3 år sedan branden & livet efter.

Har en privat bildsida, bilddagboken (Jag vet att de bytt namn, men det kommer alltid heta så. Punkt), där jag har bilder på familjen. Och med den så visar den små bilder om vad man gjorde just det datumet idag som hände för några år sedan. Både på gott och ont. Kikade in där nu, och hittade en bild och en (lång) text om detta:
 
 
 
 
"Igår somnade jag vid S godnattsaga.. vaknar 23.50 att folk skriker utanför.
Vad är det dom skriker- det går liksom inte upp för mig trots att jag hör orden.

"DET BRINNER!" Jag sliter upp fönstret och när folk ser mig så skriker de mer,

"Det brinner, ni MÅSTE UT NU!"

Jag tittar ned och känner röklukten innan jag ser den.
Det är från grannen på tredje våningen, då vi bor på fjärde.. Röken väller ut från balkongen.

Jag rusar in igen och skriker åt sambon, och springer till dörren och tittar genom nyckelhålet- rök i gången men inte allt för svart. Röken är i vår lägenhet, lukten känns i hallen redan.

Öppnar och skriker åt mina övriga grannar så högt jag kan. Börjar höra dörrar som öppnas efter några minuter, och jag kände att de får fortsätta meddelandet till övriga. Springer in och ringer 112.

"112 vad är det som har hänt"
- Det brinner! (shit vad dumt, inte - Jag är på X i Karlstad)

Men hon har redan fattat, jag med under tiden av samtalet- att de som skrikit från marken nog ringt innan,

"Befinner du dig i huset?"

-Ja, i våningen ovanför!

Jag hör henne dra efter andan. Hjälp var på väg och hon sa att vi skulle ta oss ut så fort som möjligt.

 Under tiden så ställer jag in osten vi hade till pitabröden som vi tidigare åt på kvällen- som jag somnade ifrån.
Hur dumt är inte det? Men jag var mekanisk, då jag inte kunde göra något då jag var i telefonen.
Jag sprang även och hämtade min ring, en äkta sak som jag fått från sambon, ett arvegods från hans mormor..

Under tiden så har sambon sprungit över till grannen mitt emot då han fick för sig att det var på hennes balkong. Hon fattade ingenting när hon stod där i nattlinnet.

Jag springer och kollar ut ur fönstret igen, röken är värre, och ser sambon och grannen lutade sig över, och det kommer ett stort rökmoln rätt över dem. Det var som att se på film.. Folk skriker från gatan.

Jag försöker väcka lillan, och hon sov förengångs inte i pyjamas, utan byxor skulle på och en tröja.
Sprang och ryckte ut mitt täcke från den bäddade sängen- som man rycker en duk från dukat bord. Underliga tankar man får i krissituationer. Jag sveper den runt min dotter för att hon inte ska andas in rök, men det lilla ansiktet kom fram ändå. Inga strumpor- hann inte

Jag slet ned väskan som jag hängt lägligt tidigare under kvällen och svepte med en av smyckesboxarna med de äkta smyckena med sentimentala minnen och letade efter externa minnet med alla tusentals foton.
Hittade det inte men sambon kom upp igen efter att ha bankat på alla dörrar och öppnat den låsta porten nere.
Han var något mer praktisk och raffsade upp en mobilladdare och bankdosorna. 

Jag tror det var här jag tittade ut en sista gång genom fönstret och nu var det som en stor orange oval som lyste ut i mörkret- elden hade verkligen tagit sig!
Nu skrek folk ännu mer- som att jag var dum DU MÅSTE UT NUUUU!
Men de visste nog inte om röken i gången- att det ibland kan vara bättre att stanna kvar, sätta sig i säkerhet inne för att inte få i sig giftig rök.


Jag är så dubbel- för jag var säker på att skulle det nu hända något katastrof på en sekund så skulle vi kunna springa ut på balkongen som var på andra sidan branden ( dumt det med då jag inte visste hur stort elden spridit sig, men då jag bara sett folk på andra sidan så blev det bara så.)

Brandkåren var påväg och kunde få ned oss med stege om så behövdes.


