Hur man vänder en skitdag

 
Oj, denna var väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Väcktes av barnen mitt i en mardröm om barndomen, så då den aldrig blev avslutad och bli bortglömd. Hade inte heller tiden till att ligga kvar och "tänka om den", så höll sig känslan om att vara oönskad och värdelös i sig under morgonen. Jag är så himla glad att mina barns far och hans sida älskar och håller av barnen. Jag vet att finns där för dem och att de verkligen bryr sig. Vill träffa dem, och faktiskt tar sig tid att göra det! Det är en trygghet. Efter barnen lämnats på dagis så har jag mest varit apatisk med ett tryck över bröstet, inte haft känslan för att göra något "viktigt". Efter att ha insett att jag bara satt i soffan och stirrade så tog jag mig i kragen.
 
Började med en ordentlig manikyr, allt ifrån nagelbad, filning och lackning. Bryn och fransar fixades också, och sedan lite makeup. Det är svårare att förakta något man vårdar, och det är något jag kör hårt på. Mitt motto. Det är sådana dagar som dessa, när man inte känner sig på topp som man verkligen ska göra något, vilket som nu funkar för en. I mitt fall så är lite foundation under trötta ögon och lite mascara som gör att varje gång man ser sig i spegeln ser en lite piggare version av sig själv än vad man kanske känner sig, och då ger det lite placebo effekt.
 
Gjorde lite chokladgodis, orkade inte ens vänta på att det skulle svalna utan åt direkt med slickepotten ur kastrullen... Så kan man göra när inte barnen ser på... Tittade på gårdagens Hollywoodfruar som jag spelade in, då maken fick ha tvn igår kväll, så det muntrade upp lite också. Att det finns folk som gör en höna av en fjäder är både intressant och lite underhållande, och det är nästan jag går och hämtar en av psykologiböckerna från bokhylleväggen vi har. Nästan så jag saknar att plugga... När människor till synes är väldigt priviligierade, som det ska framkomma i den serien, ändå verkar ha svårt att vara glada; exempelvis hetsa upp sig över folks sexliv och får för sig att frälsa folk bara sådär. Så då kan man ju vara glad att man har det i dagsläget ändå. Trots bristen på miljoner på banken, vajande palmer och ständig sol...  Shame on me... Sen påminner Ekland - bonddonnan, väldigt mycket om min mormor... Hur hon pratar, livsstilen och det mesta med en klackspark. Kaxig. Jag ska också bli en cool tant när jag är över 70.
 
Efter att ha hämtat barnen så har jag inte tid att tänka och känna längre annat än på nuet. Efter denna eftermiddag så överväger jag starkt att hämta en skruvmejsel och ta bort varenda handtag på skåpen som står under tvn. Sonen har fått för sig att snatta dvdfilmer och pysselsaker... Ikväll när barnen sover så blir det hårinpackning, varm choklad och mysa ned under en mjuk filt och läsa en bok. Då har jag vänt det till en riktigt bra dag ändå. Och ja, de är fortfarande vakna. De har vaknat innan klockan några dagar, så nu testar vi uttröttningsmetoden. Och annars brukar de vara ganska däckade av sig själva ändå vid den här tiden, så jag vete sjutton vilka sockerbitar de har hittat bakom vår rygg...
 
 

Girls Night In!

 
 
När jag kikade över till oktober i kalendern så fick jag en idé. Maken har tydligen fått för sig att åka till Stockholm och se VM kval Sverige - Österrike på Friends Arena och sova kvar i huvudstaden med ett gänga andra domare, så då tycker jag att det är helt i sin ordning att fixa en ordentlig tjejkväll! Så just nu sitter jag och klurar lite på detta. Vilken mat som ska bjudas på, nyttigt eller onyttigt? Vad som ska köpas till för kvällen och vilka "aktiviteter" som ska göras...  Sitter nu och filar på en liten inbjudan som ska iväg också... Jag tycker det är så himla roligt att planera, så nåde den som tackar nej nu!
 
Åh, jag behöver verkligen en rolig kväll al'a ME. Mammor behöver egentid! Att vara egna vuxna individer utan respektive och kidz... Det är ingen som kommer tacka dig när du spelar martyr hela barnens barndom med att aldrig gör något för dig själv! Att göra något för sig själv ibland bygger upp självkänslan och det kommer hjälpa barnen och sin kärlek framöver i alla fall. Happy Wife Hppy Life, och likadant med en glad mamma helt enkelt!
 
 
 

 
Och vem vet, det kanske blir Girls Night Out?
 
 
 
 
 
 
Bild hittad här
 

Det börjar bli lättare


 
 
 
Nu har jag väl plockat ihop mig något. Förra veckans hejdå till någon som varit med över halva mitt liv var tufft. Att sluta tänka har varit medicinen, men det är svårt då jag är en tänkare.Något som hemsöker är att både se och höra min mor och styvfar gråta. Det går på repeat när man inte sysselsätter sig tillräckligt. Min styvbror var också med, och han var väl lika skakade som jag över just detta. "Jag har nog aldrig sett pappa gråta..." Men jag och maken försökte göra en fin stund efter, och jag tror det uppskattades av oss alla.
 
Försökt hålla mig igång, bara göra inte tänka. Vi har målat staket och grävt i rabatter. Gått  loppisar. Fotograferat. Varit i massa lekparker. Läst väldigt många böcker. Att bara sitta och stirra i datorn gjorde att tankarna kom. Aldrig känna han nos, höra hans klagande när klorna klipptes, borra in fingrarna i pälsen. Aldrig. Har divederat med mig själv vad som är bäst. Att veta och säga hejdå. Eller vara oberedd men slippa tänka? Nu hade man ju hela dagen på sig innan vi skulle åka. Och påminnelsen om allt har ett slut är inte heller något man vill tänka på. Nyttig käftsmäll, men inte roligt. Att stänga ut alla "tänk om" med de närmaste är oerhört stressande.
 
Har visst förlorat läsare, och följare men det kvittar. Även om "det bara var en hund" så var detta en sorgsen och jobbig milstolpe i mitt liv och flera av de som jag faktiskt trodde skulle höra av sig har inte ens skickat ett sms. Eller en kommentar här. Mycket märkligt, och ett nyligen postat inlägg känns inte längre lika sanningsenligt som jag trodde när jag skrev det!

3 år sedan branden & livet efter.

Har en privat bildsida, bilddagboken (Jag vet att de bytt namn, men det kommer alltid heta så. Punkt), där jag har bilder på familjen. Och med den så visar den små bilder om vad man gjorde just det datumet idag som hände för några år sedan. Både på gott och ont. Kikade in där nu, och hittade en bild och en (lång) text om detta:
 
 
 
 
"Igår somnade jag vid S godnattsaga.. vaknar 23.50 att folk skriker utanför.
Vad är det dom skriker- det går liksom inte upp för mig trots att jag hör orden.

"DET BRINNER!" Jag sliter upp fönstret och när folk ser mig så skriker de mer,

"Det brinner, ni MÅSTE UT NU!"

Jag tittar ned och känner röklukten innan jag ser den.
Det är från grannen på tredje våningen, då vi bor på fjärde.. Röken väller ut från balkongen.

Jag rusar in igen och skriker åt sambon, och springer till dörren och tittar genom nyckelhålet- rök i gången men inte allt för svart. Röken är i vår lägenhet, lukten känns i hallen redan.

Öppnar och skriker åt mina övriga grannar så högt jag kan. Börjar höra dörrar som öppnas efter några minuter, och jag kände att de får fortsätta meddelandet till övriga. Springer in och ringer 112.

"112 vad är det som har hänt"
- Det brinner! (shit vad dumt, inte - Jag är på X i Karlstad)

Men hon har redan fattat, jag med under tiden av samtalet- att de som skrikit från marken nog ringt innan,

"Befinner du dig i huset?"

-Ja, i våningen ovanför!

Jag hör henne dra efter andan. Hjälp var på väg och hon sa att vi skulle ta oss ut så fort som möjligt.

 Under tiden så ställer jag in osten vi hade till pitabröden som vi tidigare åt på kvällen- som jag somnade ifrån.
Hur dumt är inte det? Men jag var mekanisk, då jag inte kunde göra något då jag var i telefonen.
Jag sprang även och hämtade min ring, en äkta sak som jag fått från sambon, ett arvegods från hans mormor..

Under tiden så har sambon sprungit över till grannen mitt emot då han fick för sig att det var på hennes balkong. Hon fattade ingenting när hon stod där i nattlinnet.

Jag springer och kollar ut ur fönstret igen, röken är värre, och ser sambon och grannen lutade sig över, och det kommer ett stort rökmoln rätt över dem. Det var som att se på film.. Folk skriker från gatan.

