Isdrottningen

Det här med att partners matchar varandra stämmer inte ett dugg när det kommer till mig och min man. Han är varm och jag är kallblodig. Han har jämfört mig med en orm som behöver en varm sten. Ironiskt nog heter han just Sten i andra namn (släktnamn) (som inte gick vidare i vår son...)

Så igår. Jag bytte om ifrån jeans och två tröjor till en långärmad och kröp ned i sängen.  Där ligger min bättre hälft redan och sover med ryggen vänd åt min sida. Med bättre menar jag varmare... Jag ålar närmre. Förbereder täckena för fri tillgång och minimalerar risken att bli "utestängd". Jag börjar med tårna vid hans vader. Det är inte lika "känsligt" där. Efter det kommer resten av benen. Sist kommer fingrarna. 

 

"Iiiih... ooooOOOH... AAAAAHHHH!!!"

...  

Man kan ju ana vart på inandningarna han var medvetande... Tricket är att inte göra allt på en gång, utan att han vaknar suggestivt... Jag hinner ligga kvar lite innan han krånglade sig ur med ett gläfsande:

 

"För faaan, HELT ÄRLIGT!?"

 

Kul att du vaknade, älskling, men somna om nu så att vi kan göra det igen... För det är det bästa! Han somnar om på noll och ingenting.  Det är liksom lite "minne guldfisk" feeling över det hela...

 
 
 
(ignorera tyskan, enda jag hittade, här)
 
 
 
And then we do it again,  som Robyn brukar sjunga på radion... Så nu på morgonen så kom nattens händelse på tal..

"Det var jätte elakt! Jag ska också komma sådär och lägga mig hos dig!

NÄR JAG STÅTT I EN FRYS!"

 

 
 
 
 

Bröllopsgästande

 
 
 
För några helger sedan så var vi på bröllop! Och ni småbarnsföräldrar som läser, förstår säkert hur omåttligt nöjd jag var och fortfarande är med att ha lyckats färgmatcha hela familjen! Första gången någonsin! Och som grädden på moset så klarade sig kläderna helt ända tills kvällen! Då var det en av de vuxna gästerna som råkat förirra en boll ovanpå matborden där min son satt och åt. Stackarn fick flera glas över sig. Givetvis precis när han fått på sig en extra tröja då värmen började försvinna. Som tur var hade vi ett sett till med oss...
 
Själv hade jag en långklänning i samma blåa ton som ni ser på mina familjemedlemmar på bilderna. Det var faktiskt så att jag hittade den klänningen först av allt. Sedan hittade vi makens skjorta och sedan gick det i bara farten! Lillan och jag matchade med vita tunnstickade tröjor och likadana örhängen. Maken och sonen med svarta kostymbyxor och faktiskt även halsband. Maken fick en silverlänk i konfirmationspresent och vi letade upp en likadan i barnformat som blev vår dopgåva till honom.
 
 
 

Brudparet hade festen hemma hos sig och tomten gränsade till en fårahage. Mycket intressant för de mindre. Mycket sällskapliga ulltottar var det till på köpet.
 
En liten rolig grej. Lillan är helt inriktad på drottning Elsa i Frost. Hon har också mer och mer gått över från rosa till blått. Här är en bild från bröllopet vi var på. Blå klänning och "vuxenörhängen". De längsta som hon fått bära och vi köpte ju som sagt likadana så vi skulle matcha. När kvällen kom så ville hon ha en fläta "Som Elsa har!". Hon var med med fingrarna när jag flätade, så tja, rak blev den inte. Men hon blev nöjd ändå. Inte jättelätt med att få barna hår till något som liknar en tecknad - men detta slår ju i alla fall Rapunzel, som var hennes första "idol"...
 
 
 

Livstecken

 
 
 
Här har det varit lite upp och ned. Här på bloggen och Karstads väder och likadant min hälsa. Blev rejält sjuk för några veckor sedan och det är väl först nu som det går att andas igen. Det krävdes ett par vändor till akuten och några fler möten med läkare... Det blev en påminnelse om att göra det man verkligen vill i livet och satsa på det. Smärtsam väckarklocka. Trist att sådant försvinner i vardagen och att det måste ske något allvarligt för att man ska vakna upp igen. En stund.
 
Nu ska jag verkligen ta tag i fotograferandet igen. Det har varit en ganska tung vår på det personliga planet, runt om mig, men som tur är har jag min lilla familj som finns här. Man har liksom inte tid att sjunka när en liten son har hamnat i 2 års egoperiod och dotter som växer på tok för snabbt för att man ska hinna med. Eller att jag har den oerhörda ynnesten att krypa upp och lägga mig i den lilla gropen i makens axel. Men nu, är sommar här - och den ska tas till vara på. Efter regn kommer solsken!
 
