Har verkligen inte haft några jätte bra dagar. Det gör ont. Trött. Har en pigg och aktiv nattbebis som finns i magen, men kan inte längre vanka runt i lägenheten för att vagga det lilla livet till sömns. Det gör för ont. Somnade kanske vid 00.30 efter att ha legat i sängen sedan 20. Vaknade 01.30... 02.30... 03.30... 04.30... Och var gång blev det minste ett toalettbesök. Och så vaknade ju bebisen till lite var gång. Drömde mardrömmar, något om björnar. Pratade med specialist mödravården i morse, och tidigaste tiden att träffa läkare är på torsdag morgon. Jag är nervös. Någon nämnde något om rullstol och jag försöker verkligen acceptera tanken. Fick också höra om att man kanske lir igång satt tidigare? Nej, det känns inte så kul. Jag vill orka vara ute på promenader med hunden i det underbara varma vårvädret, jag vill leka med min lilla dotter i sandlådan och inte sitta på en bänk vid sidan av och titta på. 

Jag kan inte längre kontrollera ansiktet längre, och inte heller de ljud som nu stöts plågsamt högt ur min mun fastän jag inte vill i tid och otid. Människor stannar förskräckt till runt omkring och frågar om det är "dags" nu. Vilket det inte är. Igår var det en månad kvar. Samtidigt som det äntligen börjar kännas som det är en kort tid så känns det som en halv evighet.

Jag drömmer om att springa, tänker ofta på att kunna knäppa byxorna. Jag vill kramas och hångla med min sambo utan att värmeböljan som rasar i mig håller på att koka mig levande och jag vill bara kunna ligga på hans axel och mysa utan att behöva springa på toaletten. Jag hör från så många håll att jag "måste vara tacksam". Och att jag ska "tänka på andra". Jag är inte tacksam, fast det får man ju aldrig erkänna högt,  jag kommer vara tacksam när barnet är fött och jag vet om han eller om det nu blir en hon ändå, är frisk. Jag orkar inte tänka på andra när jag själv är i fokus i mig själv, vilket man sällan är vanligtvis. Jag vill fräsa och bita ifrån och säga att de bör vara så tacksamma som inte är gravida och de själva borde tänka på andra. Men jag tänker inte vara lika respektlös och sjunka till deras nivå. Jag är dock äcklad över sättet att pracka och hacka på någon som mår uruselt, att verkligen fråga om hur det är men att inte ens lyssna på svaret. Bara för att de inte får höra det de själva vill höra - som om alla graviditeter är rosa fluffiga moln och doftande rosor! Jag vet att allt kommer sluta i ett klimax av en enorm smärta innan det ens kan muttras om att "det blir bättre".

Mja, jag är nog rätt bitter nu. Jag vill fungera i något liknande tillstånd av vad som anses "normalt". Jag vill, men vet att det kommer ta lite mer tid. Att inte kunna leka med min dotter, det är nog det som faktiskt känns mest. Samvetet hugger var gång jag måste neka henne något så simpelt som att leka ute mer än korta stunder ibland! Jag skulle kunna tagit all smärta och illamående bara det inte gått ut så mycket som det gjort över henne. Jag hatar det, alltså verkligen hatar. Spelar ingen roll vad andra säger för att trösta, att det bara är en period, men jag tycker inte om att lämna över henne till andra. Jag vill ju så gärna själv.

Mindre än en månad kvar. Jag försöker se ljuset, underhålla mig själv. Min värld är ett mindre område där jag bor, promenaden från och till dagis och ICA Maxi. Små gyllene tillfällen när man kan åka till biblioteket som vi gjorde denna eftermiddag. Kom iväg till barnmässan, och ibland till barnaffärer och kanske en lunch på stan med sambon. De gyllene tillfällena förstorar vardagen enormt!