Fotopromenad, lek & lycka

 
 

 
Här är lite bilder från morgonens 1 ½ timmes fotopromenad. Efter att barnen kommit till dagis, så tog jag med mig hunden och gick ut. Letade nya skuggplatser till kommande veckans fotograferingar. Den kära fyrbenta var väl sådär road, och ville gärna dra minst 5 centimeter extra än vad hon hade koppel till så när jag väl ställt in inställningar och fokuserat så... ryck... Även vinden var emot mig en hel del. Men jag är väldigt nöjd ändå. Sållade ut et fåtal i övningssyfte, 20 kort som jag är extremt nöjd med. 
 
Skrev ju att jag hämtat ut fotoutrustning igår, så har lekt loss lite. Den som säger att man inte behöver tillbehör har aldrig fotat med ett close up! Åh, vilken lycka. Vad jag saknat det. Nikonkameran hade ju diameter 52, medans nya har 55 så ynka 3 millimeter skillnad. Men nu har jag ett nytt, beställde bara ett denna gången dock de jag sällan använde de två tidigare tillsammans.
 
 
 
 
 
 
 
 

Elefanter

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Busig elefant. Titta, ser det inte ut som den skrattar?!
 
 
 
 
 
 
 

 

Smile...
 
 
 
 
 
 
 

Fotografering klar!

 
 
Hej där! Barnfotograferingen blev av! En något mer allvarsam liten dam än förra fotograferingen, men jag tror vi fick ett gäng pangbilder ändå. Det är ju sådan hon är, hennes personlighet men jag fångade många små miner som var typiskt henne som hon gjorde, och faktiskt ett flertal skratt. Jag har inte hunnit gå igenom dem idag mer än lite light, eftersom sessionen blev sen så var det i princip direkt hem för att äta lite - och så iväg för att hämta hem barnen.
 
Och efter det var det full rulle tills 19.30 då de åkte i säng! Och 20 så är mitt enda program som jag följer, Hart of Dixie och när det var slut kom mamman från förra fotograferinge och gick igenom bilderna. Ni kan inte ana hur givande det är när man får höra "naaaaw", "åh" och en massa skratt! Behöver jag säga att modern var nöjd? Blivit erbjuden att fota dopbilderna! Och senare få ett sms om att det var "Jävligt bra kort" enligt fadern efter att han sett dem när bilderna kom på hemmaplan.
 
Imorgon är en ny dag, och jag ska gå igenom alla bilderna och skriva min utvärdering när ungarna är på dagis. Jag lärde mig ytterligare nya saker idag, så det är bara framsteg. Känns så himla bra det här, att det här är jag!
 
 
 
 
 
 
 
 

Färgsprakande fotopromenad

 
 
 
 
Här i Karlstad är himlen helt grå. Inte regn, men tjockt ljusgrå moln. Så under morgonpromenaden med hunden blev det lite fotografering. Blommor är något som verkligen gör mig jätteglad, allt från doft, färg och skönhet. När himlen är såhär, ger det ett jämt ljus och färgerna kommer fram bättre, så försöker komma ut då. Glömde kameran hemma faktisk, och kom en bit innan jag vände för att hämta den. Dock hade jag gärna varit ute längre, men hade en arg son i vagnen, som inte alls var road av att inte få gunga... Kanske går ut sen. Ensam.... Hur som helst, här är ett gäng i blandad kompott - olika färg och former: 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fotograferingen klar!

 
 
 
Då var fotograferingen utav den lilla 10 månaders tjejen klar. 2 timmar spenderades bakom kameran ute i det fria. Kan erkänna att det pirrade i magen. I början var hon rätt skeptisk till mig, och mer intresserad utav den där knäppa hunden som jag hade med mig. Både till fördel och nackdel att min hund var med. Det fick flickan att vara glad och intresserad, men jycken sprang ju lite hejvilt runt omkring och lekte så flickans huvud var väl inte alltid riktat mot kameran om man säger så. Sen är min hund inte direkt fotogenisk av sig, utan vänder gärna bakdelen till. Inte så roliga bilder då... Sen är hon en mästare på grimaser, den fyrbenta, så det ser riktigt roligt ut ibland. Men hon fick ligga precis under kameran flera gånger och då gick det finfint.
 