 
 

Happy birthday to me!

 
 
 
 
Fyllde år igår. 26 nu då. Dagen innan kom jag på att "Oh crap, jag fyller år imorgon - tårta!"... Fint att man glömmer när man blir gammal. Hade kommit undan om det inte varit för barnen. Ingen tårta = ingen födelsedag... Blev firad av familjen och av svärfarföräldrarna. Mysigt med fika ute! Var så himla varmt ute!
 

Maken vabbar - Lärdomen!

 
 
 
Det händer inte så ofta. Att barnen är sjuka. Under alla år har det oftast varit jag som "tagit det". Först mammaledig, så det var ju naturligt då. Sedan när vi pluggade. Vi pluggade ju samtidigt heltidsstudier i 2 år, då fanns bara dottern. Han hade mer seminarium etc än vad jag hade så majoriteten av vabb tog jag med. Dock uppvägdes det att jag åkte bort veckovis flera gånger med skolan.
 
Sedan blev det ju en mammaledighet till och här är vi nu. Jag har ju inte heltidsarbete nu, då vi har prioriteringar med att ha småbarnsåren med åtminstone en av oss som heltidsförälder än heltidsdagis. Jag har ju två yrkesutbildningar som oftast i det stora hela innefattar sen kväll och helgtider, vilket inte riktigt går hand i hand med småbarnsfamilj. Eller fotboll för den delen... Han tjänar ju mer än mig på ett par timmar än vad jag gör på en hel arbetsdag, så det blir liksom win win så att säga. Min kropp är ju fortfarande inte normal efter den påfrestande gravititeten så tunga och fysiska jobb är ju inget jag kan ta heller. Jag tittar efter mer dagsarbeten, inte alltid jättekul - men fullt acceptabelt så det kompenserar ändå väl ut. Fotograferingen kommer ju startas upp mer seriöst till hösten, är tanken, men jag kan fortsätter ju med min "smygstart". Det är ju sista sommaren med "dagisbarn", sedan börjar skolan och då kommer ju allt att förändras...  Så tack vare fotbollen (trodde väl aldrig att jag skulle erkänna högt att jag är tacksam över den?) så har vi råd att vara "kräsna". (Nej, maken skrev inte ett enda ord av detta...)
 
Men åter till historien: Både igår och idag skulle jag jobba. Så maken fick vabba. Och alltså ta skriknatten. Eller timmarna är det väl snarare. Sova, vakna, sova, vakna... Gå upp med barnen och aktivera dem hela dagen... För de fattar ju inte riktigt det här med att man ska vara trött efter oregelbunden sömn... Jag skickade ett sms och frågade hur det gick på morgonen igår:
 
 
"Fullt ös. A har redan hunnit ha ner massor av toapapper i toaletten så att det blev stopp och tömma en tandkrämstub i handfatet. Han har inte gått ett steg, utan bara sprungit"
 
 
Ja, jag erkänner... Jag asgarvade. Rätt ut. Länge. Dels för att jag såg det framför mig. Dels för att jag befann mig på behörigt avstånd från att slippa ta hand om det. Dels för att det där händer då fan aldrig när jag är hemma...  Sedan stod jag och flinade resten av dagen. När jag kom hem igår, efter några timmars shoppingrunda också efter jobbet kan tilläggas (gäller att passa på med egentid när man inte har dagistider att passa och noll ungar att hålla koll på när man provar kläder), så var min käre make helt slut... Ha! Han försökte gå undan för att läsa lite i hopp om vila, men barnen... De hittade honom... Precis som de gör när jag försöker med liknande när pappa kommer hem...
 
Förra gången då barnen var sjuka, eller tja- sista timmarna på karensdag (= egentligen friska), och det inföll med att jag skulle vicka lite. Då blev det så himla dyrt! Maken var ju hur rastlös som helst så de hade gjort allt möjligt... Åkt runt, handlat det ena och de andra, ätit på Mc Donalds... Det var ju inte så att vi tjänade något på att jag jobbade om man säger så... Igår så orkade sig inte maken ut alls. Han var för trött... Det blev blåa plättar och pannkakor istället. Mycket billigare alltså. Idag kom jag hem till dukat bord, precis i tid för ugnspotatis, bearnaisesås och baconinlindad kycklingfilé.
 
Det är alltså sömnlösa nätter som gäller för att maken ska få vabba...

Mina anledningar till att fortsätta andas

 
 
Tack för att ni finns, mina älskade små!
 
 

Pitcher's - Fredagkväll del 3

 
 
 
Del 3 från fredagen då. Efter Järvheden vandrade vi iväg till Pitcher's. Då kollegan som vi sällskapade med är ny på makens jobb och det i princip första gången vi träffades - och alltså inte känner mig... Så lät jag det gå för denna gången...... De försökte nämligen äta maten innan jag hade fotograferat den... Rookie mistake liksom. Jag menar, de som verkligen känner mig vet bättre än så, och jag struntar bankt i hur mycket de än suckar och himlar med ögonen...
 
