Hu, vilka intensiva dagar det har varit! Under fredagen och lördagen har det varit ett väldans spring, besökt flera olika florister, provat massor av brudklänningar, tittat på ringar igen - den här gången med sambon, och alla andra övriga ställen man kunde komma på. Sent på lördagen såg vi en liten liten prick på sonen när vi bytte blöja, och på söndagen var det ett faktum - Liten hade fått vattkoppor! Och som det såg ut från början, så var det lite värre än Lillans omgång för några veckor sedan. Han var lite mer klängig än vanligt och lite hängig. Jag kände mig likadan, och trodde först att det varit pizzan vi ätit dagen innan under vår familjetur. Men förklaringen kom när jag började känna en välbekant smärta i vänstra bröstet. Somnade på soffan mitt på dagen vilket inte är likt mig. Under kvällen eskalerade det och natten som följde var en natt from hell. Sov nog knappt en blund. Under natten och dagen som kom kändes det som jag både brann upp och frös ihjäl i omgångar - ibland samtidigt. Kroppen värkte överallt, fick väl dels lida fan pga foglossningen efter springet i butiker - och när jag kliade mig, vände på mig, ställde mig upp, under fotsulorna... I höften/ svanken kändes det som varenda ben skavde emot varandra. Och bröstet... Aj. Aj! AJ! Amningen blev skrik, panik och gråt stunder för mamma...

Sambon stannade hemma för vård av barn och vård av sambo både måndag och tisdag. Och så en frisk unge samt en hund på det. Hans dagar var säkert... fantastiska. Hämta vatten, värma vetekudde, vispa coca cola, komma med papper när jag blödde näsblod samtidigt som jag kräktes... För mycket information? Och detta var då bara för mig. Resten av hushållet fick han ta, laga mat, leka, gå ut med hunden... Jag har mest legat i halvkoma eller sovit. Min energiförmåga har varit typ: Fokus - Kanske ska äta ett äpple? Paus. Fokus. Hämtar äpplet. Paus. Fokus. Skölja äpplet. Paus. Fokus. Äta äpplet - med kniv då jag inte orkar igenom skalet. Paus. Fokus. Lägga undan kärnhuset... Jag är enormt glad att inte vara ensamstående! De här dagarna har verkligen förstärkt min känsla av att det är honom jag vill bli gammal med!

Under tisdagen hade frossan försvunnit, mitt missfärgade bröst börjat blekna och jag kunde gå något sånär upprätt och när jag fått sova ut under förmiddagen så bet jag ihop, svalde en värktablett och så åkte vi iväg och tittade på insidan på den bokade kyrkan och lokalen när sambon ända var hemma. Onödigt att ta ut mer flextid, vilket annars hade behövts då öppettiderna var mellan 8-15.30. En pigg och glad, men prickig, Liten fick vara hos en nöjd svärfarmor under tiden. Så himla skönt att bo på samma gård måste jag säga!

Idag är det bättre, bara huvudvärken som fortfarande sitter i sedan över 2 ½ dygn tillbaka, trots huvudvärkstabletter som tagits nära på minuten efter rekommenderade doseringsintag. Nu är den lättare som tur är, men har kvar känslan av nackspärr... Sambon har tagit över dagislämningarna på dagis nu under veckan, och svärfarmor ska ta hämtningarna. Liten är ju fortfarande "sjuk" så han kan ju inte följa med dit. han var nästan som sin syter, prickarna hade ett dygnsutbrott och sedan har det planat av. Lillan hade en enda blåsa vad vi såg medans Liten har haft några fler. Själva kliandet har inte varit så mycket med, när han blivit tröt har han börjat klia sig i håret där han fått ett flertal prickar, men annars så har det gått bra. Ingen feber vad vi märkt av och inget annat heller förutom första dygnets dåsighet. Sambon ska även försöka sluta tidigare på dagarna, och imorgon eftermiddag åker Lillan till "den riktiga" farmodern i Degerfors för att stanna fram till tisdag nästa vecka. Sambon håller kurs i helgen så han är frånvarande hela helgen, och vid sådana tillfällen passar vi oftast på att Lillan får sova borta. Roligare för henne, och underlättar lite för mig. Speciellt nu när återhämtningen börjat. På tisdagen är det sagt att jag och Anna åker och hämtar henne. Vi ska besöka Bröllopspalatset i Degerfors, och jag har ärligt talat hellre med mig Anna än blivande maken... Och vi har den blivande makens fulla stöd. Tror han blev påmind i lördags om att bland det värsta han vet är att gå runt i affärer och välja ut den perfekta nyansen av en färg, hur detaljerna sitter och jämförelser av priser. Hittar han något han gillar, så väljer han det - även om det är dyrare än alla andra alternativ. Och för honom är vit vit och rosa är rosa. Inte cremevit, inte blekrosa... Tur att jag har Anna för just det här! Och min sambo övriga dagar...

