Då du inte får ta emot blommor på din avdelning får jag hitta på något annat...

För många år sedan gick jag och Malin, klasskamrater på gymnasiet, genom kökskorridorerna och pratade om barn. Och det visade sig att vi hade samma namn som vi ville ha om vi skulle få en dotter. Fast... Vi skulle vänta ett tag... Båda två... Men, några månader efter studenten så får både hon och jag reda på att vi väntade barn. Hennes son kom lite före min dotter. Åren går och som nog för alla så tappar man kontakten mer och mer. Även om man nu bor i samma stad. Men just Malin är nog den som jag både sett och hört mest av och ifrån – mycket tack vare bloggandet.

När jag väntade Liten, så visade det sig att hon också väntade smått – fast denna gång skulle jag hinna lite före. Men hon fick ett missfall. Tidigt. Liten kom till världen, och när han var någon månad gammal så blev hon gravid igen och lyckan lyste i de inlägg hon skrev när hon gick ut med det officiellt. Några veckor gick efter det och de skulle in på rutinultraljudet, som för så många känner lite ängslan men mestadels ett pirr om att äntligen få se vad som gömmer sig där inne.

”När jag väl låg där och barnmorskan tog fram ultraljudsapparaten och la den på min mage så förstog jag nästan direkt. Såg varken att bebisen rörde sig eller att hjärtat slog. Jag tror att både mitt och F hjärta stannade i samma sekund just nu. Herregud inte igen..! Den lilla bebisens hjärta slutade att slå i vecka 14. Jag har alltså gått runt med en död bebis i magen i 5 veckor och trott att jag är gravid, vilken mardröm. Efter halva graviditeten får man veta att bebisen är död och att L inte kommer att få något syskon.. igen.”

5 veckor! Det är ofattbart. Och att det skedde efter den ”kritiska” tiden. Som hon själv säger – så är det en mardröm. Och sen tyckte läkarna att hon skulle få gå hem, med tabletter, för att föda ut fostret. Men hon ville hellre sövas ned för en skrapning, vilket jag verkligen verkligen förstår! Jag skulle ha gjort exakt samma sak!

”Visst operation är väl inget man föredrar men heller att man blir sövd och att allt försvinner på en gång än att man ska behöva ligga hemma och se sin döda bebis komma ut och oroa sig för att allt inte är ute. I vecka 14 så ser ju fostret verkligen ut som ett litet, litet barn och inte en liten blodklump. Den har ju hunnit få fingrar och tår och man kan se vad det är för kön. Jag tror aldrig att jag hade orkat med det!”

Operationen skedde idag, och vad som skulle ta 10 minuter tog över 1 timme - samt att hon även förlorade 1 ½ liter blod! Att få komma hem till sin sambo och son byttes istället mot en observationsnatt på sjukhuset. Är man är ung och har drömmar om sin kommande framtid, så finns ingenting av detta med i de visionerna man målat upp. Inte för sig själv eller för de man känner. Jag är ofantligt glad att ingenting sådant drabbat mig personligen, men jag tror att alla – speciellt mammor, kan relatera om skräcken och oron över att sådant här händer. Ja, även fäder också givetvis men det är inte deras kroppar som får ta komplikationerna.

Hon har gått och går igenom en väldigt tuff tid nu, och det kommer fortsätta psykiskt om inte annat när väl kroppen läkt. Jag känner verkligen med henne, och ögonen är allt annat än torra. Att veta att det inte går att göra något åt det, mer än att finnas där om hon nu vill prata eller om hon vill träffas. Motsägelsefulla är att jag också även förstår att jag nog är blad de sista personerna som man vill ha runt sig i hennes sits, med tanke på Liten, i vilket fall nu i början.

Men om det är någonting, oavsett vad, så är det bara att höra av dig!