Slagit in de sista storasysterpresenterna nu. Eller ja, de som låg på samma ställe i vilket fall, orkade inte leta upp alla. Ett av de stora orosmomenten som varit är hur det kommer bli när man plötsligt har två barn. När lillan kom så fick hon ju massor av uppmärksamhet som första barnbarnet/ barnsbarnet/ syskonbarnet och allt vad det nu. Då var hon ju för liten för att förstå presenter då hon var en anspråkslös liten bebis vars krav var mat och att någon bytte blöja på henne i princip.

Men "bortskämd" blev hon, och fortfarande blir då det inte är så många inkräktare till hennes plats på piedestalen om man säger så. Men nu så kommer en inkräktare. Inte kusin eller kompisbarn utan ett syskon som konkurerar om uppmärksamheten. Mamma och pappa är alltså inte bara hennes längre. Presenterna har vi köpt av två skäl. Ena för att det är saker som hon ska sysselsätta sig med om vi nu skulle vara på BB några dagar längre än tänkt. Andra är om nu alla släktingar "glömmer" bort och bara har med evt presenter till bebisen (som ju inte alls bryr sig) och att det inte ska bli en onödig svartsjuka sådär på direkten. Även om jag tror (och hoppas) på att hon inte glöms bort, men ändå. Försäkring.

Första skälet har ju visat sig vara totalt onödigt att tänka på. Hon skulle bara bort på en dagsutflykt förra lördagen och sedan inte kommit hem sedan dess. Så underhållen deluxe har det blivit för henne del, bara massa roligheter som resulterat att det blir skrik och tårar om vi bara ens ringer för att säga god natt för att hon får för sig att hon ska behöva komma hem. Hur illa är inte det? Kan ju ha något att göra med att lillan är totalt avgudad och får sin vilja igenom ungefär 99 % oftare än hon får hemma. Misstänker att hon kommer vara rasande bortskämd när hon väl är hemma.

Även om det ändå är vi föräldrar som bestämmer, i slutändan så känns själva situationen ändå ganska dumskön. Jag får vila och hon får massa uppmärksamhet och äventyr som inte jag kan ge henne. Och speciellt nu ett par dagar över så kan ju förlossningen dra igång… Men jag (vi) saknar min (vår) lilla tjej, det är ju nästan en vecka. Men hon är bestämd. Hon protesterar att lilla syskonet inte har kommit än, och kommer inte denne så kommer inte hon. Som om vi skulle kunna göra något åt det i slutänden.

Undrar just vad hon kommer bli när hon blir stor?