Det tog inte alltför lång tid innan lilltjejen tinade upp och fyrade av leende efter leende till den där tokiga fotografen som hoppade, kröp, klättrade, tjoade och lät överallt. Fått väldigt många bilder som jag är nöjd med. Har gjort en första genomgång av bilderna nu, bara snabbt tittat igenom. Ska snart hämta mina två egna på dagis, så jag får sätta mig och göra första gallringen när de lägger sig ikväll. Eller ja, tills maken kommer hem antar jag, jag lär väl inte hålla mig om jag känner mig rätt... Ska också granska alla bilder mer kritiskt än vad jag annars gör - de jag annars tar är ju för mitt egna privata bruk men vill ju göra det mer "professionellt" nu så det är bara att vara grundlig från början!
 
Finns alltid något man kan förbättra, och man ska aldrig stelna till i vanda spår, men jag vill kolla vad det var som funkade, inte funkade och vad jag ska förbättra och tänka extra på. Övning ger färdighet!  Och alla är vi ju nybörjare i början! Vet nu dock att jag ska köpa en lite större väska till all utrustningen än den maken har...
 
 
 
 

Första barnfotograferingen!

 
Idag ska jag fota min första mer "officiella" barnfotografering! Hu, så spännande! Det är ju skillnad på att fota egna barn och kompisars barn som är med i lekparken - för då är jag ju en mamma med en kamera som behöver ha koll på de egna samtidigt... Och det är inte så lätt ska ni veta, Lillan skrapar ett knä och Liten sticker iväg åt ett helt annat håll... Men nu är mina vildingar på dagis, och jag håller på att packa all utrustning. Reflexskärmar, stativ, objektiv, lite rekvisita mm. Rånade maken på hans väska, hivade ur alla domarkläder och fyllde väskan med mina tillbehär istället. Ska kika efter en egen någon dag. Igår pratade jag lite med mamman till flickan, om neutrala färger på kläderna, klippa naglar och om det är något speciellt smycke eller gosedjur om ska vara med.
 
Hoppas jag inte jinxar det hela nu med att berätta här nu bara... Och att flickan är på humör, för annars kvittar det ju. Barn under 1 kan ju vara lite främlingsfientliga, och barn över huvudtaget kan ju vara blyga... Men men, det spörs som jag hört sägas... Lovar inga bilder här dock, det är helt upp till mamman.
 
Gör ni idag?
 

Lite bilder ifrån idag - Bokeh

 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

Blommor - Blålila

 

 
Här i Karlstad så har himlen varit öppen idag, det har regnat nära hela dagen. Hade planerat att gå ut för lite egen tid idag när maken kom hem efter jobbet. Men här är lite bilder jag tog igår när vi var ute på promenad, hann inte med så mycket som jag ville, då sonen bestämde sig för att det där med att sitta still i vagnen inte riktigt  var hans grej...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fröet är sått... Våga ta språnget? Metaforiskt inlägg...

 
 

Att blomma eller vissna?
 
 
I stora delar av den senaste tiden och dess utveckling har jag känt mig glad, förväntansfull och att allt känts så rätt. Men så kommer det små stunder då tvivlen börjar gnaga. Klarar jag det? Ser en snygg bild, eller bilder och kanske kommer till en fotografs hemsida - och jämförelsemonstret som bor inom en börjar genast tugga på självförtroendet. Att de är så mycket bättre. "Har jag bara haft väldigt mycket tur?" Jag vet att det är fånigt, för att rädslan att göra andra besvikna är större än att göra mig själv besviken.
 
För om jag inte provar det här, då kommer jag att bli besviken. Och jag kommer ju först, eller hur? Lite berg och dal bana, oftast är denna turen uppe bland bergen... Tar jag tillräckligt bra bilder?
 
Har frågat några nära och kära, vilket man egentligen inte kan lita på alls då de "måste" hålla med en... Om vad de tror om jag klarar det. Många har blivit förvånade, men det är mest hela det här med starta-eget-språnget, som förundrar. Sedan gillar de hela idén och kommer med förslag. Som jag tar emot med öppna armar... Jag har dragit ett exempel för de jag disskuterat med. Jag vill ju inte vara en av de där som står i Idol och tror att de kan, helt övertygade att de kan och så blir allt bara fel och falskt. Och skämmer ut sig för alla som kan tittar och tar upp tid för andra som står och väntar som faktiskt kan.  Man sitter tryggt i sin soffa och undrar om denna arma människa inte har några vänner. Ärliga vänner. Eller har de slätat över och sagt något jätte positivt om den halvdana talangen för att den människan ska bli glad. Och sedan sitter de vännerna liksom jag och undrar hur "sångaren" som helt plötsligt visar sig i tvrutan... Hänger ni med?
 
