Då var det sista dagen för år 2012. Det största som hänt att vår underbara son föddes! (Och att inte världen gick under...) Detta år har gått otroligt fort, och är nog det lyckligaste året jag upplevt! Snart ska vi ta och packa oss i bilen för att åka till svärmor och fira in det nya året. Hoppas jag orkar. Har varit dunderförkyld i flera dagar men det har åtminstone lättat lite nu, laddat väskan med alvedon och otrivin barnnässpray. Låter inte som en sönderrökt man längre, och hostan är inte så intensiv. Till sonens stora lycka. Han blev nämligen rädd var gång jag hostade till, så amningsstunderna gick ju... sådär...

 

Jag har haft noll ork till tankar på nyårsmeny, och vår familj ska visst fixa desserten fick jag veta för några timmar sedan. Tack för den. Hej då chokladmoussetårta... Banana splitt får det bli, vars ingredienser kommer handlas efter vägen.

 

Förövrigt förutom att ha varit sjuk så har även sonen fått sitt första nattliga besök på akuten. Jaja, nu är frånvaron här på bloggen förklarad...

 

Nej, nu ska vi ta och ge oss iväg strax.

 

GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

 

God jul på er säger jag till er såhär några minuter innan klockan slår ett slag över till en ny dag! Det har varit fullt upp i flera dagar, därav frånvaron. Många besök i juletiden.

 

 

Sambon och dottern har åkt till det nya badhuset några gånger. Utan mig. Första gången löste jag det hela med att vi inte visste hur temperaturen var med tanke på att jag just kommit ur en mjölkstockning. Andra gången skyllde jag ännu en gång på amningsrelaterade problem, att bikinin antagligen inte passar eftersom jag ammar. Nu hör även till saken, saken som jag kommer till sen, att jag har en i mina ögon skitful bikini i färger som skriker "titta på mig"! Jag är inte alls bekväm i den, men fick panikköpa den dagarna innan jag åkte till Malta. Att ha stora tuttar är fan ingen dans på rosor, utan snarare dans i urful bikini... Men huvudorsaken är egentligen att jag efter graviditeten inte känner igen mig själv. Jag har inte kunnat röra mig som "vanligt" på omkring ett år. Foglossning från helvetet. Kryckor i 3 månader och slutligen rullstol. Armarna var rätt okej med att bära upp hela kroppstyngden... Och det är ingenting som går över bara för att barnet är ute. Jag var till läkaren efter födseln och blev då tillsagt att inte träna. Inte springa förens efter jag slutat amma, då de sista hormonerna går ur kroppen. För någon vecka sedan började jag med några enkla hemma övningar. Efter 7 ½ månad hade jag hoppats att kunna börja lite. Men icke.

 

För att klargöra det hela. Vikt skiter jag i, siffror på en våg bryr jag mig inte om, och eftersom jag förutom foglossning led av illamående så gick jag bara upp 9 kilon - och de var inga problem med att få bort dem. Bara ungen i sig vägde ju 4 kilo! Jag gick ned allt visserligen men jag känner mig mest som en degklump som någon petat in några benbitar i som som ska kallas för ryggrad. Så svag! Sämsta hållningen någonsin. Och hållning är ju egentligen allt, eller hur? Var är musklerna? Jag vill öva upp min styrka men kan inte, för då gör det ont! Och om det gjorde det minsta ont så skulle jag sluta, enligt läkaren. Ibland hugger smärtan till - har inte samma fällstolsfall som under graviditeten  men tillräckligt för att vrida mig dubbel. Det värker runt svanskotan, och det klickar till lite titt som tätt från höftpartiet.

 

Graviditeten gav några fler tigerränder vid kroppens mittsektion, men va fan, de bleknar. Huden som tänjts ut drar sig sakta tillbaka. Men det känns liksom inte så kul att vara utan kläder om man säger så. Inte får man prata om det heller verkar det som. Träffar jag andra bebisföräldrar som när jag var på babymassagen och rytmiken och ens andades ordet träning så börjades det "men du som är så liten, kolla på mig då!" Det är ingen tävling!Och även andra i omgivningen  suckar liknande, men det är liksom inte poängen. Jag vill inte ha tröst eller att någon tycker synd om stackars lilla mig, ge mig tips eller låt mig få prata av mig. Jag vill inte känna mig som en vandrade säck utan ork och energi. Men åter till badet. Känns dumt att självcentreringen ska komma ivägen, men hur förklarar för dotter att man känner sig som en säl? Och som sagt, jag känner mig inte "fet" och är det inte heller, jag är bara inte bekväm i min nuvarande kroppskostym. Något jag lovat mig själv är att bli exakt som min mamma angående viktproblematiken, det ska vara neutralt. Dra kanske ned på godis och äta nyttigare men aldrig diethets, nyp i inbillat fläsk i magen, spegla sig i underliga vinklar och sucka ståendes på en våg. Äger inte ens en våg. Eller jo, nu ljög jag. Men det är en 5 kilos maxgräns så det är ju liksom kört ändå...

 

 

Någon som känner igen sig? Nu har jag klagat av mig lite. Bilden var skitkul i alla fall...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag skulle fixa naglarna igår kväll, och letade ett bra tag efter min nagelfil som jag senast sett i badrummet. Idag duschade Lillan, och när jag kom in efter en stund så såg jag min nagelfil i två delar:

 

Jag: Har du haft sönder min nagelfil?