 
 


 Så som sagt. Nybörjarmisstag. Det är okej.. En gång är ingen gång...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Thomas Järvheden "Vuxenkruxet" - Fredagkväll del 2

 
 
 
Lite småbilder från fredagen del 2. Satt ganska långt bak dock. Maken hade köpt biljetter till Thomas Järvhedens "Vuxenkruxet". Det är ju sällan man kommer ifrån tillsammans när man är som vi - i småbarnsåldern... Fanns inget som jag direkt "visste" om Järven (typ som med Babben, Özz, Betnér och Glans) men hade i bakhuvudet att han var rolig. Så hade inga direkt förväntningar på kvällen alls egentligen. Vi garvade så vi grät, båda två. För er som inte vet så är det ju  inte jätte svårt att få maken till lipen (homemakeoversprogrammen etc), men nu fick han sällskap... I början satt jag med näsduk, jag hade ju sminkat mig och allt, men tillslut var det ara att ge upp. Tårarna fick rinna fritt... Flera gånger fick man påminna sig om att faktiskt andas emellanåt. Det verkligen kändes i magmusklerna!

Det som kändes mest igen var när han började berätta om hur frustrerande det var över att hans fru inte hade körkort... Att det alltid var han som fick köra... Och det värsta av allt, dödstöten; 
 
"Och hon är  n y k t e r i s t !" 

Vi kände ju inte alls igen oss... "Det är ju slöseri!" Var nästan så jag trodde att maken skulle ställa sig upp och applådera medans han gav mannen en helgonförklaring... En annan sak var när han berättade om sin äldsta dotters personlighetsdrag, att vara extremt seg, speciellt då när det är bråttom... Här kan våran 5 ½ åring vara den som börjar klä på sig ytterkläderna medans en annan avvaktar. När hon kommit nog långt så börjar vi andra. Ändå slutar de i princip jämt med att både jag och lillebror står på med vinterkläder samt att hunden är kopplad för att se att dottern till och med kan ha tagit av sig allt igen för att göra något...

Något som jag kommer använda mig är att byta ut ordet "livspussel", som jag inte heller känt igen mig i, till "livstetris". Han menade på att med pussel sitter man ju still, tittar på bitarna och prövar igen om det blev fel... Med tetris... Tja, ni kan nog föreställa er om ingen får en direkt igenkänning... Det var s
å himla roligt att komma ut sådär, kommer han till Karlstad igen så kommer jag lätt sitta i publiken... Om det ska vara så illa att inte hitta barnvakt, så kan jag gott gå utan maken. Han och Järven är ju lite snarlika utseendemässigt, och jag kan ju skänka honom en tanke... Och kanske ett mms...
 
 
 
 
 
 
 

Plaza After Work - Fredagkväll del1

 
 
 
 
I fredags så hade maken fixat barnvakt och bjöd med mig ut på dejt. Nu blev de dock en dubbeldejt då makens ena kollega med flickvän var med. Vi möttes upp på Plazas after work. Väldigt avkopplande, god plockmats buffé i vuxenfredagsmyssmaker och framför allt väldigt... Barnfritt... Inte så ofta man kommer ut som par nu när vi är mitt i småbarnsålderssmeten, och förra gången vi blev barnfria så var de ju helt oplanerat och då låg vi mer spaka i soffan och undrade vad som egentligen hade hänt. Barnfri? Vad gör man då?  Så nu var det mer förberett... Så fredagen som var, var alltså välsignat fritt från
 
#intebehövaspringapåtoamittimaten, #harungenklättratuppikrukaigen, #menmammavillätauppförst, #nejviärfortfarandeinteklara...
 
 
 
 
Fånigt små tallrikar... Fick ju gå två gånger...
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nästan lite poetiskt

 
Som ett barn väntar på kvällen innan julafton är jag lite som nu. Snart... Kan nästan ta på det. Latensfas. Snart exploderar det i aktivitet. Från vinterdvala till vår. Rus! Snart...
 
Och nej, jag har inte blivit skvatt galen. Dagarna kommer förändras, omfattande. I hur stor utsträckning vet jag inte ännu. Men spänd är jag. Roligt när det känts som man länge suttit fast, och nu lossnat!
 
Jag är lycklig fast det ännu inte är klart. Jag är på väg. På gång. Något händer. Jag har många saker att se fram emot kommande tiden.
 
Och vips, så lär det vara sommar...

Mia Törnblom, foto & vänskapsvecka!