Vi sprang ut, efter något som för mig verkat i en evighet min inte kunde tagit något mer än några minuter egentligen, så sprang vi ned för trapporna alla tre,

Jag, sambon och våran insvepta dotter.
Vi mötte brandmännen i trappen- precis när de ska sätta någon nyckel i dörren för att få upp den. Aktade oss för slangen och kom slutligen ut.
Brandman rusade fram , och då vi hade barn med oss så fick vi sätta os i en av brandmansbilarna. Mörkt och regn hjälpte ju inte humöret direkt. I bilen började jag hosta av röken, och ögonen sved.

Sambon berättade att han ringt på hos gubben som bodde i lägenheten och ingen svarade, han testade öppna dörren som oftast är öppen- och det kommit massa ut massa rök, så han stängde den igen.

Stor folksamling ute.
Det kom brandmän ibland och rapporterade till oss..
De hade inte hittat någon inne. de hade börjat i soffan.
Jag blev så lättad, för jag hade mer eller mindre önskat den mannen som bodde i den brinnande lägenheten död bara några timmar innan.
Jag blev så lättad! Nån minut senare öppnades en dörr, och jag hör genom allt oväsen gubbens röst. Vänder mig om och ser att han står och pratar med en polis, full som ett svin.
Jag blev så obeskrivligt arg!
Han hade varit ute hela tiden!

Ambulans personal kom, dottern fick en liten nalle.
Hon var ovanligt tyst och blek och bara tittade på alla människor genom den regniga rutan, och alla blåljus som blinkade. Hon var trött och började gråta- ville inte alls vara i bilen. Inte lätt att trösta.

Efter ett tag fick vi komma ut, och de kom nån ny och sa att de inte hittat någon- vi vet sa vi, för han står bakom oss. De blev förvånade och tittade dit vi sagt.
Gubben står kvar, och vi får då höra att de lagt märke till honom, för de hade sett honom gå runt och titta med den övriga folkhopen. Och han hade inte ens gett sig till känna!

En brandman följde oss upp- för att se om vi hade rökskador.
Vi fick stanna och order om att vänta lite innan vi skulle ställa upp alla fönster och vädra ut.¨

Väl inne och lämnade så blev man som handfallen.
det hade kommit en del "tänk om.." nere i bilen, men inget mot nu.
In i duschen så man hade en lätt touch av grillning , men tänkte inte på att ta håret- som också luktade..

Det var ju inte bara att lägga sig, dottern var ju vaken nu, och man var ju adrenalinpigg.
Sambon berättade att de tittat ut genom fönstret på brandmännen, och en hade tittat upp och sen hade alla tittat upp.. Dottern vinkade- och alla ställde sig då och vinkade tillbaka!
De fick en släng kyss då ...

Blev några timmar av Pippi Långstrump. Hon fick tillomed ha flaskan i soffan..

 skickade iväg ett sms till min lärare att jag nog inte skulle komma "idag".
men när jag sedan vaknade av sambons tele så hörde jag hela tiden
"det brinner!" så det var bara att gå upp- hörde hela tiden frasen och alla "tänk om" .

Väl i skolan så kom en annan lärare-" Ja jag hörde att du varit på grillparty, du ser trött ut"'
Och senare fick jag höra att flera av mina klasskompis undrat och blivit irriterade på mig, då jag skulle skylla mig själv om jag var trött och inte kom!

Hallå!
Några vet, men får väl dra det på fredag eller så.
Var inne på morgonen på NWT och får då lite chockat veta att branden startat 23.30.
20 minuter hade det hunnit brinna!! förstår ni vilka lågor det blir på det?
Sett filmer där de testat med ett rum.. de första typ 5 minuterna går det rätt sakta sen går det bara utför!
Vinden låg på hårt igår, bort från vårt fönster- så det gjorde att vi inte kände något då, men grannen på andra sidan om våran gång märkte så det var de som stod och skrek!
Tack gode gud för grannar. Hade inte de märkt det så skulle det blivit mycket mycket värre!!!


Jag försöker nu slå undan alla "tänk om" och anklagelser på mig själv. Inte lätt.. lite jobbigt då folk i klassen tog så lätt på det- när jag började prata så kom det liksom inte ut så de kändes som de inte var intresserad- "grillparty"..