Så, nu blev det flera dagars bloggning i ett enda inlägg... Hur har ni haft det?

Dagen började vid 6 imorse av att minstingen slog upp ögonen, och tyckte att resterande familjen minsann kunde göra detsamma. Jag var mitt i en dröm om att jag var en lyckligt förälskad kunglighet, så jag höll inte alls med honom. Sen att jag var svintrött och faktiskt kunde hoppat över drömmen bara att få snabbt somna om igen gjorde också sitt. Jag väste väl mer ute ett "Glad alla hjärtans dag" halvt i sömnen. Även om jag var frestad att slänga med ordet jävla där i mitten så höll jag mig, vilket jag är rätt stolt över. Först med att säga det var jag iallafall, alltid något... Slutligen är det sambon som inte står ut längre och tar upp den nu väckta storasystern och den irriterande miniväckarklockanförför att äta frukost. Allt för snart kom de tillbaka in igen då sambon skulle iväg till jobbet. Själv tyckte jag att jag bara blundat men det hade visst gått 50 minuter. Kände mig inte det minsta uppiggad. Släpade med mig en kudde och täcket till vardagsrummet och på med en barnkanal. Synd bara att den lille inte är tillräckligt stor ännu för att fastna i tvträsket... Efter några timmar satte vi oss vid pysselbordet aka matbordet för att göra sista alla hjärtans dag pysslet som skulle till svärfarmor senare på dagen. Alla tidigare alla hjärtans dag dagar, eller övriga ”fira” dagar, har jag varit ute i god tid, men denna gång var jag såklart inte det. Räknade ju inte direkt med Lillans vattkoppor, och har inte varit i någon affär på jag vet inte hur länge... Bakade en chokladkladdkaka igår, utan någon citrus sor it, eftersom han gillar dem bättre så. Jag älskar att ha lime eller citron i, men för hans skulle lät jag bli – och om inte det är kärlek så vet jag inte vad?

Hur som haver så var iallafall kvällen planerad. Klockan 19 hade bord bokats på Drott bar här i Karlstad... För min sambo och... domarklubben. Fantastiskt. Undrar vilken singelkille som valde detta? Eller är det någon som bör jobba på sitt förhållande kanske? För allvarligt, månadsmötet skulle ha varit i måndags men ställdes in av någon anledning, vem väljer alla hjärtans dag som ersättningsdag? Okej, jag kanske var lite bitter där. Men ändå... Så sambon jobbade hela dagen, kom hem någon timme då vi gick till hans farmor för att ge henne vår ihoppysslade present (visar detta om någon dag – ni fattar sen) och så stack han alltså igen. Men. Som tur var fanns det ett men! När han var hemma så gick han och gömde några gåvor. Totalt var det 800 gram choklad som gömdes i fågel, fisk eller mittemellananda. Han upprepade hela tiden att jag skulle ha koll på min telefon under kvällen, jag är rätt hopplös med att ha på ljudet... Eller vart den befinner sig...

Efter att han lämnat oss började jag laga en sen middag, och när jag råkade hälla ut hälften av tegliatellen i vasken när jag skulle hälla av vattnet, kände jag att mitt humör och min kväll börja spåra ur. Var inte alls road av vara själv än en gång - denna kväll av alla kvällar dessutom. Inte heller att barnen fick börja med middagen utan mig då jag fick koka ny pasta. Eller att såsen inte var god... Jag är utbildad kock och haft praktik och jobb på Karlstads finare restauranger – tusentals människor har faktiskt betalat för att ära min mat. Och min dotter kinkar till sig över såsen och hellre vill ha en klick creme fraiche istället. Är det någon som tänkte ironi? Klockan är 19.15 och jag vill inte ens tänka på vad min käre blivande make sitter och äter på restaurangen. Jag kollar nya omgången med pasta, bara någon minut till och jag börjar lägga på köttet på tallriken. Precis när jag tar upp pannan för att hälla på sås ringer porttelefonen. Och hunden går bananas, skäller som en toka – som om jag inte fattar att någon vill ta sig in av det enträgna ringandet. ”Varför i helvetet är ljudet på för” - är inte riktigt säker om just den meningen stannar i mitt huvud eller om jag faktiskt sa det högt. Alltså inte så stolt stund med andra ord. Numera är alltid porttelefonens ljud avstängt just för att hunden plötsligt fått en enorm vaktinstinkt sen Liten föddes. Förr brydde hon sig knappt, sen kom Lillan. Då kund ehon boffa eller ge några skall. Men nu tystnar hon inte ens på tillsägelse. Så. Ljud. Av.