 

 
Nu har vi äntligen kommit in i en riktigt rolig vecka! Alltså riktigt riktigt rolig! Lite av en egovecka... Kan ju börja med bilden ovan. Min julklapp till... mig! Som jag väntat på att hon ska komma till Karlstad! Om bara en dag så kommer jag gå på hennes föreläsning! Längtar! Just självkänsla är ju en hjärtefråga för mig, skrev mitt examensarbete om just det. Har nog alla Mia Törnbloms böcker, boknarkoman som jag är. Ger även bort dessa i present ibland... Kika in här (lånade bilden därifrån), förmiddagsföreläsningen ska visst ha några platser kvar! 375 kronor kostar det.
 
Förövrigt så kommer det bli att plugga foto. Tjejmiddag ute, jag slipper alltså både laga mat och diska för en gångs skull! Vi ska på informationskväll på dotterns eventuella nya skola. Ska ta och ta mig i kragen och baka lite också. Blir väldigt sällan numera. Inte haft mycket inspiration. Bruncha med Anna blir det också! Ska göra en lemon curd hade jag tänkt och ha en sconesmorgon.  Göra MUA & hår samt fotografera porträtt! Min plan är utomhus, så hoppas väderprognosen stämmer! Några jobbtimmar är också inplanerade i kalendern!
 
Har också hittat en alla hjärtans dag present också, så nu slipper jag tänka på det! Puh, det kändes faktiskt lite jobbigt där ett tag. Ska bara sneaka iväg och köpa den och gömma den, den är lite otympligt stor så vi får väl se hur det går med det...
 
 
 
 

Platt pannkaka

Åh, vad konstigt det att komma hem i morse efter jag lämnat barnen. Man längtar och ser fram emot lite egentid och så kommer man hem, och allt är... Tomt... Och man saknar dem igen... Jag lär väl ångra mig när de väl är hemma igen antar jag, att jag inte passade på att göra allt det jag tänkte mig. Vräkt mig i alla möjligheter jag nu kunde göra själv... Som jag inte direkt gjorde.
 
Jag gick och la mig. Blev få timmar i natt och en timmes sömn och täckets värme gjorde det lite bättre. Sedan har jag suttit med lite hästbilder igen. Ska gallra ur favoriterna. Det enda är att jag är så himla självkritisk (vilket jag är väl medveten om), och jag kan villigt erkänna att jag inte är så hemma med att fota hästar. De är ju så stora! De fyller ju upp bilden på ett helt annat sätt. Man kan helt enkelt inte porträttera ansiktet samtidigt som att få med hela kroppen... Som man kan med bebisar, barn och hundar... Det var lite skumt ljus också den dagen, och reflexskärmar på en ridbana är helt enkelt inte att tänka på!
 
Men det får bli en utmaning detta år helt enkelt. Lärde mig en del under fotograferingen, vilket var skönt att inse. Det är då man utvecklas. Tänk om man liksom fastnar i spåret och bara kör på? Och aldrig lär sig något från gång till gång? Usch nej, ingen slentrian fotografering! Det ska vara utmanande och kul! Hade känslan när jag gå igenom bilderna, som visserligen är helt okej men inte i mina ögon mätt "perfekta", funnits senare då jag hade tagit betalt - skulle jag dåna. Men jag gör det gratis och då känns det lite bättre. Kanske är det bara en lite mindre bra för självkänslan som gör mig lite nedåt med min prestation?
 
Jag gjorde det bästa jag kunde med förutsättningarna jag hade. Familjen var med och då är det inte lätt att fokusera och gå in i "photomode" helt enkelt. Nej, åter till bilderna. Ha en bra dag!

I will make it anyway

 
Fotograferingen i lördags blev inte av. Jag stod riggad och klar och väntade... Och väntade... Och väntade... Timmar senare får jag en pinsam förklaring. Fruktansvärt slöseri med tid och energi måste jag säga. Hela dagen var bokad för detta, och vi kunde ha hittat på det som var tänkt med familjen från början istället...  Jag är än en gång fast besluten om en viss procent i förskottsbetalning när jag drar igång. Men detta var en lärdom, svartlistning och tråkigt avslut. Men ingenting jag tänker låta påverka mig och min familj helt enkelt. Detta var i långa loppet ingenting som skadade mig. Några eventuella få portfoliobilder mer eller mindre gör ingenting, det är ju knappast så att jag inte har något att fota liksom. För andra parten förlorades vänner, stöd och hjälp. Samt bra bilder. Jag fick mig ju en erfarenhet, och vägen till att starta eget är inte kantat med rosenblad.
 
Låten som var populär för hundra år sedan Jag är starkare än du poppar oväntat upp i huvudet. Och det är så sant. Så, det är det sista jag kommer älta över denna tråkiga händelse. Basta.  

