Lite snabbt om det jag funderad på. Dock ett långt inlägg.

Att det blev ramaskri över” Bortskämda barn” blev ju inte en så stor överraskning.

Men kan inte folk förstå vad det var svt ville med programmet? Att det skulle få folk att häpna?

Få folk att prata om det? Få folk lite chockade?

Läst en hel del meningar om att det är förnedrings tv, på sätt och vis så är det ju det, men det är ju faktiskt att visa samhället något som faktiskt händer! I många hem!

Big Brother är ju mer förnedrings tv då, för det är ju knappast något som sker på daglig basis, men detta gör ju faktiskt det!

Jag ser detta som en väckarklocka. Jag är glad att det debatteras om det, för det drar med folk att se det.

Detta program är ju för extremfallen, men det finns nog de som är mycket värre än de som är med i detta program.

Samhället måste ju chockas för att göra något åt saker.

Chock när det gäller droger. Många nya preparat, som trots missbruk och visade skador blir ju inte narkotika klassade förens det sker ett eller några chockande dödsfall eller chockerande skador!

Chock att det måste ske en naturkatastrof för att lätta på plånboken till de som bättre behöver?

Dock så får ju detta inte ske för ofta, då folket blir van det fort och tycker att

”ja, men jag skänkte ju förra gången!”

Detta blir väckarklockan som kanske får människor - föräldrar, att det går inte att dalta med barnen på sådana vis. Visst är de mellan 0- 10 år så ber man nog inte dem att ställa sig och diska/dammsuga huset etc  etc. Men detbör ju ske en form av inskolning någon gång.

Det är inte snällt att curla på det viset. För den som inte kan städa toaletten eller koka ägg, hur bra tror ni deras självkänsla mår sedan när de flyttar hemifrån?

Börjar sitt första jobb? ”Ska jag hålla undan på mitt skrivbord?”

 

Jag måste säga att visst, jag var lite avundsjuk på de barn som inte var tvungen att städa sitt rum eller gå ut med hunden och slänga soporna.

Samtidigt fick jag en känsla, som jag närmast kan beskriva som förakt för de barn jag då hade omkring mig. De visste ju inte glädjen att verkligen få det man verkligen önskade.

En kompis fick en ny sak klädd med tunn plast. Hon kastade plasten över axeln. ”Mamma städar sen”

Plasten hamnade 1.5 meter ifrån dem tömda papperskorgen.

 

Jag klarade min flytt hemifrån till egen lägenhet när jag var 16 år.

På hela 16.5 kvadratmeter, den halva kvadraten var viktig att poängtera,och inte ens egen dusch, utan jag fick gå igenom en gång för att nå. Och nej, det var inte i ett studenthus.

Jag hade 450 kronor att leva på under månaden efter att jag betalt min hyra, jag åt i skolan och fick med matlådor hem, då det var en restaurang skola. På så vis var jag ju lyckligt lottad.

Jag klarade mig. Visst köpte jag det billigaste toalett pappret som fanns, men jag lärde mig också pengavärde och jämförpriser.

Men jag var så tacksam över att ha egen lägenhet att det vägde upp. Jag trivdes utomordentligt bra!

Sen att jag klättrar högre på min livsstege. Större lägenhet. Många tar dusch, balkong ugn och en riktig spis förgivna. Jag hade en mickro och två spisplattor som jag fick använda under fönstret då ventilationen bara var ett hål i väggen med en lucka ibland. Det haglade en gång och jag hade det över hela diskbänken och golvet.

Jag började även jobba några månader efter inflytt, i ett jobb som jag fixat själv. De pengarna sparade jag, och la väldigt mycket pengar på saker till min lillasyster. Nya kläder och leksaker, sådant jag saknade- och mobbades för. 

Men jag klättrar hellre upp, än ned för dessa stegar. Tänk er om jag varit curlad och först bott i en stor två, och sen hamna i det där?

Laga mat i ugn? Duscha och veta att man kan gå naken till sovrummet om man så önskade?

Känslan av att köpa en stor platt tv?

 

Jag vet att jag inte komma skämma bort mitt barn på det viset, hon ska inte få leva såspass grymt sina resterande 80 år på egenhand och känna sig värdelös att inte kunna laga sin mat själv..

Och ja, jag anser att hon borde leva tills hon är hundra.

Får erkänna en sak till då. Jag känner även en revansch när jag träffar på de gamla mobbarna, som hade det jag inte hade och som så ofta poängterat det för mig då, gärna i detalj.

Jag vet vad jag har idag, vad jag upplevt och lärt mig.

Jag har ett väldigt lyckligt liv, jag saknar ingenting. Ingenting viktigt i alla fall.

Någon gång har någon kommit hem och kommenterat mitt hem och jag känner stolthet.

Allt det som vi har nu, har jag och sambon uppnått. Helt själva.

Det vill jag lära mitt barn. Man kan faktiskt uppnå saker man inte trodde ibland- bara man försöker och har viljan!

Så här kommer det inte curlas i onödan inte.




Snabbt ritad bild av min första lägenhet.