Jag försöker väcka lillan, och hon sov förengångs inte i pyjamas, utan byxor skulle på och en tröja.
Sprang och ryckte ut mitt täcke från den bäddade sängen- som man rycker en duk från dukat bord. Underliga tankar man får i krissituationer. Jag sveper den runt min dotter för att hon inte ska andas in rök, men det lilla ansiktet kom fram ändå. Inga strumpor- hann inte

Jag slet ned väskan som jag hängt lägligt tidigare under kvällen och svepte med en av smyckesboxarna med de äkta smyckena med sentimentala minnen och letade efter externa minnet med alla tusentals foton.
Hittade det inte men sambon kom upp igen efter att ha bankat på alla dörrar och öppnat den låsta porten nere.
Han var något mer praktisk och raffsade upp en mobilladdare och bankdosorna. 

Jag tror det var här jag tittade ut en sista gång genom fönstret och nu var det som en stor orange oval som lyste ut i mörkret- elden hade verkligen tagit sig!
Nu skrek folk ännu mer- som att jag var dum DU MÅSTE UT NUUUU!
Men de visste nog inte om röken i gången- att det ibland kan vara bättre att stanna kvar, sätta sig i säkerhet inne för att inte få i sig giftig rök.


Jag är så dubbel- för jag var säker på att skulle det nu hända något katastrof på en sekund så skulle vi kunna springa ut på balkongen som var på andra sidan branden ( dumt det med då jag inte visste hur stort elden spridit sig, men då jag bara sett folk på andra sidan så blev det bara så.)

Brandkåren var påväg och kunde få ned oss med stege om så behövdes.


Vi sprang ut, efter något som för mig verkat i en evighet min inte kunde tagit något mer än några minuter egentligen, så sprang vi ned för trapporna alla tre,

Jag, sambon och våran insvepta dotter.
Vi mötte brandmännen i trappen- precis när de ska sätta någon nyckel i dörren för att få upp den. Aktade oss för slangen och kom slutligen ut.
Brandman rusade fram , och då vi hade barn med oss så fick vi sätta os i en av brandmansbilarna. Mörkt och regn hjälpte ju inte humöret direkt. I bilen började jag hosta av röken, och ögonen sved.

Sambon berättade att han ringt på hos gubben som bodde i lägenheten och ingen svarade, han testade öppna dörren som oftast är öppen- och det kommit massa ut massa rök, så han stängde den igen.

Stor folksamling ute.
Det kom brandmän ibland och rapporterade till oss..
De hade inte hittat någon inne. de hade börjat i soffan.
Jag blev så lättad, för jag hade mer eller mindre önskat den mannen som bodde i den brinnande lägenheten död bara några timmar innan.
Jag blev så lättad! Nån minut senare öppnades en dörr, och jag hör genom allt oväsen gubbens röst. Vänder mig om och ser att han står och pratar med en polis, full som ett svin.
Jag blev så obeskrivligt arg!
Han hade varit ute hela tiden!

Ambulans personal kom, dottern fick en liten nalle.
Hon var ovanligt tyst och blek och bara tittade på alla människor genom den regniga rutan, och alla blåljus som blinkade. Hon var trött och började gråta- ville inte alls vara i bilen. Inte lätt att trösta.

Efter ett tag fick vi komma ut, och de kom nån ny och sa att de inte hittat någon- vi vet sa vi, för han står bakom oss. De blev förvånade och tittade dit vi sagt.
Gubben står kvar, och vi får då höra att de lagt märke till honom, för de hade sett honom gå runt och titta med den övriga folkhopen. Och han hade inte ens gett sig till känna!

En brandman följde oss upp- för att se om vi hade rökskador.
Vi fick stanna och order om att vänta lite innan vi skulle ställa upp alla fönster och vädra ut.¨

Väl inne och lämnade så blev man som handfallen.
det hade kommit en del "tänk om.." nere i bilen, men inget mot nu.
In i duschen så man hade en lätt touch av grillning , men tänkte inte på att ta håret- som också luktade..

Det var ju inte bara att lägga sig, dottern var ju vaken nu, och man var ju adrenalinpigg.
Sambon berättade att de tittat ut genom fönstret på brandmännen, och en hade tittat upp och sen hade alla tittat upp.. Dottern vinkade- och alla ställde sig då och vinkade tillbaka!
De fick en släng kyss då ...

Blev några timmar av Pippi Långstrump. Hon fick tillomed ha flaskan i soffan..

 skickade iväg ett sms till min lärare att jag nog inte skulle komma "idag".
men när jag sedan vaknade av sambons tele så hörde jag hela tiden
"det brinner!" så det var bara att gå upp- hörde hela tiden frasen och alla "tänk om" .

Väl i skolan så kom en annan lärare-" Ja jag hörde att du varit på grillparty, du ser trött ut"'
Och senare fick jag höra att flera av mina klasskompis undrat och blivit irriterade på mig, då jag skulle skylla mig själv om jag var trött och inte kom!

Hallå!
Några vet, men får väl dra det på fredag eller så.
Var inne på morgonen på NWT och får då lite chockat veta att branden startat 23.30.
20 minuter hade det hunnit brinna!! förstår ni vilka lågor det blir på det?
Sett filmer där de testat med ett rum.. de första typ 5 minuterna går det rätt sakta sen går det bara utför!
Vinden låg på hårt igår, bort från vårt fönster- så det gjorde att vi inte kände något då, men grannen på andra sidan om våran gång märkte så det var de som stod och skrek!
Tack gode gud för grannar. Hade inte de märkt det så skulle det blivit mycket mycket värre!!!


Jag försöker nu slå undan alla "tänk om" och anklagelser på mig själv. Inte lätt.. lite jobbigt då folk i klassen tog så lätt på det- när jag började prata så kom det liksom inte ut så de kändes som de inte var intresserad- "grillparty"..


Jag får för mig att jag hör brandlarm hela tiden. Sovit ytterst lite.
Jag är glad att vi inte skadades mer än lite rök- eller hur man nu ska uttrycka det, men jag vill ALDRIG vara med om detta igen! Skräcken av att veta att man är lägenheten ovanför, då rök stiger och elden klättrar..
Paniken, speciellt över S.. USCH! Kan aldrig få tillbaka min lillflicka!
Inte foton heller- men kan ju iallafall skapa nya minnen!
ja.. man har fått lite perspektiv.

Det känns som jag får lite sådana är bitchslaps rätt i ansiktet av livet och verkligheten ibland....... Jag känner att jag älskar min familj så mycket.
haha var tillomed ytterst nära på att fria till sambon med.. men nej.. sånt får vänta


Nu orkar jag inte skriva mer "
 
 
 
 
 
Skrev detta för att skriva av mig. Lite ändrat om plats och namn, samt några slarvfel - men annars har ni det från den där dagen. Vad fort man glömmer. Eller förtränger är väl ett bättre ord. Känns som en dröm - att det aldrig hänt. Inte oss. Gubben, en man med grava missbrukarproblem och vänner med samma "intressen" gjorde upp och ned i trapporna väldigt olustiga. Någon gång hittade vi en helt utslagen kvinna, snarkandes där vi ställde vår barnvagn. Vi hörde hur han slog och skrek en annan. Den kvinnan kunde plötsligt öppna dörren när man kom och gick förbi och stirrade eller sa massor av konstiga ord. Och frågade om vi sett mannen... Vi kom in, jag och dottern, porten slog igen - och jag höll emot den lite då dottern inte skulle blir rädd då den slog igen ganska hårt. När vi var på väg upp dundrar han ut. Cirka två meter lång, grov man ställde sig och skällde ut oss... För att "vi slog i dörren hela tiden". Den dagen då branden utbröt så kom vi hem, och mannen hade gått uppför trapporna till oss - och satt och rökte! Maken, då sambo, fick ringa till kvinnohuset där kvinnan var - då hon hade nyckeln till lägenheten... Ja, ni kanske förstår att det var rätt... Komplicerat...
 
Hela hans lägenhet var totalförstörd. Ibland gick man förbi när hyresbolaget renoverade om. Golvet var helt uppbrutet, väggarna var svarta. Balkongräcket var svart, och inga glas i fönstren. Han fick inte bo kvar om man säger så. Vi flyttade också, till dit vi bor nu. Närmare marken... Har sett den mannen någon gång. Jag blir lika arg varje gång, vill bara gå fram och skrika till honom vilken usel människa han är... Nu är vi lyckliga att inte förlorat något annat än "tryggheten". En upplevelse som lever kvar i bakhuvudet som man helst ville radera. Skräck kan verkligen prägla den man blir. Att gå förbi den där dörren efter branden varje dag kändes inte alls roligt.
 