Lillan: Förlåt... Den gick bara sönder med mening...

 

Eh...

 

Lillan sneare: "Men nu har du ju två! Och det är ju bra... Då kan du ju ha en här och en där, och det är ju bra..."

Ska jag säga tack?

 

 

Det går kanske inte så fort, men det går! Numera går det bakåt. Åt sidorna. Framåt. Uppåt. Ställa sig upp. Släppa för att stå i en sekund eller två, visserligen för att sen rasa ned, men ändå! Gå med lite hjälp med att hålla i handen. Ligga på rygg är urtrist. Ligga stilla? Bah! Det är för bebisar! Syrran drar fram massa roliga saker, just nu är det mest pärlor. Hunden kan inte äta ordentligt och foderkulorna ligger utströsslat över köksgolvet. Urkul tycker jag! Mamma håller inte med. Alls.

 

Mamma muttrar hotelser om att allt smått som ligger framme blir dammsugar mat, och om minsta lilla Barbiesko ligger en endaste millimeter utanför storasysters tröskel så hamnar den i något som heter soptunnan... I hennes önskevärld skulle varje leksak under 10 centimeter i omkrets vara bannlyst i hela lägenheten. Kan hon ju glömma! Snart så mamma lilla, går det snabbare för mig - och då är storasysters rum en helt ny värld att ta sig in i och då ska ingenting så fånigt som en dörr stoppa mig!

 

Storasyster är nämligen min idol, när hon kommer skiner jag upp. Hon är rolig. Massa ljus, massa rörelser och hon sticker till mig en och annan leksak lite närsom. Där hon är vill jag vara. Hon kommer säkert uppskatta att jag tittar lite närmare på hennes saker i framtiden? Smakar lite på dem också, saker som har så mycket färg måste ju vara goda... Mamma undrar dock vem som kommer skrika högst, hon eller storasyster? Mamma är så nojig...

 

 

 

 

 

 

Idag var det luciatåg på dagis! Utomhus! - 14 grader, helt fantastiskt! Med oss hade vi farmor, farfar, 2 tonåringar och gammelfarmor. Men det var lite roligare i år, då min dotter ledde tåget, som bestod av alla avdelningar på hela dagiset, vid sidan av sin bästa kompis! Så sött! I mitten hamnade de också, men tyvärr var det väldigt svårt  att fota. Jag är ju så himla kort! Inte så lätt när man inte ens mäter 1.60 utan fick stå på tå! Tur att jag Anna, som jag alltså träffade för andra gången på samma dag, också var där som kunde hålla upp kameran åt mig...

 

 

 

Förra året var Lillan en tomtelucia, alltså att ha tomtekläder och luciakrona och ett tärnljus, men i år ville hon vara enbart lucia, med tärnljus också ioförsig. När jag väl köpt en vit klänning ändrade hon sig men där satte jag stopp... Sen så blev det en stunds förvirring om vad hon skulle ha runt midjan. Rött band eller glitter? Men det blev ett... rosa... band.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu har det bara varit vi, jag och Liten, under dagen. Sambon åkte tidigt på kurs i ett annat län och kommer hem imorgon, Lillan åkte till sin farmor i torsdags kväll - samma län som sin far är i nu och kommer väl hem på måndag, hunden åkte till en annan stadsdel till min mor då min lillasyster ville vara hundvakt... Vi har haft det riktigt bra idag, mini och jag... Vi tog en tur ute med plånboken, fyndade en hel del! Både sådant som jag faktiskt skulle ha... Och lite annat... Fantastiskt! Liten sov i vagnen hela shoppingrundan så jag kunde helt koncentrera mig på alla fina saker, kunde till och med prova kläder utan ett pip ifrån vagnen! Promenerade hem samtidigt som det sakta singlade ned lite snö. Väldigt mysigt.

 

På eftermiddagen lockade jag hit Anna med löfte om middag, bebismys och film. Hon missade ju tjejkvällen jag hade för någon månad sedan så jag fixade en liten minikväll för oss två... Blev mörad fläsk ytterfilé ugnsgrönsaker, bearnaisesås och ört och vitlökssmör. Hon har visst en liten crusch i dumle, så vi bakade en dumlekladdkaka och till allt detta en 2 liters coca cola- som försvann väldigt fort, och lite dumle och en marabou chokladkaka... Tända ljus, lite tv tittande, massa skratt, bebisbus och lite skvaller. Vi kikade igenom gamla skolkataloger, då vi gick i samma högstadieskola tillsammans, om än i olika årskurser, så vi hade lite hum om vilka man växte upp med var. Jag har typ ingen koll, men efter denna kväll säger jag så här: Jag behöver ingen facebook (jag är en fb vägrare...) jag har ju Anna!

 

Strax efter 22.30 åkte hon hemåt, och det blev åter bara jag och den lille. Som fortfarande var vaken... Men nu sover han tack och lov! Nu så ska jag snart krypa intill honom och hoppas på att John Blund kommer fort, känns lite ensamt nu. Inte van detta. Annars så köpte jag ett par nya böcker, så jag kanske spenderar natten med näsan tryckt i någon av dem...