Jag tänker inte vara dum nog och hoppa rätt ut utan att ha spanat ut över klippkanten först. Finns det vatten under, tillräckligt så jag klarar mig oavsett om det så blir ett magplask eller ett snyggt dyk... Eller om det bara finns mer klippor efter och jag kraschlandar? Det finns ju så många skräckexempel på just det sistnämnda och jag har då inga planer på att bli en av dem. Detta ska vara nogräknat, kontrollerat (hah, jag ääälskar kontroll som ni kanske vet) och kännas bra. Ingenting halvdant, utan faktiskt satsa ordentligt. Min känsla är att ta det sakta men säkert. Mitt vett samma sak.
 
Och när både hjärta och huvud talar samma språk så är det ju så rätt man inte bara kan ignorera sin dröm och önskan med att låta bli för lite rädsla?
 
 
 
 
 
 
 
 

En favoritblomma

 
 
Lila syren!
 

Tankar om fotografier och familj

 
 
 
 
Några av mina fotografimotiv är blommor. Under maj har naturen exploderat och jag har tagit massor av bilder. Klick klick klick. Valt ut de bästa. Det är väl några hundratal. Några få hamnar på bloggen - en personligt blogg med enbart blommor fungerar liksom inte.
 
Funderar dock på att skaffa en hemsida där de bästa bilderna hamnar. Inte enbart på naturen då, men inte heller på mina barn. Barnen är på min privata lösenordsskyddade daywiews. Men där gör sig inte bilderna inte helt rättvisa heller. Får fundera på det där. Som ni märkt så är mina barn inte med ansiktet, inte heller maken. Inte tydligt. Detta bland annat för min bakgrund, finns de som inte har något med mina barn att göra och att ge dem gratis bilder är något som tar mig emot. Mitt namn är ändrat också för det. Mina namn är ovanliga, allihop. Och i kombination med varandra kan jag sätta en bra slant på att jag är den enda i välden som heter just så. Det har på fullaste allvar varit människor som letat efter mig, information och telefonnummer. I mobilen har det andats hesa andetag, undrat vad jag gör. Och värt var det när det ringde 3 på morgonen på hemtelefonen och en man som jag en gång kände för många år sedan berättar hur han sökt mig, berättar historier om "oss" - vad jag sagt, sett ut och gjordt. Varför hade jag varit arg just då? Varför hade jag sagt så just då? Han berättade om sina känslor, allt han känt och att det skrämt honom. Jag fattade ingenting. Mindes honom knappt. En bekant mer än vän. Vissa drömmer om att sättas på piedestal, men detta var bara riktigt läskigt. Ingen av oss har med våra nummer så de kan hittas på internet längre. De är skyddade.
 
Maken har inget emot att vara med, men samtidigt är det ett skydd. Hans arbete nu, och dels förr, samt fotbollen gör att vi är lite mer utsatta än en vanlig svensson. Hans namn och bild har figurerat i tidningar, han blir igenkänd i princip vart som helt av åtminstone en eller ett par personer. Oavsett om vi bara går på promenad, handlar på Maxi eller sitter i ett akutrum på sjukhuset. Det sistnämnda - när han hade skadat sig kände alla i rummet igen honom, och då var det både föräldrar och ungdomar. Flera som gick förbi också.
 
Oftast när vi är ute, så hälsar alla möjliga. Är det klienter så nickar maken bara, om de hälsar först. Är det fotboll så stannar han ibland. Det är många ansikten. Många har jag hälsat på ett flertal gånger men är bara tomma ansikten för mig. Det är för mycket och för många. Så är vi på maxi så säger jag hej och kilar iväg för att jag "måste" hämta något eller så, om det så står på shoppinglistan eller inte. Drar mig undan. Vill inte att folk ska ha mitt och barnens ansikten, förknippade med honom. Maken har blivit mordhotad ett flertal gånger, från spelare och publik. Hur sjukt är inte det? Sitt tidigare arbete, på ett ungdomsfängelse dit Sveriges grövsta kriminella sattes, blev han utsatt för ett mordförsök, och nära att gå riktigt illa var det med. Det ledde till rättegång. Efter det slutade han. Det tystades ned. Kort efter skedde och uppmärksammades mordet på den kvinnliga fångvaktaren. Det är läskigt att det kan bli sådant. Det finns människor till allt. Men vi lever med det i bakhuvudet. Varje dag. Maken får nästan panik när barnen kommer nära halsen när de leker. Det är ett fredat område. Just detta stycke kommer chocka några i släkten, då det varit hemligt i flera år. Men nu känner jag att detta behöver luftas. I samband med alla bröllopsbilder som kommer och som finns på deras minneskort.
 