It's like she knows me...

 
 
 
 
Det ringde i telefonen. Det var Anna. Världens gulligaste Anna för att vara exakt. Hon berättade att hon lämnade något på vår postlåda , så det var bara sätta sonen på höften och gå och titta...
 
 
 
 
 

Hon ville inte träffa mig... Konstigt...
 
 
 
 
 
Men jag förlåter henne för hennes något hypokondriska sätt att undvika att bli smittad...
 

10 år av mer än en sorg

 
 
 
Jag inbillar mig att jag ska kunna andas nu. Jag försökte gå ut och fota igår som distraktion men efter 5 bilder med olika inställningar började det spöregna. Denna blev den bästa, vilket säger en del... Vädret matchade mig perfekt tyvärr. Denna månaden är inte min bästa tid. Särskilt inte i år. I år var det 10 år av saknad av en familjemedlem. En idol. Igår var det 10 år sedan min storebror begravdes. Det var också 10 år sedan jag träffade någon av min "pappas sida". Så även 10 års av ensamhet, tomma jular och tomma födelsedagar. Ingen där när jag sedan slutade 9an efter att ha sträckpluggat upp mina betyg som dalat under året in i det sista. Ingen som blev glad när jag kom in på alla tre av mina val av gymnasieskolor. Ingen där när jag tog studenten. Ingen där vid mina barns födslar eller dop. Ingen på mitt bröllop.
 
En 15 åring som förlorade sin storebror förlorade i princip hela sin familj den dagen för 10 år sedan, fastän jag inte förstod den fulla vidden av det då. Det gör jag nu. Och det gör bara det hela värre.
 
 

Det känns som jag är otrogen mot allt jag tror på...

 
Ja då har det hänt. Fan (och hans moster med för den delen) står i farstun, helvetet har frusit till is och korsen överkryssar varandra i taket... Jag har skaffat... Facebook... Nu kan jag inte längre sticka ut med att säga "jag har inte facebook" och se häpna människors ansikten som dalar mellan förundran och misstro... Jag har gått över till den mörka sidan...
 
 
 
 
!!!
 
 
Det har tjatats i många år på mig men orubbligt nekande från min sidan. Tills nu. När, främst Linn, tjatat hål i öronen på mig "att man måste ha facebook om man ska ha företag!" Och det köper jag. Faktiskt. Så nu har jag skaffat en, men med mitt "gifta namn" då jag blir mer osynlig med det. För att lära känna alla funktioner och se hur det fungerar. Undercover liksom. Linn har lovat mig att vara kursledare. Så nu väntar jag bara på att hennes man ska baka bagels så jag kan kila iväg. Igår satt jag på egen hand och morrade och min make satt och asgarvade i soffan åt mig. När jag sedan ser hur många mejl jag fått höll han på att dö.
 
Han: "Sa du åtta mejl?"
Jag: "Nej! NITTIOÅTTA!"
 
HUR TAR MAN BORT DEN FUNKTIONEN?! Vilka är alla människor som vill bli vän? Människor som jag inte sett sen högstadiet! Så jag klickade faktiskt inte nu och avböj på nästan alla utom de närmast sörjande ungefär. Så ni som inte sett mig på ett tag får skicka en ny ansökan från och med nu, okej?
 
 
Fick också ett meddelande:
 
"Hej! X har skickat en vänförfrågan åt dig till mig. Jag vill nog gärna att människor själva frågar mig om fb. vänskap så att jag vet att de själva vill. När det går till så här så blir det jag som måste fråga dig och då skulle du nog ifrågasätta min vänförfrågan. jag blir gärna din vän men då får du skicka mig en förfrågan i så fall. Eftersom jag har så väldigt många vänner så kan jag omöjligt gilla, och svara på inlägg osv. så det blir mina vänner som får hålla reda på mig istället. När och om jag gillar svarar så är det oftast till min familj och närmsta vänner. Välkommen är du med din förfrågan! Kram Y"

Hon fick detta svaret, som även är riktade till alla andra som nu kan ha fått liknande inbjudan ÅT mig:

"Eh, jag är ny här. Denna gjordes igår, och jag har aldrig haft ett samband med facebook tidigare. Jag har iiiingen aning om hur detta fungerar och jag har inte skickat eller bett om några "tjänster" från andra att skicka någonting ÅT mig. Jag vill känna folket på riktigt och ha någon form av egen relation till dem, och om jag har träffat dig via X någon gång får jag beklaga att det inte ringer någon klocka.

