Det var meningen att denna dag skulle ha varit ägnad åt bröllopsbestyr. Detta under tiden Lillan var på dagis och med mig skulle Anna, medans svärfarmor skulle få gulla med Liten utan en sotis storasyster hängande i kjolen. Men... Så kom en släng av streptokocker i vägen, och Anna fick alltså stanna hemma med sin son istället för att leta festkläder, blommor och ringar... Det är så typiskt. Vi har varit "påväg ut" i flera veckor men det är alltid ett men i vägen! Jag blir sjuk, hon blir sjuk, någon har sovit dåligt och så fick Lillan vattkoppor. Och nu är det hennes barn som är sjuk...

Men men. Jag drar inte med mig barnen bland bröllops och balklänningar, men bland vanliga kläder vågar jag ha med dem. Dock är det krångligare att ha med barn i provhytterna. Vilket jag glömt bort. Men blev påmind om idag. Två barn med in en annars ganska stor hytt, men med två barn och en halv vagn blev den smått klaustrofobisk... Och det som kommer vill jag ju inte direkt utsätta mig för igen:

Lillan tittar på mig när jag byter klänning. 

Lillan:  "Mamma, vad konstig din mage ser ut! Varför ser den ut så?

Men va fan! 

Jag, halvkvävt: "För att jag har fått barn... Man kan bli lite randig då..." 

Lillan, skeptiskt: "Eh... Aha..."

Jag: "... Men tack för att du påpekar det..."

Behöver jag säga att det var en plötslig och märklig tystnad runt oss? Och nu när sover barnen, så berättar sambon att Lillan delgett honom om att "Mamma har en konstig navel". Bland annat. Det är tacken det, att ha fött henne och hennes lillebror... Detta och den faktorn att jag några år innan gjort en akut titthålsoperation, då läkaren så nöjt förklarat att han la ena "titthålet" i navel - för där kommer ärret ju aaaaaaldrig synas... Vad han aldrig nämnde var att det stretchas ut under graviditeter...

  Hoho, mammas självförtroende, vart tog du vägen?