Tänkte bara tipsa om Jollyrooms "Jollyrace". Som ni ser säger bilden det mesta. Mellan 10-22 och fraktfritt! Så kika in, detta är nämligen endast idag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förr i tiden så gav mannen sin nyblivna fru en morgongåva. Något som kunde säkra hennes framtid om någonting hände maken, då det var manliga arvingar som ärvde - inte kvinnan. Om man kunde så var det visst brukligt att ge bort ett hus (!) så hustrun hade någonstans att bo... Numera ges oftast smycken, men jag bär i regel inte så mycket smycket mer än förlovningsringen (och senare vigselringen givetvis) och kanske ett par örhängen.

 

Så han hittade på något annat. För något som oftast är med mig, hängandes runt halsen eller virat rund handleden så är det en kamera. Så han tog sonika med mig till Elgiganten, jag i tron om vi mest skulle kika mer på ett telobjektiv till Nikon men min käre hade helt andra planer,och ställde mig sonika framför en försäljare... (just den biten är jag inte jätte tacksam för dock...) och den något brydde försäljare började gå igenom lite kameror. Men han hade mig vid denna: En Sony Alpha A 57. När han sa att den hade full HD video och kunde ta 12 bilder per sekund så var det nära att jag dreglade. Filmfunktionen har jag saknat - för det fanns inte på min Nikon när den var ny. Den funktionen kom på nästkommande generationer... Och även om vi har en filmkamera så är det inte ofta man har med båda, tyvärr. Är extra glad att jag köpte ett stativ som också är anpassat för filmning! Och 12 bilder... Ja ni förstår ju... Inte missa barnens roliga ansiktsuttryck. Har fått massor av guldkorn redan...

 

Skärmen var också lite rolig, den går att vika och även vända, så om det inte spelar någon roll att se bilderna för stunden så kan man vända den så att man kan undvika repor! Också ser man vad man tar på direkt på skärmen istället för i sökaren. Har den funktionen på den lilla digitalkameran men inte på den gamla systemkameran, och nu har jag alltså båda i ett. Är inte så van det än, utan jag kollar i sökaren. Men - gjorde ett test när jag fotade blommor, ville ju se kompositionen innan jag tog bilden så vinklade skärmen efter behov när jag fotade en bit in i en rabatt och så upp i ett träd. Sistnämnda så höll jag upp hela kameran al'a konsertfotografering - alltså sträckte upp kameran högt över huvudet. Och hela tiden kunde jag se min tilltänkta bild! Ett annat plus är att den är väldigt skön att hålla i, känns inte lika glatt såsom Nikon gjorde, utan ligger väldigt bra i handen!

 

 

 

 

 

 

 

Ja här rullar det på. Liten har piggnat till sig något. Febern har dalat men hostan är värre. Lillan har tagit tillflykt till svärfarmor. Hur kan all uppmärksamhet, shopping och jordgubbar klå tid med en gnällig lillebror och en trött mamma?

 

Igår började han även att äta igen! Har stängt igen munnen, bitit ihop och slängt huvudet åt sidan tidigare. Så det känns ju klart på bättringsvägen.

 

Här är det grått och regnigt och inspirationen är låg. Med Lillan borta och med en sambo som kommer hem sent ikväll känns inte motivationen på att göra något alls. Slötittandet på tvn som varit det aktuella "the ting" att göra de senaste dagarna är nu ganska överskattade... Tips på vad man kan göra?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är det 4e veckan vi är inne på nu? Det har varit något jämt. Igår smög sig febern på Liten. Och den ligger mellan 39 - 40 grader. Vill inte äta eller dricka. Har till och med ruckat på alla mina principer och gett honom Coca cola, glass och godis... Bara för att få i honom något. Nya omgångar med medicin så fort när det är tillåtet. Så fort den börjar verka så piggnar han till något. Då är det tyst en liten stund. Annars har det varit skrik och gnäll. Måste vara i famnen. Sova 5 minuter och sedan... Mer gnäll... Hade inte mammahjärtat gjort ont så hade jag nog varit nära att skrika "SLUTA NUUUU"...

 

Men istället så svettas jag med honom när den varma lilla kroppen är i min famn, öronen har mer än en gång prytts med öronproppar och räknar istället ned tills nästa omgång medicin...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha... Då var tiden inne... Från och med nu är vårt tidigare liv över och vi ska börja på en ny kula. Sonen ska idag börja på dagis. För er, eller snarare för er som inte har gått igenom samma procedur, kanske det kan verka lite löjligt, men det är lite ångestframkallande. Den lille har blivit stor. Ingen bebis längre. Var det verkligen ett år sedan han låg och fortfarande doftade nyfödd? Vars krav på livet var att få blöjan bytt, närhet och värme samt mjölk i överflöd. Nu är det en verklig person. Blöjor måste visserligen bytas, närheten och värmen ska finnas inom räckhåll och mjölken har bytts ut mot välling.

 

En stark personlighet. Får han inte som man vill så får man definitivt höra det. Det ska klättras. Överallt. Det ska stoppas i munnen. Jämt.