Hoppas du förstår och inte tar illa upp att jag inte kommer skicka någon förfrågan alls. Med vänliga hälsningar"

Namn borttagna dock. Så nu vet ni det... Jag vill inte ha vänners vänner helt enkelt, jag vill ha de mina och de jag mött själv. Sedan tar jag mig den rätten själv att tacka ja eller nej till de förfrågningar från personer av den enkla anledningen om de är eller har varit relevanta i mitt liv. Jag vill inte ha folk som jag en gång varit ytligt bekanta med men aldrig mer än ytligt pratat med. Inga energitjuvar, inga snokande för snokandets skull. Jag kan ju givetvis bli lurad men jag vill ha människor som jag blir och hoppas de blir genuint glada av att följa varandra i livet. That's my krav för att jag ska han min facebook helt enkelt. Sattenuvetnidet...
 
 

Hallå kastanjsäsongen...

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Idag gick vi och plockade kastanjer. Och jag vet fortfarande inte riktigt varför. Inte är det att plantera nya träd i alla fall. Kommer ju få pyssla järnet nu ett tag. Det är jag okej med. Men det är också jag som kommer få plocka upp från golv, plocka ur minst en miljon ur fickor och ännu mer att städa undan. Och det...
 
Det är orättvist!
 
Just saying.
 
Och värre är att jag har starka misstankar, eller jag ångrar mig - JAG VET -  att min egen mamma kommer sitta och asgarva när hon läser detta. Ni hör... Min egen mor!
 
 

Var det inte "Happy wife, Happy life" det var?

 
 
Efter ännu en ostörd natt så vaknade jag och maken vid 11 snåret. Var det såhär det var innan man hade barn? Maken har dock morgonhumör som en gnu som vaknar med ett lejon tuggandes på häcken, oavsett hur många timmar han nu får sova, så han fick gå upp först medans jag läste lite tidningar, bloggar och annat tjafs på telefonen. När jag sedan får en massa kalender pop ups, då maken synkroniserat våra iphones kalendrar, så försvann den goda morgon ron.
 
Det kan vara något av det dummaste han har gjort det där med synkroniseringen, för jag kollar oftast bara månad för månad på väggalmanackan vad den månaden har i sitt sköte, och inte har jätte koll på vad som händer månaden efter. Jag förväntar mig att per automatik få höra de "större" grejerna personligen. Men nu, så får jag ju se sakerna när de skrivs in. Om någon månad firar vi vår årsdag. Vi blev ihop -05 så det bör ju vara att vi firar 8 år då alltså. En tisdag ska det alltså var på. Helgen innan ska maken tydligen till Borås och sova borta hade han tänkt sig. Och helgen efter tycker han sig då få svassa över till Finland.    F i n l a n d.
 
Och det görs ju inte på ett par timmar och tillbaka heller. Hu, fotbollen står mig i halsen! För det är väl så uttrycket heter? Så det kokar ur öronen, passar det? Jag är så trött på den! Så jag gastar till honom från andra sidan lägenheten om vad exakt det är han håller på med. Han tyckte jag ska komma till honom om det var något jag ville. Det tyckte inte jag, då jag då hade en rättfärdig anledning att skrika åt honom...  
 
Han påstod att "det stått där länge, men ändrade bara ett stavfel" och ungefär där kom det också fram att allt redan är bokat och betalt. Ja, den sista som får veta är frun? Så fort jag tänker ordet fotboll så morrar och fräser mina tankar. Och idiotförklarar mig själv då bland det dummaste jag har gjort är att det var jag som övertalade maken i början av vår relation om att han skulle fortsätta med fotbollen då han funderade på att sluta. Föga kunde väl jag veta att några matcher då och då kunde eskalera såhär... Jag tror jag ska skapa en egen kategori här på bloggen. Fotbollsfruns beklagan eller fotbollsgnäll? Jag orkar inte ens leta upp någon bra bild här.
 
 
"Men åk iväg lite du också då..." tyckte han... Så hjälp mig, kära läsare, VART DÅ?!?
 
Me not Happy!
 
 
 
 

Vår tjejkväll!

 
 
 
 
Herregud vad roligt det var igår! Tiden går verkligen för fort när man har roligt! Kameran glömdes bort i princip hela tiden, men det finns några bilder när vi väl kom ihåg den. Tjejerna droppade in mellan 18-19, och vid 19 började vi med att göra egna pizzor. När den väl var uppäten var vi i matkoma och drog oss till soffan. Tur att vi har en XL soffa... Det pratades massor, mina gäster lärde känna varandra då det var några nya ansikten med under kvällen. Sedan började jag med tjejernas ögonbryn på löpande band med trådning oh plockning. Konsultationer, hur de skulle göra och tips på målning samt en som skulle spara ut sina bryn på längden så det skulle se helt annorlunda ut. När tillslut ingen kom när jag tjoade ut "Nästa" så kom jag ut till en nagelverkstad. Lollo hade årets märkligaste ställning med sitt lackande på sig själv...
 
