göra och att ge dem gratis bilder är något som tar mig emot. Mitt namn är ändrat också för det. Mina namn är ovanliga, allihop. Och i kombination med varandra kan jag sätta en bra slant på att jag är den enda i välden som heter just så. Det har på fullaste allvar varit människor som letat efter mig, information och telefonnummer. I mobilen har det andats hesa andetag, undrat vad jag gör. Och värt var det när det ringde 3 på morgonen på hemtelefonen och en man som jag en gång kände för många år sedan berättar hur han sökt mig, berättar historier om "oss" - vad jag sagt, sett ut och gjordt. Varför hade jag varit arg just då? Varför hade jag sagt så just då? Han berättade om sina känslor, allt han känt och att det skrämt honom. Jag fattade ingenting. Mindes honom knappt. En bekant mer än vän. Vissa drömmer om att sättas på piedestal, men detta var bara riktigt läskigt. Ingen av oss har med våra nummer så de kan hittas på internet längre. De är skyddade.
 
Maken har inget emot att vara med, men samtidigt är det ett skydd. Hans arbete nu, och dels förr, samt fotbollen gör att vi är lite mer utsatta än en vanlig svensson. Hans namn och bild har figurerat i tidningar, han blir igenkänd i princip vart som helt av åtminstone en eller ett par personer. Oavsett om vi bara går på promenad, handlar på Maxi eller sitter i ett akutrum på sjukhuset. Det sistnämnda - när han hade skadat sig kände alla i rummet igen honom, och då var det både föräldrar och ungdomar. Flera som gick förbi också.
 
Oftast när vi är ute, så hälsar alla möjliga. Är det klienter så nickar maken bara, om de hälsar först. Är det fotboll så stannar han ibland. Det är många ansikten. Många har jag hälsat på ett flertal gånger men är bara tomma ansikten för mig. Det är för mycket och för många. Så är vi på maxi så säger jag hej och kilar iväg för att jag "måste" hämta något eller så, om det så står på shoppinglistan eller inte. Drar mig undan. Vill inte att folk ska ha mitt och barnens ansikten, förknippade med honom. Maken har blivit mordhotad ett flertal gånger, från spelare och publik. Hur sjukt är inte det? Sitt tidigare arbete, på ett ungdomsfängelse dit Sveriges grövsta kriminella sattes, blev han utsatt för ett mordförsök, och nära att gå riktigt illa var det med. Det ledde till rättegång. Efter det slutade han. Det tystades ned. Kort efter skedde och uppmärksammades mordet på den kvinnliga fångvaktaren. Det är läskigt att det kan bli sådant. Det finns människor till allt. Men vi lever med det i bakhuvudet. Varje dag. Maken får nästan panik när barnen kommer nära halsen när de leker. Det är ett fredat område. Just detta stycke kommer chocka några i släkten, då det varit hemligt i flera år. Men nu känner jag att detta behöver luftas. I samband med alla bröllopsbilder som kommer och som finns på deras minneskort.
 
Jag tar jätte mycket bilder på min familj. Tusentals. Många blir extremt bra och jag vill skryta som fan med min egen talang och med mina motiv... (ingen jante här inte). Ibland blir jag sugen på att försöka få en "stor" blogg. Bara för att se om jag kan, vilket jag tror jag kan. Fotografering är något som verkligen har fastat hos mig och är något som jag vill utveckla. Under de här åren har stora händelser hänt, barn har fötts. Varit dop och bröllop. Och mycket annat. Jag vill visa, men hålls tillbaka. Av mig själv. Jag funderar främst på hur jag ska göra med alla bilder från bröllopet. Svår balansgång. Jag uppskattar inte heller alla de som fotar oss, som bara sådär lägger upp bilder på oss - speciellt med namn på ex. facebook. Respektlöst. Barnen skickas in var födelsedag i tidningen, men utan efternamn eller bara med makens namn. Bara en sådan sak liksom. Ett visst kontrollbehov, det står jag för men kan någon egentligen klaga? Hade vi inte haft de här sakerna som jag skrivit kort om här i vårt "bagage" så hade allt sett annorlunda ut. Det är inte för att framstå att vara "förmer och vem-tror-du-att-du-är" utan detta är vår verklighet. .
 
Helt ärligt - bryr sig "sådana" människor sig verkligen om vattenstämplar, som ska ses som "skydd"? Bilder på mig är en annan sak, jag är en "främling". Jag har ändrats från mina egna barnaår och tonårsjaget är också förbi. Jag är vuxen.
 
Hur gör ni och vad tycker ni? Barn och familj med på bilder?
 
 
 
 
 
 


Kommentarer
L

Man frågar alltid innan man lägger upp. Därför som jag gjorde det.

2013-06-13 @ 21:10:05


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0