Ironiskt nog flyttade en bekant in i just den lägenheten senare. Nyrenoverat då givetvis. Senare utvecklades det från "bekant" till "vän" och jag har varit inne hos dem. Första gången, att stå och titta på ytterdörren kändes lite surrealistiskt, men efter det - ingenting direkt. Också konstigt.  
 
Känns skönt att skriva av sig har alltid tyckt. Även om man kanske aldrig läser det igen. Detta tyckte jag var så pass viktigt - att kunna läsa det senare. Om man vill. Men tror inte jag har gjort det, förens nu. Jag inse vad mycket som har hänt sen "då". Vad mycket rikare mitt liv är. Jag har sett min lilla flicka blivit stor. Jag har pluggat klart till ännu en yrkesexamen. Min son föddes, och jag har sett hans utveckling. Jag och sambon är nu jag och maken... Saker som man då önskade sig i fantasin men som man inte riktigt visste om det skulle hända har hänt och blivit verklighet... Jag är så himla lyckligt lottad, och jag har aldrig varit så här trygg och lycklig i mitt liv. Peppar peppar, men så är det. Nu ska jag gå in och pussa mina barn, fastän de sover. Och peppar peppar, så hoppas jag de fortsätter sova då jag tänkt göra likadant... Och, ironiskt nog, så är klockan nu 23.51...
 
 
Var rädda om er och era nära. Det är jag!

"Du älskling, ska du verkligen äta mera glass nu?"

 
När vi bytte om för Lillans barnkalas drog maken på sig en svart skjorta. Det är väl ett av de få plagg som vi har lika, bortsett jeans.
 
Maken: "Men, vad tight den här är! Jag måste ha tagit en av dina..."
Jag: "Det ser inte ut som en av mina, vänta lite..."
 
Jag kikar i nacken, och där bekräftar Dressmanlappen mitt tidigare påstående. Vilket jag kan ha poängterat i en mer sarkastisk ton.
 
Maken: "Äh, då måste den ha krympt i tvätten..."
 
...
 
 
Ja, men säker älskling... Säkert... Tvättmaskinen krympte den... K r y m p t e. . .
 
 

I karantän

Häromdagen så snuddade jag vid tanken på att börja lämna plasma igen. Åka till Claratappen och få en timme för sig själv med en tidning och varm choklad. Och nu... Nu... Som vanligt, så har jag blivit dunderförkyld! Så himla typiskt, det är verkligen varje gång. Jag kan vara frisk i 13 dagar för att på dag 14 blir jätte dålig. Och då ska man inte lämna. Och för att skrubba in det ordentligt så kom ett sms tidigare idag från dem om att de förlänger öppettiderna...
 
Hela dagen blev fel. Sista dagen på makens semester, och han skulle först sitta med pappersarbetet från Sverige Cupen, och sedan skulle vi ut och göra ärenden. Bland annat köpa en födelsedagspresent till Lillan. Jag fick ligga kvar i sängen, och när lunchtiden närmade sig kom maken in och säger att han skulle åka. Jag försökte mig på att klä på mig, men all kraft tog slut där. Så han fick åka själv. Det vettigaste jag har gjort är att lämna över bilderna till en kund idag. Hon var förvarnad om att jag var sjuk så det blev ett kort möte ute vid bilen.
 
Sen har jag mest legat i sängen, snorat och tänkt. Jag skulle börjat med bilderna från förra veckans syskonfotografering. Vår resa kom ju emellan. Men jag har knappt orkat sitta upp. Förens nu. Men nu är barnen i full fart här hemma och jag behöver en viss koncentration som inte infinner sig när familjens små är i vaket tillstånd. Egentligen får jag inte befinna mig i samma rum som de andra, enligt maken. Han vill helst sätta mig i karantän. Hade vi inte behövt pengarna till värdsliga saker som blöjor, välling och snus (sista är makens livsnödvändiga ting) så hade han bokat hotell. Vet dock inte vem som skulle fått vara där, dem eller jag?
 
Nej, nu ska jag koka mig en kopp te för halsen. Och passa på att tafsa lite på maken med mina livsfarliga förkylningsbakterier. Sen att jag låter som en man plussar bara på hans falsettonart när han tjuter "Håll dig borta!" Lite kul måste jag ju få ha...
 

Jag är ingen liten lydig hustru

 
 
 
Maken ringde mig på morgonen, vi håller just på att göra oss klara för att promenera ned till dagis. "Du, om det kommer snart ett bud med ett paket som du måste skriva på och ta emot." Ehm, du sa vad? Jag undrade vad det var för paket, men fick ett retsamt nekande om att han inte skulle berätta och att jag inte fick öppna. "VAD ÄR DET FÖR NÅGOT? VARFÖR FÅR JAG INTE ÖPPNA?!" gastar jag. Lite på krigsstigen, jag hatar sådana överraskningar. Ska det vara så, så tänkte jag minsann inte skriva på någonting. Hah! Som ni som varit med ett tag så hatar jag överraskningar. I alla fall sådana som maken drar sig för. Jag vill ha ett-två-tre-SURPRISE! Från ingenstans. Då är det okej, för då är det en riktig överraskning. Inte "ha ett paket-liggandes-hemma-hela-dagen-och-vänta-på-att -maken-behagar-komma-hem-överraskning". Och han vet så väl om det. Och som sådan han är så älskar han att göra tvärtemot!
 
Några minuter senare ringer det på porttelefonen. Och jag får det här. Jag surar hela vägen till och från dagis, och väl hemma ringer jag upp maken och morrar "Och varför får jag inte öppna?!" Han har jätte roligt på min bekostnad och säger att jag får vänta tills han kommer hem. Och han skulle inte komma hem direkt efter jobbet. Jag stolpar ilsket fram till kalendern, där jag vet att han bara har skrivit upp tre datum med olika fotbollsrelaterade händelser. Och ingen skulle minsann infalla idag, så han får skylla sig själv - meddelar han mig samma dag om att det är något som kommer göra att hans person inte kommer vara på hemmaplan så får han en uppretat fru. Och med ett "överraskningspaket" låg han inte direkt på plussidan.
 
Och detta låter jag honom veta och så säger jag snabbt hejdå. Går tillbaka till paketet och resonerar: Det är lättar att få förlåtelse än tillåtelse...
 
 
 
(Skickade ett mms med vad paketet innehöll till maken, fortfarande inget svar)
 
 
 
 

Inte för att skryta, men det är såhär det är

 
Vissa dagar känner jag: Fan, vad grym jag är! Det fotot blev ju hur bra som helst! Och sedan kan det komma dagar då man blir liten, feg och rädd för att misslyckas. Att bli fotograf är en dröm. Att bli fotograf kändes från början som ett ganska enkelt projekt. Nu jämför jag med hur det skulle vara att starta ett café eller restaurang. I det sistnämnda är man så mycket beroende av andra faktorer. Men just de där faktorerna inom restaurangbranschen är jag ju van vid. De kan jag. Det är välkänd mark, jag vet om förväntningarna.
 
Fotografering är ett nytt territorium. Ett stort, läskigt och för mig outforskat område annat än att det mer varit "på skoj". Det är lagar, regler - och när man lärt sig reglerna ska de visst brytas, riktlinjer , kontrakt, skyldigheter etc etc. Puh! Överväldigad är ett rätt bra ord, passar in förträffligt... Och utrustning! Ska vi inte gå nämnvärt djupare på, men oj vad jag vill ha prylar... Jämförelsedemonen river inom mig när jag ser etablerade fotografers portfolion och "det där klarar jag aaaldrig, så bra hen är!" rusar runt i huvudet. Men. Man ska ju börja någonstans...
 
Jag fotar mycket, har med kameran typ överallt och får nästan abstinens om jag inte har det. Ångest över alla missade bilder... Klick klick klick. Vad fungerar och vad fungerar inte? Är jag ute så kan det bara komma upp en bild i mitt huvud av något objekt. KLICK - där skulle vara en bra bild. KLICK, en annan vinkel. KLICK, går några steg till. Och så kan jag ha 20 foton av en blomma. Bara sådär. I mitt huvud. Kompositioner, detaljer och färg.
 
Jag var jätte nervös inför barnfotograferingen. varför vet jag inte, egentligen. Flickan var alldeles förliten för att kunna komma fram för att bitas. Mamman är väl visserligen fullt kapabel att ta sig en tugga, men jag litade på att hon var väluppfostrad. Rädd för att det skulle bli fel. Tänk om mamman inte alls blir nöjd? Dömd. Det gick ju bra. Det kändes bra före, under och efter. Som jag egentligen kände på mig, men så kom den där gnagande känslan som naggade på självkänslan.
 