Jag får för mig att jag hör brandlarm hela tiden. Sovit ytterst lite.
Jag är glad att vi inte skadades mer än lite rök- eller hur man nu ska uttrycka det, men jag vill ALDRIG vara med om detta igen! Skräcken av att veta att man är lägenheten ovanför, då rök stiger och elden klättrar..
Paniken, speciellt över S.. USCH! Kan aldrig få tillbaka min lillflicka!
Inte foton heller- men kan ju iallafall skapa nya minnen!
ja.. man har fått lite perspektiv.

Det känns som jag får lite sådana är bitchslaps rätt i ansiktet av livet och verkligheten ibland....... Jag känner att jag älskar min familj så mycket.
haha var tillomed ytterst nära på att fria till sambon med.. men nej.. sånt får vänta


Nu orkar jag inte skriva mer "
 
 
 
 
 
Skrev detta för att skriva av mig. Lite ändrat om plats och namn, samt några slarvfel - men annars har ni det från den där dagen. Vad fort man glömmer. Eller förtränger är väl ett bättre ord. Känns som en dröm - att det aldrig hänt. Inte oss. Gubben, en man med grava missbrukarproblem och vänner med samma "intressen" gjorde upp och ned i trapporna väldigt olustiga. Någon gång hittade vi en helt utslagen kvinna, snarkandes där vi ställde vår barnvagn. Vi hörde hur han slog och skrek en annan. Den kvinnan kunde plötsligt öppna dörren när man kom och gick förbi och stirrade eller sa massor av konstiga ord. Och frågade om vi sett mannen... Vi kom in, jag och dottern, porten slog igen - och jag höll emot den lite då dottern inte skulle blir rädd då den slog igen ganska hårt. När vi var på väg upp dundrar han ut. Cirka två meter lång, grov man ställde sig och skällde ut oss... För att "vi slog i dörren hela tiden". Den dagen då branden utbröt så kom vi hem, och mannen hade gått uppför trapporna till oss - och satt och rökte! Maken, då sambo, fick ringa till kvinnohuset där kvinnan var - då hon hade nyckeln till lägenheten... Ja, ni kanske förstår att det var rätt... Komplicerat...
 
Hela hans lägenhet var totalförstörd. Ibland gick man förbi när hyresbolaget renoverade om. Golvet var helt uppbrutet, väggarna var svarta. Balkongräcket var svart, och inga glas i fönstren. Han fick inte bo kvar om man säger så. Vi flyttade också, till dit vi bor nu. Närmare marken... Har sett den mannen någon gång. Jag blir lika arg varje gång, vill bara gå fram och skrika till honom vilken usel människa han är... Nu är vi lyckliga att inte förlorat något annat än "tryggheten". En upplevelse som lever kvar i bakhuvudet som man helst ville radera. Skräck kan verkligen prägla den man blir. Att gå förbi den där dörren efter branden varje dag kändes inte alls roligt.
 
Ironiskt nog flyttade en bekant in i just den lägenheten senare. Nyrenoverat då givetvis. Senare utvecklades det från "bekant" till "vän" och jag har varit inne hos dem. Första gången, att stå och titta på ytterdörren kändes lite surrealistiskt, men efter det - ingenting direkt. Också konstigt.  
 
Känns skönt att skriva av sig har alltid tyckt. Även om man kanske aldrig läser det igen. Detta tyckte jag var så pass viktigt - att kunna läsa det senare. Om man vill. Men tror inte jag har gjort det, förens nu. Jag inse vad mycket som har hänt sen "då". Vad mycket rikare mitt liv är. Jag har sett min lilla flicka blivit stor. Jag har pluggat klart till ännu en yrkesexamen. Min son föddes, och jag har sett hans utveckling. Jag och sambon är nu jag och maken... Saker som man då önskade sig i fantasin men som man inte riktigt visste om det skulle hända har hänt och blivit verklighet... Jag är så himla lyckligt lottad, och jag har aldrig varit så här trygg och lycklig i mitt liv. Peppar peppar, men så är det. Nu ska jag gå in och pussa mina barn, fastän de sover. Och peppar peppar, så hoppas jag de fortsätter sova då jag tänkt göra likadant... Och, ironiskt nog, så är klockan nu 23.51...
 
 
Var rädda om er och era nära. Det är jag!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0