 

Lillan var ju faktiskt mindre än sin lillebror när hon började. Hon fick börja tidigare då vi föräldrar började studera samtidigt. Då blev det direkt efter inskolning 06.45 till 17, även om svärfarmor hämtade vid 14.30 (Gud, vad tacksamma vi är över det!), och det kändes ju inte jätte bra att det blev så- men det var en nödvändighet. Nu så vill vi att det ska bli mer av en mjukstart.En stor skillnaden är att Lillan var ju första barnet. Hon kändes så stor då. Nu, i samma ålder, så jämför man ju lillebror med sin storasyster och han är ju fortfarande så... liten...

 

Hon började en avdelning "G"för 1-3 åringar. Alla var ungefär lika långa, samma hastigheter och inga små leksaker överallt. Sen började hon på "S", för 3-5 åringar. Nu så har de gjort om till 1-5 överallt. Så Liten ska få gå på Lillans avdelning. Ett medvetet och önskat val. Av både oss och personalen. Personalen har faktiskt "paxat honom", som de själva uttryckte det. Vi känner oss trygga med personalen, vi är bekanta med deras rutiner. De är ute mycket, i skogen och i de lokala lekparkerna etc. Så det känns ju bra på det sättet. Liten känner ju dem också, från det att han varit spädis och hela sitt liv då vi lämnat och hämtat storasystern.

 

Men... Detta men... Kommer det gå bra? Kommer de ha den kollen som behövs. Han är ju ett energiknippe deluxe, och fruktansvärt snabb på att klättra... Och stoppa i munnen. Kommer det andra barnen vara snälla? I början är de nog översnälla, men sen när nyhetens behag är över? Finns några "stora killar" som typ kör över alla, de gör mig lite rädd faktiskt.

 

Usch, överlämnandet av kontroll och ansvar är så fruktansvärt läskigt! Och. vad ska jag göra nu? Förra gången hade jag ju något - då var ju min studieplats klar. Nu har jag... Ingenting. Vad ska jag göra med mitt liv. Jag har visserligen två yrkesutbildningar, men jag vill ju göra något som jag verkligen vill göra. Ska jag plugga igen? Fritidsledarjobben växer inte alls på träd och de som har håller hårt i sina jobb, även om många hellre skulle vilja göra något annat. Frustrerande.

 

Men... Fokusering på inskolning först... Tiden får utvisa vad som sker i framtiden. Försöker att inte oroa mig...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att ha språkat med bröllopsfotografen nu under sena kvällen också ha skickat över 3 olika mejl på raken med typ 60 bilder på kyrka, omgivning och festlokalen, kollage med ett x antal inspirationsbilder som jag gillar och ett "kort info" på över en A4 kan jag inte hjälpa att känna den där känslan över att jag kanske har varit något... Pushig... 

 

 

Bara en aningens...

 

 

 

 

Dessa barn alltså. Vi missade barnens farfars 40 års kalas för några år sedan då Lillan var i Litens ålder kaskadkräktes i vår säng... Och förra året var det likadant... Och så liknande andra gånger - så fort det är något... Nu får vi hålla tummarna att natten går bra och att det bara var det här... Försöka då honom att dricka. Introducerade nyponsoppa nyss, men det var ingen hit.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag så tog vi oss en tur ute. Nya kameran med. Måste lära känna den. Den har jag glömt berätta om, men den får ett eget inlägg. Gick en promenad innan regnet och fotade massor av blommor. En skock ungar rusade fram och undrade varför jag fotade ett träd med rosa blommor... "För att öva" sa jag. De tittade på mig som om jag inte vore riktigt klok "Men VARFÖR!?"

 

När de fick höra att jag skulle gifta mig, då min tanke var att minnas fina vinklar från förra årets fotografering utav blommor, fick jag en massa fniss till svar. De undrade hur gammal jag var och hur gammal jag var när jag och sambon träffades. En flicka meddelade att hennes mamma minsann var 32 och inte gift.... Barn... Jag tror att hennes mamma var glad att hon inte var med...

 

Förövrigt har jag blev jag även utstirrad utav två äldre tanter. Som om jag var det märkligaste de sett under veckan typ. Jag fotar sittandes, på knä, liggandes, på tå eller klättrandes på något... Nya vinklar = nya roligare bilder. Nu stod jag dock bar på huk bredvid en rabatt så så himla konstigt var det ju inte...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är en del utav det som jag fick skickat till mig i en kommentar till ett inlägg. Blev jätte glad, verkligen roligt att bli tillfrågad! Har ju varit inne på massor av recept ett x antal gånger tidigare vid just den sidan. Så från och med nu så finns denna lilla bild här vid min sida...

Hej... Alla ni som väntar på en uppdatering om möhippan får vänta lite till. Anledning till detta heter m.a.g.s.j.u.k.a... (samt att jag inte fått alla bilder skickade till mig än...)

För en stund sedan öppnades ytterdörren, och tjejerna stormade in... "Du har 30 minuter, in och duscha"

 

Jag är snabbare, allt klart och till och med lackat naglarna... Var är ni?! Jag är ju såååååå NYFIKEN......