Känner mig gnällig. Ynklig. Det är så lätt att tycka så synd om sig själv när kroppen inte fungerar normalt, trots att andra har det så mycket värre. Trött och hängig. Man blir så fast i sig själv, då man inte orkar göra annat än just vara i huvudet - att tänka. Kanske är nyttigt. För jag funderar nu på vissa sk vänner. Under den här perioden har jag verkligen behövt lite sällskap och stöttning, men vart är den? Det fungerar när de har jobbigt och en annan hör av sig, men när det kommer tillbaka att ställa upp tillbaka är vissa så tysta. Det ska inte vara en envägs relation. Då är jag hellre utan den personen.

Jag vill liksom inte berätta allt över blogg/ sms/ msn. Om personen är långt borta är det bara att slå en signal. Är den inom hälsa-på-radie så kan man ses. En fika, promenad eller shoppingstund på stan. Ska det vara så svårt?

Det är verkligen när en person ligger på botten som man verkligen får veta vilka som är villiga att hoppa i efter en. Sorgligt.