Jag stirrar på nyckeln. Den sitter i dörren. Jag tänker på nyckeln, hur mycket jag vill vrida om den så dörren låses. Fantiserar om det klickande ljudet. Hur låter det? Jag har stängt in mig i sovrummet. Jag behöver en mammapaus. Eller ja, halvt. Jag sitter med ett par gamla tidningar ifrån Vi föräldrar och Föräldrar och barn så helt fritt från barnavärlden är det ju ioförsig inte. Och en 200 grams toblerone. Fastän det inte är lördag idag. Jag förtjänar den, tänker jag då jag ibland växlar ifrån den där tanken om nyckeln och dörren... Jag skulle vilja låsa, bara som en ren principsak. För att veta att ingen kan komma att in och störa. För att jag kan. Men, egentligen – så kan jag ju faktiskt inte alls. Störd skulle jag ju med högsta sannolikhet bli ändå...

För skulle jag väl låsa, så skulle det givetvis stå och bankas och ”Mammaaaa...” eller ”Älskling?” ljuda som den värsta ljudorkestern inte skulle kunna dölja. Och ett misstroget ”varför låser du dörren för?”, för varför skulle jag behöva vara ensam efter en hel dag med båda barnen varav ena mest vill snutta och kräkas mig i håret och den andre har varit hennes majestät hinhåle i egen hög person med ett humör som inte ens den mest kringelkrokiga bergdalbana skulle ha en chans att kunna matcha. Sambon kommer hem efter att ha utbildat nya domare hela dagen. Direkt innanför dörren lyfter han upp Liten ur insatsen och räcker honom till mig med frågan, utan frågetecknen: ”Kan du ta honom, så jag får äta...”

Jag stirrar på honom. Trots att jag verkligen försöker med min blick och ansiktsmimik förmedla alla mina känslor av uppgivenhet, ilska, frustration, lite hat och önskan om att våga honom dra dit pepparn växer om så bara för en kortare visit. Men det finns stora öron med oss så jag hoppas på att han fattar då jag inte kan säga högt allt jag önskar. Men han ser inte. Fattar inte. Eller så ignorerar han det totalt. Jag tror mest på det sistnämnda. Jag tar Liten. Plockar in det jag vill ha i sovrummet. Ger det lilla matvraket mat, byter sedan blöja och ger honom sina D- droppar. Och ger tillbaka honom med ett nytt ansiktsuttryck som jag hoppas liknar en ”do- not –disturb” skylt. Nu är det hans tur att vara den ensamma förälder, om så bara för några timmar. Och då jag vet att han lovade Lillan att se på film, samtidigt som han ger henne en glass efter kvällsfikat så lär det ju bli några extra timmar på det... Jag krånglade mig ur min del med Lillans kvällsritual med att säga ”ska du se film så läser inte mamma då det blir försent...” och fick grönt ljus från Lillan, som fattade att se en film ger längre ”uppe - en - liten - stund - till” än mammas godnattsaga skulle göra... Två smarta tjejer med andra ord. Vad killen tänkte på vet jag inte och inte tänker jag ödsla tid på att fråga heller.

Egentligen vill jag ställa mig och jubla en fråga, en sådan utan frågetecken : ”No OS for you tonight!” Sen tog jag även hans bärbara dator med mig, så min är lite krångligare att få fram sladdarna, så han inte kan skylla på att ” måste jobba med fotbollen” ikväll...

Men ändå, jag vill låsa dörren. Bara för att. Bara för att det är så sällsynt med att kunna göra det. Som småbarnsförälder kan man nämligen inte ens låsa dörren när man duschar ens, då det är någon som ”måste kissa” eller byta blöja. Så jag låser inte, för likt då jag skulle behöva gå ur duschen för att låsa upp dörren så skulle jag definitivt behöva gå upp ur sängen för att öppna dörren till sovrummet. För skulle jag låsa så skulle det givetvis finnas något här inne som skulle vara ”akut – jag – kan – inte – leva – utan – det – en – enda – sekund – till” sak som absolut måste hämtas nu. Och skulle jag då behöva resa mig upp så skulle denna livsnödvändiga sak inte ens hittas här inne. Jag bara vet det. Och för att få ro igen måste jag isåfall leta upp denna tingest själv. Och om jag känner mig och min familj rätt så skulle jag hitta den rätt direkt. På exakt där jag hela tiden sagt vart den ligger, trots att "de" minsann har letat efter den på den platsen minst hundra gånger om... Så jag låter bli att låsa. Men tänka på det kommer jag nog fortsätta med resten av kvällen...

Under tiden jag har skrivit denna text har Lillan kommit in och frågat om jag kunde borsta tänderna på henne (som jag motsägelsefullt gjorde, mest för att den övertrötta sonen tystnat då han äntligen somnat i pappas armar) (han vaknade kort efter jag borstat färdigt så tji fick jag...) och en sambo med vår skrikande son kom in och undrade ”om inte jag kunde lägga Liten” och att han kan fixa min dator åt mig... Men nej. Han har ätit. Det är de enda skillnaden på oss två föräldrar, att jag ger mat... Resten kan fadern minsann göra minst lika bra som jag. Sådäså! Sen kom Lillan in en gång till, hon tröttnade på lillebror och undrade vad jag gjorde... Hon sneglar på min nu tomma tobleroneförpackning, som jag ömsom tröstätit och ömsom hetsätit upp i rekordtid. Jösses, jag känner verkligen min familj. Tur att jag inte låste...

Jaja, det är roligt nästan jämt... Och vem fan är lycklig ensam?

Nu är det dags att varva ned känner jag... Tog just ut sista plåten, utav tre, chokladcookies så nu kan jag släppa tankarna på ugnen... Känner mig rätt förträfflig, mer än vanligt alltså, idag ändå. Hunnit med en del i bara farten. Dammsugit, diskat, tvättat/ hängt den, bakat en choklad och lime kaka (ja, igen...) och cookies (tja, ja - även dessa har gått lite på repeat...), handlat mat, bjöd mor och lillasyster på kaffe och fika... Sambon var iväg och dömde cup idag, så det kändes lite ensamt först så behövde lite sällskap. Han har nu gått på semester, men ändå får man knappt se karlsloken!

Min tröja idag kan intyga att jag är en klumpig småbarnsmamma. Mjölkfläckar efter Liten, jag har tappat mat över mig, spillde mjölk vid maten på både ut och insidan utav tröjan och nyss tappade jag min kaka med florsocker så har ett vitt puder över ena bröstet. Tack och lov att vi har tvättmaskin!

Varit till vårdcentralen idag, och slagit massor av flugor i en blöt smäll! Det regnade nämligen hela promenaden dit och hela promenaden hem... Vägde och mätte Liten på öppen mottagningen, bokat tid för att se över Lillan, bokat tid för mig på en sen efterkontroll samt sätta in hormonspiral. Fick även receptet utskrivet så ska komma ihåg att hämta ut på något apotek någon gång.

Ingen panik då jag fick tiden 14 augusti - och då hade jag nog mer tur då det är semestertider. När jag hade fått Lillan så satte vi in en hormonspiral, och då var det en gräns på 20 år för att få den billigare, och nu har de höjt den gränsen till 25 år så jag kommer få den till halva priset även denna gång! Vilket är helt okej enligt mig!