Efter vår beautifying så blev det vi alla vänta på. Dessert! Ni vet den där känslan man får när är sådär riktigt riktigt mätt men ändå fortsätter äta? Den känslan hade nog alla... De första två droppade av efter 23 men resten hängde ett par timmar till. Då gick vi ut tillsammans och lämnade av gästerna en efter en så alla kom hem ordentligt. Sist var det bara jag och Lollo kvar som skulle hoppa i bilen, så jag och jycken följde med till parkeringen. Sen var det bara att göra sig klar för natten och hoppa i säng för egen del. Jag var och är galet nöjd med kvällen, jag älskar att hålla i tjejkvällar!
 
 
 
Middag - Egen pizza; Ost, skinka, grillad kycklingfilé, fetaost, Kalamata oliver, färska champinjoner, banan, tomat och paprika. Glömt något? Till det en stor blandsallad med isberg, fetaost, paprika, tomat, gurka och rödlök och en italiensk dressing till.
 
Dessert -  Bananasplit version; vaniljglass, banan, maränger, chokladsås och varma hallon sötade med florsocker. Chokladkladdkaka med Marabouchokladbitar i med ett chokladtäcke. Delicatobollar, och så Marabou mjökchoklad, vit choklad och den med saltlakrits i.
 
Dryckalternativen var; Citron bubbelvatten, hallonläsk, smultronläsk, Coca cola, Kopparbergs päronsider & äppelcider samt vanligt vatten. Och mjölk till värdinnan aka kalven till desserten. Choklad och mjölk är det absolut bästa kombinationen... Men det verkade bara vara jag som insåg det...
 
 
 
 
 
Ansiktsmask a'la Grinchen och trådning av ögonbryn. Enklare om offret "klienten" ligger ned har jag upptäckt.
 
 
 
Varför målade ni inte på varandra???
 
 
 

En del av desserten. Och löven var faktiskt mycket vackrare i verkligheten än vad de är på bilden...
 
 
Helena, hur lyckades du hålla dig ur vägen från kameran? Och Kajsa och Anna, ni var saknade! Ni får se till att ha tid och hålla er friska nästa gång!
 
 

Hur går en plasmatappning till?

 
Här kommer ett långt inlägg från mitt besök på Claratappen idag. När jag fyllde 18 så började jag lämna plasma, inte blod för jag hade för dåligt blodvärde, men plasma gick bra. Fick även med mig maken, då endast som pojkvän/sambo, att börja med. Föga kunde vi veta att detta skulle ligga extra varmt om hjärtat några år senare med att vår framtida dotter skulle komma att brännskadas svårt! Hur som haver, att lämna plasma kan man göra ungefär 2 gånger i månaden, var 14e dag. Numera har de höjt beloppet, för var det 70 kronor men numera får man 100 kronor per besök. Eller det är väl snarare "poäng". Dessa poäng kan man "handla" i deras poängshop- men mer om den längst ned i inlägget. Eller så får man checkar som går att lösa in i radda affärer.
 
Jag försöker alltid värva folk att göra detta, man vet ju aldrig - tänk om man själv skulle behöva det? Eller någon närstående? Jag har fått en fråga tidigare om biverkningar, och enda jag känt av är att mina läppar blir lite kalla och "pirrar" under själva tappningen. Man kan åka och arbeta igen senare. Jag började fota när jag var inkopplad, och hålla på att ställa in vitbalans etc. var inget alternativ just då, men blev lite bilder i alla fall även om jag missade att ta vissa.
 
 
Så här går det till:
 
 
 
 
 
 
Först när man skriver in sig får man göra en engångsintervju, finns vissa kriterier man måste uppfylla. Dessa går jag inte igenom nu. Förr skrev man på papper, men det var ett tag sedan pga. graviditeten, amningen samt att jag tog ett extra hål i ena örat runt påsk - man måste nämligen vänta 6 månader vid piercing. Men nu är det elektroniskt, och man får göra en hälsokontroll genom att svara på frågor, som ex: Har du varit utomlands, behandlats av läkare, medicinering etc.
 
 
 
 
Annat som var nytt var att man nu kan göra en signatur med hjälp av fingeravtryck. Åh, bara det var ju tillräckligt coolt att åka dit. Hur ofta får man göra det, i laglig anda?
 
 
 
 
Sen låser man av sina saker i skåp och ett tips är att gå på toaletten innan... Sen hämtar man valfri dryck.
 
 
 
 
Kalla och varma alternativ. Sen hämtar man ett gäng tidningar.
 
 

 
När min mamma lämnade på mer regelbunden basis, så valde hon alltid Fantomen. Själv väljer jag alltid Kalle Anka... Det finns ett gäng andra tidningar också givetvis, eller så tar man med något eget.
 
