Idag hände något så ovanligt att sambon höll sig inom stadskärnan och dömde fotboll. Han brukar ju flänga runt i länen lite hur som helst och har även lämnat landet för den runda tingestens skull. Men nu höll han sig på fotbollsplanen närmast oss! Eller ja, den ligger mellan oss och "city", så han skjutsade först in mig och barnen så vi kunde ta en sväng i affärerna och guldsmeden för att sen åka och döma. Så när vi gjort våra ärenden så promenerade vi i vårsolen bort till honom. Tur var väl att vi drog oss i stan, för det var precis lika tråkigt att stå bredvid planen som jag mindes det. Hade inte den minsta tanke på att stå och stirra på ett gäng pojkar i vuxenformationer lalla runt efter en stackars sparkad boll... Och inte heller stirra på sambon heller, honom ser jag hemma. Oftast i alla fall... Och efter så här många år tillsammans så vet jag hur han såg ut. I början av vårt förhållande så hängde jag med ut. Jag lärde mig snabbt att ta med något att lyssna på och en bra bok...

 

Dock tycker det är viktigt att barnen, främst Lillan nu, får se vad fadern gör när han är borta. Ibland. Men hon var typ lika road som jag. Hon hade med sig asfaltskritor och underhöll sig själv med att rita rymdraketer. På planen var de ganska hetsiga och sköt lite hej vilt, en boll fastnade i ett träd och denna bollen på bilden flög högt för att senare studsa i taket på en bil... För att sen rulla fram till... Mig... Av alla människor! Kunde ju inte gärna ignorera den heller och plötsligt blev jag mittpunkten för allas ögon- alla spelare, tränare och åskådare. Alla utom min sambo som hade ögonen på spelarna på planen så det inte skulle bli något. Så han hade ingen aning om vad jag snackade om när jag berättade att jag hade rört i bollen...