Ändå känner jag mig stark. Det finns fotografer som fotograferar saker de aldrig upplevt. I min önskade och valda genre som snabbt kan beskrivas som "familjefoto" har jag upplevt allt. Jag har hittat kärleken. Hur kontakten mellan två människor känns och hur det kan förmedlas senare på bild. Jag har barn. I småbarnsåldern. Och just det ger mig ett övertag jämfört med de som inte har barn själva. Jag har förmågan att förutse, hjälpa till, underlätta och främst förståelse för dessa metershöga skräckinjagande individer. Läst många som "vägrar fota barn" för det ena eller det andra orsakerna. Jag kan handskas med dem. Och ändå vara glad och tacksam att de är under föräldraansvar. Jag har förövrigt tagit studenten, varit gravid och haft två egna barndop. Jag har varit förlovad som ledde till att jag numera gift. Hela den proceduren i färsk minne. Vad som är "viktigt".  Jag har upplevt allt det som jag vill fånga på bild. Och med det har jag en styrka som barnlösa singlar inte har. Om man nu ska peka finger på en fotografkategori... Inget finger pekar dock på någon enskild individ nu.
 
Nu har jag en eventuell gravidfotografering på g. Behöver jag nämna att jag suttit och skrivit på en ny av mina älskade listor? Att jag suttit i timmar och letat inspiration och gjort kollage? Tänkt på kompositiner, rekvisita, poser och platser.. Och blir inte just denna fotografering av, även om jag håller tummarna för det vore så himla roligt, så kommer jag ju spara allt och vänta på ett nytt tillfälle. Det är bra typiskt att alla kompisar som varit gravida där ett tag redan har fått. Men då finns det ju barnfotograferingar...
 
Nej, nu har jag mest skrivit av mig. Om någon nu orkade läsa. Nu är första prioriteten att komma på ett namn - ett enkelt, lätt att komma ihåg men ändå "mig. Det är skitsvårt om någon undrar. Nästan värst av allt. Men, när det är klart kan hemsidan börja byggas, visitkort tryckas och jag kan börja marknadsföra mig. Då släpper det nog. Tror nerverna mest står och stampar så här i startgropen...
 
 
Har någon tips, tröst eller regelrätt uppmuntring så är det välkommet!
(Chokladbud är alltid uppskattat...)
 

Syskonkärlek

 

 
Idag kom min lillasyster över. Så nu är hennes ögonfransar och ögonbryn färgade, och ögonbrynen är trådade. Som alltid så blir det väl alltid något kiv syskon emellan, och när hon nämnde något om att hon var vår mammas favorit så försvann väl ungefär all form utav sympati av smärtan som kom av trådningen, och plötsligt så var jag extremt noggrann med hennes ögonbryn...
 
Förresten, kolla hennes fransar. Äkta är dom också... Hatar henne lite smått för det, sedan hennes födsel ungefär... Så orättvist det här med genetiken... Men jag har snyggare form på brynen, fylligare läppar och större tuttar så what the hell... Men vem räknar? Nej då, det är faktiskt hon som mer än en gång nämnt det. Lika ofta eller mer som att hon nämner hennes extremt långa fransar, raka hår samt att hon är längre än mig... Sistnämnda har varit ett känsligt område...
 
Men hon är min lillasyster. Mitt lilla glitter. Så jag får väl... stå ut... (snorunge)
 
 

Fröet är sått... Våga ta språnget? Metaforiskt inlägg...

 
 

Att blomma eller vissna?
 
 
I stora delar av den senaste tiden och dess utveckling har jag känt mig glad, förväntansfull och att allt känts så rätt. Men så kommer det små stunder då tvivlen börjar gnaga. Klarar jag det? Ser en snygg bild, eller bilder och kanske kommer till en fotografs hemsida - och jämförelsemonstret som bor inom en börjar genast tugga på självförtroendet. Att de är så mycket bättre. "Har jag bara haft väldigt mycket tur?" Jag vet att det är fånigt, för att rädslan att göra andra besvikna är större än att göra mig själv besviken.
 
För om jag inte provar det här, då kommer jag att bli besviken. Och jag kommer ju först, eller hur? Lite berg och dal bana, oftast är denna turen uppe bland bergen... Tar jag tillräckligt bra bilder?
 
Har frågat några nära och kära, vilket man egentligen inte kan lita på alls då de "måste" hålla med en... Om vad de tror om jag klarar det. Många har blivit förvånade, men det är mest hela det här med starta-eget-språnget, som förundrar. Sedan gillar de hela idén och kommer med förslag. Som jag tar emot med öppna armar... Jag har dragit ett exempel för de jag disskuterat med. Jag vill ju inte vara en av de där som står i Idol och tror att de kan, helt övertygade att de kan och så blir allt bara fel och falskt. Och skämmer ut sig för alla som kan tittar och tar upp tid för andra som står och väntar som faktiskt kan.  Man sitter tryggt i sin soffa och undrar om denna arma människa inte har några vänner. Ärliga vänner. Eller har de slätat över och sagt något jätte positivt om den halvdana talangen för att den människan ska bli glad. Och sedan sitter de vännerna liksom jag och undrar hur "sångaren" som helt plötsligt visar sig i tvrutan... Hänger ni med?
 
Jag tänker inte vara dum nog och hoppa rätt ut utan att ha spanat ut över klippkanten först. Finns det vatten under, tillräckligt så jag klarar mig oavsett om det så blir ett magplask eller ett snyggt dyk... Eller om det bara finns mer klippor efter och jag kraschlandar? Det finns ju så många skräckexempel på just det sistnämnda och jag har då inga planer på att bli en av dem. Detta ska vara nogräknat, kontrollerat (hah, jag ääälskar kontroll som ni kanske vet) och kännas bra. Ingenting halvdant, utan faktiskt satsa ordentligt. Min känsla är att ta det sakta men säkert. Mitt vett samma sak.
 
Och när både hjärta och huvud talar samma språk så är det ju så rätt man inte bara kan ignorera sin dröm och önskan med att låta bli för lite rädsla?
 
 
 
 
 
 
 
 

Tankar om fotografier och familj

 
 
 
 
Några av mina fotografimotiv är blommor. Under maj har naturen exploderat och jag har tagit massor av bilder. Klick klick klick. Valt ut de bästa. Det är väl några hundratal. Några få hamnar på bloggen - en personligt blogg med enbart blommor fungerar liksom inte.
 
Funderar dock på att skaffa en hemsida där de bästa bilderna hamnar. Inte enbart på naturen då, men inte heller på mina barn. Barnen är på min privata lösenordsskyddade daywiews. Men där gör sig inte bilderna inte helt rättvisa heller. Får fundera på det där. Som ni märkt så är mina barn inte med ansiktet, inte heller maken. Inte tydligt. Detta bland annat för min bakgrund, finns de som inte har något med mina barn att göra och att ge dem gratis bilder är något som tar mig emot. Mitt namn är ändrat också för det. Mina namn är ovanliga, allihop. Och i kombination med varandra kan jag sätta en bra slant på att jag är den enda i välden som heter just så. Det har på fullaste allvar varit människor som letat efter mig, information och telefonnummer. I mobilen har det andats hesa andetag, undrat vad jag gör. Och värt var det när det ringde 3 på morgonen på hemtelefonen och en man som jag en gång kände för många år sedan berättar hur han sökt mig, berättar historier om "oss" - vad jag sagt, sett ut och gjordt. Varför hade jag varit arg just då? Varför hade jag sagt så just då? Han berättade om sina känslor, allt han känt och att det skrämt honom. Jag fattade ingenting. Mindes honom knappt. En bekant mer än vän. Vissa drömmer om att sättas på piedestal, men detta var bara riktigt läskigt. Ingen av oss har med våra nummer så de kan hittas på internet längre. De är skyddade.
 
Maken har inget emot att vara med, men samtidigt är det ett skydd. Hans arbete nu, och dels förr, samt fotbollen gör att vi är lite mer utsatta än en vanlig svensson. Hans namn och bild har figurerat i tidningar, han blir igenkänd i princip vart som helt av åtminstone en eller ett par personer. Oavsett om vi bara går på promenad, handlar på Maxi eller sitter i ett akutrum på sjukhuset. Det sistnämnda - när han hade skadat sig kände alla i rummet igen honom, och då var det både föräldrar och ungdomar. Flera som gick förbi också.
 