Svarade irriterat i tron om att det var ännu en snorunge som tjuvringer eller en granne som glömt nyckeln. Jag har inte tid! Först hör jag inte då hund, barn och en brytning i luren inte är den bästa kombinationen för en hörselskadad. Då jag även är högerhänt blir det automatiskt att jag tar upp telefonen till höger örat vilket inte alltid är det smidigaste. ”Blommor? Vadå blommor?” Mannen i telefonen läser upp mitt namn och jag inser att det är ett blomsterbud som står nedanför. Kommer på min sambos tjat om telefonen, som jag i ärlighetens namn inte alls hade koll på, vare sig om den hade ljud eller var den var. Hann leta upp den för att kolla om den stackars mannen ringt utan svar, men så var alltså inte fallet ändå. Öppnar dörren med Liten på höften och en mycket nyfiken dotter som kikar ut i dörröppningen. Fick ta emot en stor inpackad bukett!

Då ni som hänger med här i bloggen kan ju tänka er vilken färg rosorna hade? Jodå, det var rosa för vår dotters skull. Plötsligt brydde jag mig inte alls om maten som puttrat sig förbi al dente. Sambon hade satt på ljudet på både mobil och porttelefon i smyg.Behöver jag säga att jag blev enormt överasskad? Hur har eran dag varit? Har ni uppvaktat eller blivit uppvaktade?

Hoppas ni hade en fin alla hjärtans dag!

När vi satt och pysslade lade jag plötsligt märke till något rött vid Lillans tinning. Höll halvt på att få slag när jag såg en gulaktig blåsa med en röd ring runt. Neeeeeeej! Kikade snabbt runt resten av kroppen men det fanns inget liknande, men små ett tiotal små prickar fanns. Sen gick det snabbt, bara några timmar senare räknade vi till 43 stycken, varav vi inte räknade de i håret... Stackars Lillan! Nu är de ännu värre- många fler, mycket större och ännu mer kliande! Det verkligen sympatikliar över hela mig!

I helgen var det ju givetvis planerat något för en gångs skull. Imororgon skulle vi till kyrkan på "dopfest" för de som döpt sig under året, sen skulle vi kika på Ölmekyrka för att sen åka till Lollo med familj i Kristinehamn under dagen. Bara att ställa in. Trodde vi skulle få ställa in vår inbjudan på middag, men då svärfarmor och svärfarfar redan haft kopporna och ett antal ungar som haft det också, så tyckte de att det inte var några problem med att vi kom ändå. Lillan är precis som vanligt, ingen feber och väldigt pigg så vi kilade iväg.

För inte så länge sedan pratade jag och sambon om att nu egentligen är den bästa tiden att bli sjuk på. Jag är ju ändå hemma som mammaledig, Lillan går inte i skolan så hon missar ingenting och Liten är ingen spädis längre. Så nu hoppas vi på att Liten också ska pricka till sig, så vi har det här överstökat! Jag tänker ignorera det vi läst om att enstaka människor faktiskt kan få det flera gånger...

Jag försöker intala mig om alla "fördelar" med det här, men nu är det så att jag jag i ett i ett antal dagar har varit ordentligt sjuk – varit tät, febrig och en ihållande torrhosta så jag är inte riktigt i form heller. Igår var en bättre dag, men det har varit något av en dipp idag för mig med så -att veta att det inte blir något dagis till veckan samt sjukdom och det illmariga kliandet på det kommer göra kommande vecka till riktig prövovecka! Något positivt med sambons skada är att han får tacka nej till fotbollsmatcher, så han kommer vara hemma efter jobbet betydligt mer än i vanliga fall! Klamrar mig fast vid det!

Så alla ni med en relation till oss, rädda oss! Filmer, pyssel, tidningar (tillfällig adoption?)  eller vad som helst. Måste aktivera oss på något sätt samt distrahera Lillan från att klia så allt som fungerar är välkommet!