En fantastisk människa har nått himlen!
Nu har det väl gått "passande tid" efter det tragiska som hände. Alla närstående runt denna personen vet om, och hon är begravd. Kopierar det jag skrev av mig då:
"Idag ringde dagis, vi är ju inte där på måndagar och fredagar. Och berättade att en av barnens fröknar dött... Just den person som varit med oss längst. Hon skolade in dottern när hon var 1. Nu är hon 5 ½. Den vi hade kvartssamtal med. Träffade varje dag när vi pluggade. Träffade 3 dagar nu när jag varit mammaledig. Varit med när sonen fanns i magen, nyfödd och slutligen så stor så han började på ...samma avdelning. Hela utvecklingen i princip.
Barnen har ju haft mer relation med henne än typ alla släktingar tillsammans, med undantag av svärfarmor och svärfarfar. I en person. Egentligen så blir det ju som ett andra hem, dagis alltså. Kommer bli konstigt att gå dit och veta att hon aldrig kommer vara där och ta emot barnen. Aldrig fråga om vad de gjort i helgen. Aldrig vinka hejdå.
Jag har varit sjukligt nervös över hur man skulle berätta det för dottern. För som tur var sov hon över hos just svärfarfarmor så jag kunde få bryta ihop någon timme själv och hinna samla mig. Tänka. Sonen är för liten att fatta i vilket fall. Ringde maken. Han hade ju inte samma relation till henne som jag hade - då jag skolade in, lämnade och hämtade betydligt mer. Så han skulle hämta Lillan efter jobbet så skulle vi ta "samtalet" tillsammans. Första dödsfallet runt oss, som är nära. De blir ju det, fröknarna. De vi satt all vår tillit till med det viktigaste i våra liv. Vi fick avliva mormors hund för några månader sedan pga ålder, och det förstod hon. Blev lite frågor om vår egen hund. Men ingen mänsklig.
Jag försökte komma på något som kunde muntra upp humöret - om det skulle bli jobbigt. Hon är ju lillgammal så man vet ju aldrig. Bakade hennes favoritkakor och gick och handlade hem lite extra gott. Och väntade. Våndades. Tänkte. Antagligen överanalyserade. Tänk om, tänk om, tänk om. Tårar och slutligen spänningshuvudvärk.
Nu reagerade hon som barn brukar. Döden, vad är det liksom? Ungefär. Det lär komma, till kvällen eller om några dagar. Nu resonerades det mer på att de nu får en ny fröken. Men hon kom in senare med en blomma som hon la bredvid ljuset jag ställt fram om hon vill tända det senare. Så det sjunker in.
Tack för din tid. Tack för alla torkade tårar. Tack för alla lästa sagor. Tack för alla snutna näsor. Tack för alla bytta blöjor. Tack för all tröst. Tack för alla stunder uppkrupna i ditt knä. Tack för alla kramar. Tack för alla hjärtliga skratt. Tack för alla gånger du hållit deras händer. Tack för att du smörjt dotterns händer. Tack för att sonen fick krypa upp i din famn efter varje lunch för att somna till dina hjärtslag...
Tack för att du fanns! Och förlåt att jag aldrig insåg vad jag egentligen skulle sagt till dig."
Dotter pratar ibland om henne. Det är svårt att hålla masken. Hon har liksom alltid varit där. Den vi berättade om vad som hänt under helgen. En färgstark person. Gärna något rött på sig och kastade huvudet bakåt när hon skrattade. Vilket hon gjorde ofta... Idag tyckte jag att såg henne, sitta med ett barn. Från ingenstans. Cancer är fruktansvärt. 4 veckor efter diagnos. Så hemskt! Livets käftsmällar kommer ibland. Man uppskattar verkligen allt igen, nyförälskelse. Våren, pånyttfödelse. Försöker tänka så, men ibland kommer det tankar att det var "synd" att hon inte fick se blommorna, känna värmen som är nu, se björkarnas knoppar slå ut och allt det där. Allt som aldrig mer kommer... Nej, nu kommer tårarna igen.
Kommentarer
Trackback