Oftast när vi är ute, så hälsar alla möjliga. Är det klienter så nickar maken bara, om de hälsar först. Är det fotboll så stannar han ibland. Det är många ansikten. Många har jag hälsat på ett flertal gånger men är bara tomma ansikten för mig. Det är för mycket och för många. Så är vi på maxi så säger jag hej och kilar iväg för att jag "måste" hämta något eller så, om det så står på shoppinglistan eller inte. Drar mig undan. Vill inte att folk ska ha mitt och barnens ansikten, förknippade med honom. Maken har blivit mordhotad ett flertal gånger, från spelare och publik. Hur sjukt är inte det? Sitt tidigare arbete, på ett ungdomsfängelse dit Sveriges grövsta kriminella sattes, blev han utsatt för ett mordförsök, och nära att gå riktigt illa var det med. Det ledde till rättegång. Efter det slutade han. Det tystades ned. Kort efter skedde och uppmärksammades mordet på den kvinnliga fångvaktaren. Det är läskigt att det kan bli sådant. Det finns människor till allt. Men vi lever med det i bakhuvudet. Varje dag. Maken får nästan panik när barnen kommer nära halsen när de leker. Det är ett fredat område. Just detta stycke kommer chocka några i släkten, då det varit hemligt i flera år. Men nu känner jag att detta behöver luftas. I samband med alla bröllopsbilder som kommer och som finns på deras minneskort.
 
Jag tar jätte mycket bilder på min familj. Tusentals. Många blir extremt bra och jag vill skryta som fan med min egen talang och med mina motiv... (ingen jante här inte). Ibland blir jag sugen på att försöka få en "stor" blogg. Bara för att se om jag kan, vilket jag tror jag kan. Fotografering är något som verkligen har fastat hos mig och är något som jag vill utveckla. Under de här åren har stora händelser hänt, barn har fötts. Varit dop och bröllop. Och mycket annat. Jag vill visa, men hålls tillbaka. Av mig själv. Jag funderar främst på hur jag ska göra med alla bilder från bröllopet. Svår balansgång. Jag uppskattar inte heller alla de som fotar oss, som bara sådär lägger upp bilder på oss - speciellt med namn på ex. facebook. Respektlöst. Barnen skickas in var födelsedag i tidningen, men utan efternamn eller bara med makens namn. Bara en sådan sak liksom. Ett visst kontrollbehov, det står jag för men kan någon egentligen klaga? Hade vi inte haft de här sakerna som jag skrivit kort om här i vårt "bagage" så hade allt sett annorlunda ut. Det är inte för att framstå att vara "förmer och vem-tror-du-att-du-är" utan detta är vår verklighet. .
 
Helt ärligt - bryr sig "sådana" människor sig verkligen om vattenstämplar, som ska ses som "skydd"? Bilder på mig är en annan sak, jag är en "främling". Jag har ändrats från mina egna barnaår och tonårsjaget är också förbi. Jag är vuxen.
 
Hur gör ni och vad tycker ni? Barn och familj med på bilder?
 
 
 
 
 
 

BVC, frustration och arbetssökande

 

 
Försenad 1 års vaccinering
 
 
Jahopp. Denna vecka är det helt officiellt. Min son går nu helt ensam på dagis. Eller ja. Storasyster, andra barn och fröknar är ju där. Men helt utan mamma! Inskolningen är helt klar. Han har blivit stor kille nu. vad sjutton hände med tiden? Jag är nu också officiellt helt ensam. Hemma alltså.  MAKEN (<-- är så nära att skriva sambon) är på jobbet igen. Sonen var ju visserligen på dagis förra veckan, i hela två dagar)  men då var MAKEN hemma pga bröllopet.
 
Och med detta är alltså min mammaledighet också officiellt slut. Var och skrev in mig på arbetsförmedlingen igår. Och oj, så lätt deprimerad man kan bli av det! Inte bara att jag hade en handledare utan minsta social kompitens - hon presenterade sig inte, log nog inte en enda gång och när hon såg att jag fyllt år precis dagen före så tittade hon bara på mig, kommenterade det som om det vore tråkigt väder och fortsatte det sedan vidare. Vad sägs om ett "grattis i efterskott"? Är inte det nästan en socialt oskriven lag på det?
 
Inte blev det bättre utav att jag hade sonen med mig. Bar någon timme innan så hade vi (ja, han då, men det var jättejobbigt för mig med...) tagit sprutor. Så han var lite lätt skärrad. Och det första han gör när vi kommer in i rummet är att stå på näsan i bordsbenet. Fantastiskt vad olägligt det blev. Jag försökte med allt, till och med gav honom en bit kexchoklad- vilket är helt okaraktäristiskt för att vara mig. Jag är liskom den mamman som ger russin soml lördagsgodis... Han satt och "ritade" med en indragen bläckpenna på ett av surtantens kollegieblock - som hon hela tiden försökte dra åt sig. En helt ofantastiskt människa det där... Hon har nog inga egna barn. Dumt att låta ett ledset barn som tystar när han aktivera sig själv vara...
 
Hur som haver så fortsatte hela mötet i samma nedtryckande av självkänslan. Det kommer tydligen ta FJORTON MÅNADER innan jag ens kommer komma vidare till ex ett program eller praktikplatsmöjlighet. Och ens få någon form av ersättning. Grejen är den att jag har mitt drömjobb, vara några hundra meter ifrån där jag bor (!)- ett fritidsledarjobb men som bara har en ingång till det VIA EN PRAKTIKPLATS. Också erbjudandet  och chans att gå som lärling hos min bröllopsfotograf är bara att glömma...
 
Intagningar till olika kurser att plugga vidare är också stängda nu, och sena restaurangjobb hörde till ungdomen det. En tid då inga barn ägde natten och morgonen som små diktatorer (och helt ärligt, dagarna och kvällarna med...) och höfter som aldrig haft någon form av foglossning. Sådana jobb funkar helt enkelt inte i vår livssituation, just nu. Men jag vill verkligen göra något. Att vara mamma"ledig" är både alldeles alldeles underbart men också kan vara alldeles skittråkigt samt enformigt. Att komma ut och göra något, uppleva något, se något nytt, lära sig något, träffa vuxna som inte bara pratra blöjor och livsmedelsintag av avkommor... Pengar är ju också bra att ha, och nu när bröllopet är över så har vi funderat på nästa stora projekt. Hus och resa utomlands.
 
Men men. Spontankollade lite efter jobb igår och har sökt lite jobb nu under morgonen efter att ha dammat av och uppdaterat mitt cv och personliga brev. Om någon har ett jobb som cafébiträde/ kock/ serveritris/ fritidsledare/ personlig assistent/ sidekick fotograflärling- känn er  mer än fria att hojta till mig då...
 
 
 
 

Ja må jag leva! Fyller 25 idag!

 
 
 
Hej där! Idag är alltså dagen. Jag fyller 25 år! Jag har fått för mig att jag är 25 i ett par tre år nu, så det är skönt att komma ikapp... Vardagen började idag, MAKEN är på jobbet nu. Han var ledig hela förra veckan för bröllopets skull. Men det har allt plingat i telefonen av gratulationer. Blev glatt överraskad också. MAKENS farmor och faster ringde precis när vi börjat göra oss  i ordning för att gå ut - men flexibla som vi var allihop så möttes vi ute istället och det blev en picknick ute i solen istället.
 
De kom gående sjungandes "Ja må hon leva" med sina presenter och fika i famnarna. Jag hade med lite också. Vattenmelon, cantaloupmelon och honungsmelon samt päron. Degistive och Sour Cream  & Onion kex och jordgubbscider. Blev även lite fikabröd, kaffe, festis, Coca cola och choklad. Fick en kokbok - som handlade om choklad. En stor kruka till balkongen också.
 
 
 
 
 
 
 
 
Njutning var rätta ordet...
 
 
 
 
CHOKLADblomma! På allvar!?!
 
 
 
 
Kryddtimjan. Finns en citrontimjan också.
 
 
 
 
Kryddtimjan, citrontimjan, jordgubbsplanta och chokladblommor!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vattendroppar

 
 
 
 
 
 
 
Har sedan barnsben älskat vattendroppar. Och de senaste dagarna har det regnat, så har passat på mellan skurarna... Här är några tulpaner...

10 månader då & 10 månader då

 
 
Senaste veckan har jag tänkt otroligt mycket tillbaka. Liten är nu lika gammal som sin storasyster var när hon brände upp sina händer. 10 månader, hon  "fyllde" 10 månader några dagar efter att vi kommit ned och Liten blev det för några dagar sedan. Det känns som en dröm, något som hänt någon annan familj. Jag kan gå tillbaka och titta på bilddagboken, kommer ihåg hur jag satt där inofficiellt nyöppnade Ronald Mcdonald´s hus vid Linköping Universitetssjukhus och laddade upp bilder styckvis. Det tog sådan tid, har mer bilder på en hårddisk som nu saknar sladd... 
 
Bilder från alla nedsövningar, hur händerna både förbättrades och försämrades. Första badet i en sjö som skedde en narkosfridag med plastpåsar fastsurrade med hårsnoddar runt bandagen. Hur hon äter jordgubbar med händer inlindade i så mycket bandage att det såg ut som boxningshandskar... Måste verkligen köpa en ny sladd!
 