 
 
 
Och lägger sig till rätta. Känsliga läsare varnas härmed för kommande bilder:
 
 
________
 
 
 
 Armvecket spritas, och en sköterska sticker in nålen och sedan tejpar fast den.
 
 
 
 
Ser det läskigt ut? Okej, nålen är tjockare än vanliga vid blodprovstagning. Enda nackdelen som finns. Om till och med jag, vars smärttröskel befinner sig i källaren, kan göra det så kan nog vem som helst också... Det är ett stick, suck it up.
 
 
 
 
Nu kan jag inte de riktiga namnen och rätta formuleringar men hoppas ni hänger med. När blodet pumpas ur så dras bandet som är satt runt överarmen åt. Automatiskt. Då ska man klämma på sin lilla dyna regelbundet under den tiden. När maskinen fått tillräckligt så släpper bandet, och du kan ligga helt stilla. Plasman och blodet separeras och du får tillbaka blodet.
 
 
 
 
 
Här är första "omgången" som togs. Jag ser att jag har druckit jävligt dåligt, då plasman är så mörk. Annars så är den ljusare. Så skärpning på mig. Så när ni lämnar, drick ordentligt innan!
 
 
 
 
 
 
 
Ni ser kanske lamporna lyser, där det står return. Under tiden tappningen sker lyser de andra, så man har lite koll. Lyser det vid Low eller None så får man klämma åt lite fortare och ordentligare på sin lilla dyna.
 
 
 
 
Min tappning tog 33 minuter och jag lämnade 638 ml.
 
 
 

Roligast får du om du drar med dig någon. Jag hade min man med mig, då detta är en giltigt frånvaro på de flesta arbetsplatser, så sågs vi runt lunchtid. Romantisk dejt va? Då allt ställs in efter vikt samt höjd så tog det kortare tid för lilla mig än för maken. Trots att han började före mig idag. Så jag kunde lugnt fota honom, vad skulle han göra åt det liksom? Efter lämningen så plåstras man om, ingen bild dock, och sedan får man gå till cafét.
 
 
 

En ovanligt tom kyl, men lite olika smörgåsalternativ, olika bröd med ost eller skinka med någon grönsak.
 
 
 
Förutom kaffe och varmchoklad så finns det te. Och så kakor som de varierar gång till gång.
 
 
 
Viktigt att sätta sig en liten stund och återställa lite av vätskebalansen igen så man inte blir yr.
 
 

De hade bytt rum och hade nu poängshoppen i entrén. Väldigt urplockat idag. Men jag har bytt till mig ett supersnyggt regnset med cerise jacka och svarta byxor, en vit vindjacka och annat. Det har även funnits samlarglas ex från Lasse Åberg. Till höger om denna bild så stor en monter med diverse glas.
 
 
 
Böcker finns också, hade jag haft tiden idag så skulle jag tagit en bok.  Maken behövde tillbaka till arbetet och jag hade ungarna att hämta på dagis. De kostar förövrigt 40 poäng styck. "En man som heter Ove" av skribentkungen Fredrik Backman, längst nere till vänster har jag velat ha ett tag. Hoppas den finns kvar om två veckor!
 
 
 
Sammanfattning samt andra tips är:
 
 
 
* Här i Karlstad ligger Claratappen i Karolinenhuset. De har egna parkeringsplatser (nr 1-24) där du står gratis, hämta en tillståndslapp vid första besöket vid receptionen och förvara sen i bilen.
 
* 054-61 95 00 är numret, ring!
 
* Fundera inte. Bara gör. Hur ofta får du fika när du gör en riktigt god gärning och betalt för det? Samtligt?
 
* Förutom fika och "poäng" så delar de även ut andra små gratis prytlar mellan varven. Almanackor, bilskrapor och som idag - cykelsadelsskydd.
 
* Ät och drick ordentligt innan.
 
* Ta på dig en tillgänglig tröja, så du kan dra upp ärmen bekvämt om det behövs.
 
* Gå på toaletten innan.
 
* Ta med en tröja. Att ha den som filt, då man blir lite kall när man ligger så pass stilla. Eller ha den som en extra kudde.
 
* Hörlurar, om man har musik i telefonen är också bra, om man är själv.
 
* Våga säga till om det gör ont, det känns i början men det ska verkligen inte göra ont under hela tappningen!
 
* Studenter får inte sticka vid plasma, då detta är en transfusion, då du får tillbaka blodet. Detta får bar legitimerade göra, så om du har en skräck för "nybörjare" ska sticka i dig, så glöm den fobin.
 
* Bland det viktigaste av allt: Kolla utgivningsnumren i hörnen på tidningarna. Kalle Anka är inte rolig ock läsa om man hamnar i en följetång. Fast det kanske bara är jag som stör mig på sådant?
 
 
 
 

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0