Det är en grej, som hände på gymnasiet.
En tjej som jag verkligen såg som min vän, frös ut mig.
Det var när jag var sjuk, opererades  och sen efter när jag behövde den vännen som mest då jag inte läkte som jag skulle.

Jag orkade inte med samma saker som innan, kunde kräkas på morgonen av illamående och inte hade större ork att släpa mig till skolan.
Skolan förstod dock, så jag fick komma tillbaka och läsa upp de betyg jag missat under perioden.

Jag vet fortfarande inte orsaken till vad denna tjej tänkte då.
Jag kan liksom inte släppa det.
Trots att jag efter mitt "uppvaknande" insett att hon verkligen inte var min vän, och det fanns anledingar varför folk, min familj, klasskompisar och till och med lärare inte gillade henne.
Men jag har alltid varit mammig- ta hand om människor. Kanske var det.

Hur som helst. Av en slump halkade jag in på hennes bdb.
Jag såg att hon har samma smeknamn som det jag gav henne när vi var vänner.
Hur kommer det sig? Så jag var med min nyfiken tvungen att verkligen se om det var hon.

Så jag har varit inne några gånger, och jämt när jag sitter där och ska skriva så förvinner allt.
Jag kan liksom inte formulera mig.

Nu har hon väl sett att jag varit inne på hennes sida.
Jag insåg ju att det skulle komma någon gång.

Hon verkar inte ha förändrats ett dugg. Inte det minsta. Allt är alla andas fel.
Hon verkar inte må så bra. Men samtidigt så vill jag inte ha "allt det där" i mitt liv igen.
Jag sållar ut med folk, som vill mig väl.
Så att jag inte ger och ger.

Hon har nu skickat en vänförfrågan. Jag vill inte, min bdb är stängd för allmänheten.
Samtidigt vill jag inte göra henne arg eller något.
Jag vill henne inget illa. Jag har kommit så långt med mig själv att jag inte behöver någon form av hämd.

Det räcker med att jag lever mitt liv som jag vill, jag mår bra och livet går bra.
Jag klättrar bara högre i min livskvalite med vad allt det innebär.
Inte nedåt. Och inget eller ingen ska dra ned mig utan mitt medvetna vilja.

Jag vill veta, fast kanske inte. Det har ingen större betydelse ändå faktiskt.
Fast samtidigt så vill jag kunna se henne på stan utan att fundera.

Hur ska jag göra? Vad ska jag skriva till henne? För att hon ska förstå.
Jag vill liksom inte ha henne i mitt liv mer än nödvändigt.
Bara för svar. Hur?