Hoppas vi aldrig behöver vara med om något sådant här igen! Inser att man tar livet för givet när man inte något allvarligt har hänt på ett tag. 
 
 
 
 

Alla Hjärtans Dag!

 
 
 
 

Dagen började vid 6 imorse av att minstingen slog upp ögonen, och tyckte att resterande familjen minsann kunde göra detsamma. Jag var mitt i en dröm om att jag var en lyckligt förälskad kunglighet, så jag höll inte alls med honom. Sen att jag var svintrött och faktiskt kunde hoppat över drömmen bara att få snabbt somna om igen gjorde också sitt. Jag väste väl mer ute ett "Glad alla hjärtans dag" halvt i sömnen. Även om jag var frestad att slänga med ordet jävla där i mitten så höll jag mig, vilket jag är rätt stolt över. Först med att säga det var jag iallafall, alltid något... Slutligen är det sambon som inte står ut längre och tar upp den nu väckta storasystern och den irriterande miniväckarklockanförför att äta frukost. Allt för snart kom de tillbaka in igen då sambon skulle iväg till jobbet. Själv tyckte jag att jag bara blundat men det hade visst gått 50 minuter. Kände mig inte det minsta uppiggad. Släpade med mig en kudde och täcket till vardagsrummet och på med en barnkanal. Synd bara att den lille inte är tillräckligt stor ännu för att fastna i tvträsket... Efter några timmar satte vi oss vid pysselbordet aka matbordet för att göra sista alla hjärtans dag pysslet som skulle till svärfarmor senare på dagen. Alla tidigare alla hjärtans dag dagar, eller övriga ”fira” dagar, har jag varit ute i god tid, men denna gång var jag såklart inte det. Räknade ju inte direkt med Lillans vattkoppor, och har inte varit i någon affär på jag vet inte hur länge... Bakade en chokladkladdkaka igår, utan någon citrus sor it, eftersom han gillar dem bättre så. Jag älskar att ha lime eller citron i, men för hans skulle lät jag bli – och om inte det är kärlek så vet jag inte vad?

 

 

Hur som haver så var iallafall kvällen planerad. Klockan 19 hade bord bokats på Drott bar här i Karlstad... För min sambo och... domarklubben. Fantastiskt. Undrar vilken singelkille som valde detta? Eller är det någon som bör jobba på sitt förhållande kanske? För allvarligt, månadsmötet skulle ha varit i måndags men ställdes in av någon anledning, vem väljer alla hjärtans dag som ersättningsdag? Okej, jag kanske var lite bitter där. Men ändå... Så sambon jobbade hela dagen, kom hem någon timme då vi gick till hans farmor för att ge henne vår ihoppysslade present (visar detta om någon dag – ni fattar sen) och så stack han alltså igen. Men. Som tur var fanns det ett men! När han var hemma så gick han och gömde några gåvor. Totalt var det 800 gram choklad som gömdes i fågel, fisk eller mittemellananda. Han upprepade hela tiden att jag skulle ha koll på min telefon under kvällen, jag är rätt hopplös med att ha på ljudet... Eller vart den befinner sig...

 

 

Efter att han lämnat oss började jag laga en sen middag, och när jag råkade hälla ut hälften av tegliatellen i vasken när jag skulle hälla av vattnet, kände jag att mitt humör och min kväll börja spåra ur. Var inte alls road av vara själv än en gång - denna kväll av alla kvällar dessutom. Inte heller att barnen fick börja med middagen utan mig då jag fick koka ny pasta. Eller att såsen inte var god... Jag är utbildad kock och haft praktik och jobb på Karlstads finare restauranger – tusentals människor har faktiskt betalat för att ära min mat. Och min dotter kinkar till sig över såsen och hellre vill ha en klick creme fraiche istället. Är det någon som tänkte ironi? Klockan är 19.15 och jag vill inte ens tänka på vad min käre blivande make sitter och äter på restaurangen. Jag kollar nya omgången med pasta, bara någon minut till och jag börjar lägga på köttet på tallriken. Precis när jag tar upp pannan för att hälla på sås ringer porttelefonen. Och hunden går bananas, skäller som en toka – som om jag inte fattar att någon vill ta sig in av det enträgna ringandet. ”Varför i helvetet är ljudet på för” - är inte riktigt säker om just den meningen stannar i mitt huvud eller om jag faktiskt sa det högt. Alltså inte så stolt stund med andra ord. Numera är alltid porttelefonens ljud avstängt just för att hunden plötsligt fått en enorm vaktinstinkt sen Liten föddes. Förr brydde hon sig knappt, sen kom Lillan. Då kund ehon boffa eller ge några skall. Men nu tystnar hon inte ens på tillsägelse. Så. Ljud. Av.

 

 

Svarade irriterat i tron om att det var ännu en snorunge som tjuvringer eller en granne som glömt nyckeln. Jag har inte tid! Först hör jag inte då hund, barn och en brytning i luren inte är den bästa kombinationen för en hörselskadad. Då jag även är högerhänt blir det automatiskt att jag tar upp telefonen till höger örat vilket inte alltid är det smidigaste. ”Blommor? Vadå blommor?” Mannen i telefonen läser upp mitt namn och jag inser att det är ett blomsterbud som står nedanför. Kommer på min sambos tjat om telefonen, som jag i ärlighetens namn inte alls hade koll på, vare sig om den hade ljud eller var den var. Hann leta upp den för att kolla om den stackars mannen ringt utan svar, men så var alltså inte fallet ändå. Öppnar dörren med Liten på höften och en mycket nyfiken dotter som kikar ut i dörröppningen. Fick ta emot en stor inpackad bukett!

 

 

 

 

 

 

Då ni som hänger med här i bloggen kan ju tänka er vilken färg rosorna hade? Jodå, det var rosa för vår dotters skull. Plötsligt brydde jag mig inte alls om maten som puttrat sig förbi al dente. Sambon hade satt på ljudet på både mobil och porttelefon i smyg.Behöver jag säga att jag blev enormt överasskad? Hur har eran dag varit? Har ni uppvaktat eller blivit uppvaktade?

 

 

Hoppas ni hade en fin alla hjärtans dag!

 

 

 

 
 
 
 

Sömnsvårigheter, första ordentliga förkylningen & energijägare...

 

 

 

Sömnigt mys tidigare uder morgonen...

 

 

Liten är sjuk. Snorar massor. Svårigheter med att amma, han kan inte andas genom näsan. Natten till igår var väldigt sömnlös, så fort han inte vaknade och skrek så låg han i sömnen och lät ungefär lika mycket... Natten till idag var inte heller så härlig, sambon hade Liten på bröstet hela kvällen och på natten fick jag sitta upp och amma honom. Efter att ha varit vaken sedan 03.30 så fick jag slutligen nog och känner att jag verkligen behöver sova lite jag med så väcker jag fadern för att han ska ta över. Hade ingen aning om vad klockan var alls, men han kikar och då inser han att klockan inte ringt när den skulle vilket gjort att han försovit sig. Idag skulle han vara på möte en bit bort, så han skulle åka tidigare. Så han kom upp i väldig fart för att ge sig iväg. Själv låg jag kvar med en jätte pigg son som mycket hellre ville leka än att sova. Jag ville så gärna gråta men ögonen var för torra!

 

 

 

 

Men seriööööst...

 

 

Det som inte hanns med, utlovad frukost med Lillan, påklädning utav henne- även om hon sköter det själv så kan det krävas en viss övervakning... Samt morgonpromenaden med hunden alltså föll på mig samt mina "egna sysslor" på det som att få henne att borsta tänderna, håret och så klä på ytterkläder samt ta henne på dagis. Denna morgon skulle det varit avslutning på babyrytmiken också, men med min sömnbrist och Litens näsa fick vi ställa in. Väldigt synd. Det första vi ser när vi kommer till dagis är en stor lapp om "HAR ETT FALL AV VATTKOPPOR"... Står där och överväger om jag ska dra hem ungen igen, men då dyker Lillans bästis upp i sidofönstret utklädd till prinsessa. Jätte glad. Och bara väntar på min dotter. Samtidigt dyker fröken upp i dörren och säger att "det var ju förra veckan så hon skulle ju redan ha blivit smittad"... Eh... bra? Jag kände att en sömning mamma och en sjuk lillebror inte hade så mycket att komma med jämfört med prinsesslek med bästisen...

 

Väl hemma tog det en stund för den lille sjuklingen att komma till ro. Eftersom vi sitter upp så vilade han tungt i min famn, så som han nästan aldrig ligger längre nu när han har blivit större. Hur mysigt som helst! Precis efter att han har somnat, och jag har tagit inläggets första bild, så plingar det ihärdigt på dörren... Hunden går bananas och de stackars utsända vågade nog inte komma in med huvudnyckeln... Det är nämligen så att vi fick en lapp från hyresbolaget om att det ska ske en radonmätning. Och att det bara skulle ta någon minut att göra... Men så mer specifika var de inte om tidpunkt, då de skulle komma under dagarna 21-22-23-24... Det var ju egentligen självklart att de kommer under denna förutsättning, inte under gårdagen när man verkligen gick och väntade på dem.

 

 

 

 

 

"Vad vill du bli när du bli stor då, lille vän?" frågar fröken. "ENERGIJÄGARE!"

 

 

Jag gick och öppnade iklädd grå långkalsonger, som jag aldrig tog av mig efter den svinkalla dagispromenaden, sambons svarta tröja. Ingen bh, osminkad och håret åt alla håll - då jag hade baxat upp mig huvud mot en massa kuddar under amningen. Jag kände mig... Fantastisk... Ehm...  Och så en yrvaken förvirrad bebis i famnen. Hej white trash mama! Sömnbristen la nog till den lätt nedknarkade touchen som saknades. En cigarett i mungipan kanske och... Voila... In kom de, snabba var de, och fortfarande med skorna på i alla rum. Tack. För. Den. Jag har ju bara en bebis som kryper här... Men visst, dammsuga och torka golv tar inte alls så lång tid, dumt att lägga några sekunder på hyfs... Eftersom en powernap tydligen räckte långväg för Liten så blev det alltså lek istället för sömn efter vi hade låst dörren. Mamma ville helst dunka huvudet mot spjälsängsräcket men då får väl Liten kanske dumma idéer. Mer än dem han redan har om att bita i det... Men tillslut kunde vi börja om igen. Vet ni hur svårt det är att snyta näsan på en bebis? Ordet fräs finns ju liksom inte... Han blir så skräckslagen, den stackaren. Han somnade äntligen om. Hans far ringde på telefonen...

 

Kopplar bort samtalet och smsar istället. Lovade att ringa när jag vaknade. MÅSTE VERKLIGEN SOVA... Somnar själv. Vaknade i en underlig ställning där båda armarna somnat. Rejält. Försökte röra några sovande fingrar, vaknade till lite mer och insåg att jag var himlans kissnödig. JAG ORKAR INTE. Somnar om. Fort. Det gör jag aldrig annars men tänk om Liten skulle vakna när jag går upp? Jag kissar nog hellre på mig. Drömmer massa konstigt. Att jag är på toa men att det aldrig tar slut, om kinesiska lyktor på nyårsafton och att cirkusen kommer och slår sig ner på gångvägen bredvid huset. Att jag arg som ett bi springer ut för att hämta pulkan och babystolen som sambon av någon anledning kastat ner från balkongen. Väl ute är jag hunden med i koppel, som plötsligt inte är hund längre utan en prickig ponny som jag är ute och går med med ridhjälm på huvudet. Att cirkusdirektören delade ut en fribiljett och försöker stjäla en kyss när han får en kram. Vart kom allt detta ifrån egentligen?

 

Vaknar igen. Satans vad kissnödigt det var nu. Huvudet värkte som tusan. Gick på toaletten, varje steg gjorde ont, och minns drömmen och jag undrade hur det egentligen står fatt med mig. Avbröts av att jag börjar störtblöda näsblod. Jag längtade ju tillbaka till sängen! Liten hade ju inte ens vaknat! VAD ÄR DET HÄR?! Ringde upp sambon, som inte hade "velat något särskilt". Suck. Gnällde lite ynkligt för honom medan jag pressade tre blodapelsiner så jag kan svälja en järntablett och en huvudvärkstablett. Liten vaknade, och det första hans små glada ögon riktar in sig på när han vaknat till ordentligt var den vita tussen i min näsa. "Den ska jag ha!" meddelar de små fingrarna som sträcktes fram...

 

 

 
 
Klättrande och klåfingrig energitjuv.... Är det en sådan energijägare ska fånga?
Typ som "prisjägare"?
 
 

 

 

Vinterdag!

 
 
 
 
Idag har det varit en sådan där riktig vintervykortsdag! Solen sken och det var riktigt kallt, såpass att trädgrenarna var vita av frost och snön knarrade under skorna. Vi invigde den nya babypulkan vi köpte för en tid sedan. Snön smälte strax efter inköpet så började undra om vi alls skulle få användning för den detta år. När Lillan insåg att de bara var lillebror som skulle få åka pulka försökte hon med att vi kunde ta med hennes också, så kunde jag dra henne medans hon höll lillebror... Men att vara själv ha koll på två barn i pulka, en tokig hund i koppel och prinsesstårtan som Lillan skulle bjuda gammelfarmor på efter promenaden var ingenting som lockade. Så lyckades bli av med ett pulkamoment och storasyster fick dra Liten istället.
 
Liten blev glad, Lillan kom över det och tårtan var sådär äckelsöt som prinsesstårtor ska vara. En fin dag alltså! Jag är inte så förtjust i prinsesstårta- alldeles för stor chokladbrist i den, men det är den lilla vilket hon har fått efter sin far. De är tokiga i den. Fick i mig en bit som kunde täckt en matsked och har fortfarande sockerchock. Och så 3 nya hål i var tand med...
 
Ilandsproblem.
 
 

Kroppskomplex efter graviditeten!

 
 
 
Sambon och dottern har åkt till det nya badhuset några gånger. Utan mig. Första gången löste jag det hela med att vi inte visste hur temperaturen var med tanke på att jag just kommit ur en mjölkstockning. Andra gången skyllde jag ännu en gång på amningsrelaterade problem, att bikinin antagligen inte passar eftersom jag ammar. Nu hör även till saken, saken som jag kommer till sen, att jag har en i mina ögon skitful bikini i färger som skriker "titta på mig"! Jag är inte alls bekväm i den, men fick panikköpa den dagarna innan jag åkte till Malta. Att ha stora tuttar är fan ingen dans på rosor, utan snarare dans i urful bikini... Men huvudorsaken är egentligen att jag efter graviditeten inte känner igen mig själv. Jag har inte kunnat röra mig som "vanligt" på omkring ett år. Foglossning från helvetet. Kryckor i 3 månader och slutligen rullstol. Armarna var rätt okej med att bära upp hela kroppstyngden... Och det är ingenting som går över bara för att barnet är ute. Jag var till läkaren efter födseln och blev då tillsagt att inte träna. Inte springa förens efter jag slutat amma, då de sista hormonerna går ur kroppen. För någon vecka sedan började jag med några enkla hemma övningar. Efter 7 ½ månad hade jag hoppats att kunna börja lite. Men icke.
 
För att klargöra det hela. Vikt skiter jag i, siffror på en våg bryr jag mig inte om, och eftersom jag förutom foglossning led av illamående så gick jag bara upp 9 kilon - och de var inga problem med att få bort dem. Bara ungen i sig vägde ju 4 kilo! Jag gick ned allt visserligen men jag känner mig mest som en degklump som någon petat in några benbitar i som som ska kallas för ryggrad. Så svag! Sämsta hållningen någonsin. Och hållning är ju egentligen allt, eller hur? Var är musklerna? Jag vill öva upp min styrka men kan inte, för då gör det ont! Och om det gjorde det minsta ont så skulle jag sluta, enligt läkaren. Ibland hugger smärtan till - har inte samma fällstolsfall som under graviditeten  men tillräckligt för att vrida mig dubbel. Det värker runt svanskotan, och det klickar till lite titt som tätt från höftpartiet.
 
Graviditeten gav några fler tigerränder vid kroppens mittsektion, men va fan, de bleknar. Huden som tänjts ut drar sig sakta tillbaka. Men det känns liksom inte så kul att vara utan kläder om man säger så. Inte får man prata om det heller verkar det som. Träffar jag andra bebisföräldrar som när jag var på babymassagen och rytmiken och ens andades ordet träning så börjades det "men du som är så liten, kolla på mig då!" Det är ingen tävling!Och även andra i omgivningen  suckar liknande, men det är liksom inte poängen. Jag vill inte ha tröst eller att någon tycker synd om stackars lilla mig, ge mig tips eller låt mig få prata av mig. Jag vill inte känna mig som en vandrade säck utan ork och energi. Men åter till badet. Känns dumt att självcentreringen ska komma ivägen, men hur förklarar för dotter att man känner sig som en säl? Och som sagt, jag känner mig inte "fet" och är det inte heller, jag är bara inte bekväm i min nuvarande kroppskostym. Något jag lovat mig själv är att bli exakt som min mamma angående viktproblematiken, det ska vara neutralt. Dra kanske ned på godis och äta nyttigare men aldrig diethets, nyp i inbillat fläsk i magen, spegla sig i underliga vinklar och sucka ståendes på en våg. Äger inte ens en våg. Eller jo, nu ljög jag. Men det är en 5 kilos maxgräns så det är ju liksom kört ändå...
 
 
Någon som känner igen sig? Nu har jag klagat av mig lite. Bilden var skitkul i alla fall...
 

"Jomen jorå, jag är mammaledig... Pappan jobbar heltid"

"Mamma, hur kommer morötterna i påsen?" Och förklaring på odling, skördning, tvättning, vägning och paketering krävdes. Tyst i 2 sekunder. "Mamma, hur gör man chips? Mamma, vet du hur man gör chips?" Men hallå... Ät upp din frukost, unge! "Mamma, hur gör man sådana chips som är i rör? Hur böjer man dem?" Tyst. Ät. Låt maten tysta mun... Snälla? Varför vaknade jag imorse? Mjo, såhär var det:
 
Det är fredag - alltså inget dagis. Alltså behöver man inte väcka någon av barnen, som man annars kan behöva göra under  dagismornar... Men när man inte behöver, då slår iallafall någon upp sina blå. Wonderbart! "Mamma, ska vi gå upp snart?"
 
Eh... NEJ!?!
 
"Iiiihhh...blau... hihi... gadadada... iiiiiih!" Vilket betyder "Öj, morsan... Ge mig ett brön, sen byt min blöja, minst två gånger- och då gärna samtidigt..." Går ju liksom inte att skjuta upp eller distraheras bort med en leksak. Hungerskrin eller läckande blöjor. Pest eller kolera? Nej, tack! Lillan gnäller över att hon inte hör vad som sägs på tvn... Lillan vill gå till vardagsrumstvn med Disney Channel, och till X boxen som används som dvd. Jag propsar på att barnkanalen är en fin variation, och visst är sängen skönare att ligga i än soffan?
 
HAH! "Eh... NEJ!!!"
 
Efter blöjbytet smyger jag tillbaka med Liten, och hoppas intensivt på lite slummer. Eh... Jo-men-tjenna! I den höga åldern på snart 7 månader så är han är inte lika lättlurad längre. Från att allt, som mönster på sängkläder, var nytt och spännande, så har han tröttnat på sovrummet och vill hellre springa i gåstolen. I vardagsrummet. 2 emot 1 alltså. Inte rättvist, hur är det här med att mamma bestämmer?!?
 
Eh... HAH!!
 
Idag var sambon iväg tidigare också, alltså  = ingen hjälp på morgonen. Han hade planeringsdag på jobbet. Men spill ingen tår och medömkan för hans del. Han fick hotellfrukost deluxe+ fika, fast den skippade han då han fortfarande var för mätt sedan frukosten + lunch + kaffe + godis...  Och allt detta utan barn eller lyfta ett finger för att plocka fram, tillagning, plocka undan eller disken... Han såg gravid ut, när han kom hem senare på dagen. Nej, allvarligt och helt seriöst så gjorde han det!
 
Själv tuggade jag på en morot, två överrostade bröd och blåbärssoppa, fastän jag allra helst önskade mig ett gigantiskt stort glas med oboy. Min laktosfria mjölk var nästan slut och den behövdes till plättarna som skulle göras till matsäcken som vi skulle ha med oss ut i skogen senare på dagen. Tjatade om att Lillan skulle äta upp sin yoghurt, förlora en halva av min "smörgås" till henne, kontra om att hon måste äta upp yoghurten innan hon fick egen blåbärssoppa. Liten satt i sin stol och mumsade i sig massor av smaklösa majskrokar. Den stackarn. Han hämnades med kletet som hamnar överallt. Överallt! Hår, händer, kind, ögon...
 
Började direkt med plättarna efter frukosten och mjölken räckte precis, samtidigt som jag dammsög alla rum. Packar väskan, köra igång diskmaskinen, underhåller Liten, stoppar Lillan som stängt badrumsdörren (bådar aldrig, ALDRIG, gott med stängd dörr!). Hon tjöt indignerat om att inte jag inte störa när jag öppnade dörren för att dammsuga hörnen i badrummet. Hon hade släpat in, helt syn och ljudlöst, en av sina barnstolar och skurade den. Visserligen helt okej att städa men blev lite misstänksam. Med all rätt visade det sig. En kort stund senare öppnade jag dörren igen bara för att se stol nummer två - som nu sällskapade där på golvet och en Lillan med en pensel som visst inte blivit helt ursköljd (?). De tidigare vita stolarna var askgrå med mörkare partier utav vattenfärg. Helt fantastiskt!
 
Anna med pojkar skulle snart ringa i telefonen för att meddela att de var utanför, och jag påminner än en gång en urtvättad och nött fras om att Lillan ska sätta på sig strumpor. När Lillan kommer ut med en prickig strumpa och en randig strumpa så orkar jag inte bry mig... Lämnade Liten hos en nöjd svärfarmor, för här skulle det gullas med bebis. Hur som haver lyckades vi tillslut komma ut i skogen alla 5 + hund. Alla ungar tjoade hundens namn, som tillslut inte lystrade alls. Barnen löste av varandra med intervaller av mindre utbrott, gnäll, tårar och motbevisningsförsök att de minsann visst kunde klättra upp på de stora och höga bergsstenarna som var blöta och halkiga. En dag i skogen med barnen var ju i alla fall jätte mysigt... I teorin...
 
Tidigare under veckan pratade vi mammor  på att kanske grilla korv och ha med oss varm choklad. Det blev plättar - som jag smugglat i morötter i (mohahaha!  Kidzen märkte ingenting. INGENTING!) (Inte Anna heller...), kex, MER, saft, ostmackor, leverpastejsmackor  och paprika mackor. Eh, Anna?  Alltså ingen korv med bröd och ingen varm choklad. Mjölken var visst slut hos oss båda och jag upptäckte att vi lider brist på en stor termos. 2 små finns dock...
 
Flera timmar senare kommer vi hem till oss, utan att ha tappat bort en enda unge - inte ens lite grann en kort stund, inga brutna ben och inte ens ett enda skrubbsår på någon av oss. Inte så illa, och peppar peppar tills nästa utflykt... Väl inne pilar barnen in i Lillans rum. Vi mammor hamnar på golvet med dagens skörd från skogen. Okej, jag erkänner... Det var min påse vi fick igenom. Jag hade plockat på mig mest... Barnen kommer ut då och då i diverse utstyrslar. Fick bryta när någon hade börjat hälla vatten från Lillans kvällsglas i olika grytor som tillhör barnköket. En del hamnade på golvet. Mmm... Vuxensamtal kan ju faktiskt tas via sms på kvällen - hallå, vad tänkte vi mammor på? Prata ansikte mot ansikte?
 
HAH!
 
Efter att 3 barn samsas i ett litet rum med "nya leksaker" så krävdes det endel städning innan det blev hemfärd för andra familjen. Sambon kom hem strax efter de åkt och då hämtade vi Liten. Lillan får ett yberutbrott från ingenstans att hon SKA sova över hos farmor. Men hey, varför ska man fråga först? I normal samtalston? När man kan mummelyla med krokodiltårar sprutandes! Hon har i alla fall framtiden säkrad - hon kommer bli en alldeles utmärkt skådespelerska!
 
Hon fick sova över, jag duckade alltså mitt löfte om att vi skulle göra egna chips till fredagsmyset, som jag under ett svagt ögonblick lovat tidigare imorse. Jag kan ju inte påstå att jag gjorde minsta försök till att påminna henne om det heller. Dock så var hon visst tvungen att följa med oss hem först. För att packa. Barbiedockor och filmer. För att någon skulle behöva krångla sig tillbaka ut i mörkret med henne. Men det var det värt... För: 
 ... innan sambon kommit hem så åkte han förbi affären och kom hem med ryggbiff och coca cola. Visste väl att det fanns någon anledning att ha honom hängandes kvar här. Fortsätter han att telepati- känna-på-sig vad mamma i huset behöver så kanske vi kan skippa hela "7 års krisen?" Vem behöver en bukett rosor när man får en fin köttbit? Kanske får vi sovmorgon imorgon? Och om inte så kan sambon inte somna om när han blir väckt på morgonen, men det kan jag! Flera gånger om...
 
TILL TOMTEN: Idag har jag varit en fruktansvärt bra mamma, svordomarna har varit relativt få och milda och jag har motstått all eventuell lust att banka huvudet mot närmsta betongvägg, bergshäll eller träd.... Jag önskar mig en stor termos! Och en dvd till sovrummet! Jag kan ta det sistnämnda i förskott... Helst igår!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0