Jag tar jätte mycket bilder på min familj. Tusentals. Många blir extremt bra och jag vill skryta som fan med min egen talang och med mina motiv... (ingen jante här inte). Ibland blir jag sugen på att försöka få en "stor" blogg. Bara för att se om jag kan, vilket jag tror jag kan. Fotografering är något som verkligen har fastat hos mig och är något som jag vill utveckla. Under de här åren har stora händelser hänt, barn har fötts. Varit dop och bröllop. Och mycket annat. Jag vill visa, men hålls tillbaka. Av mig själv. Jag funderar främst på hur jag ska göra med alla bilder från bröllopet. Svår balansgång. Jag uppskattar inte heller alla de som fotar oss, som bara sådär lägger upp bilder på oss - speciellt med namn på ex. facebook. Respektlöst. Barnen skickas in var födelsedag i tidningen, men utan efternamn eller bara med makens namn. Bara en sådan sak liksom. Ett visst kontrollbehov, det står jag för men kan någon egentligen klaga? Hade vi inte haft de här sakerna som jag skrivit kort om här i vårt "bagage" så hade allt sett annorlunda ut. Det är inte för att framstå att vara "förmer och vem-tror-du-att-du-är" utan detta är vår verklighet. .
 
Helt ärligt - bryr sig "sådana" människor sig verkligen om vattenstämplar, som ska ses som "skydd"? Bilder på mig är en annan sak, jag är en "främling". Jag har ändrats från mina egna barnaår och tonårsjaget är också förbi. Jag är vuxen.
 
Hur gör ni och vad tycker ni? Barn och familj med på bilder?
 
 
 
 
 
 

Morgongåva - Sony Alpha A57 18-55 mm

 
 
 
 
 
Förr i tiden så gav mannen sin nyblivna fru en morgongåva. Något som kunde säkra hennes framtid om någonting hände maken, då det var manliga arvingar som ärvde - inte kvinnan. Om man kunde så var det visst brukligt att ge bort ett hus (!) så hustrun hade någonstans att bo... Numera ges oftast smycken, men jag bär i regel inte så mycket smycket mer än förlovningsringen (och senare vigselringen givetvis) och kanske ett par örhängen.
 
Så han hittade på något annat. För något som oftast är med mig, hängandes runt halsen eller virat rund handleden så är det en kamera. Så han tog sonika med mig till Elgiganten, jag i tron om vi mest skulle kika mer på ett telobjektiv till Nikon men min käre hade helt andra planer,och ställde mig sonika framför en försäljare... (just den biten är jag inte jätte tacksam för dock...) och den något brydde försäljare började gå igenom lite kameror. Men han hade mig vid denna: En Sony Alpha A 57. När han sa att den hade full HD video och kunde ta 12 bilder per sekund så var det nära att jag dreglade. Filmfunktionen har jag saknat - för det fanns inte på min Nikon när den var ny. Den funktionen kom på nästkommande generationer... Och även om vi har en filmkamera så är det inte ofta man har med båda, tyvärr. Är extra glad att jag köpte ett stativ som också är anpassat för filmning! Och 12 bilder... Ja ni förstår ju... Inte missa barnens roliga ansiktsuttryck. Har fått massor av guldkorn redan...
 
Skärmen var också lite rolig, den går att vika och även vända, så om det inte spelar någon roll att se bilderna för stunden så kan man vända den så att man kan undvika repor! Också ser man vad man tar på direkt på skärmen istället för i sökaren. Har den funktionen på den lilla digitalkameran men inte på den gamla systemkameran, och nu har jag alltså båda i ett. Är inte så van det än, utan jag kollar i sökaren. Men - gjorde ett test när jag fotade blommor, ville ju se kompositionen innan jag tog bilden så vinklade skärmen efter behov när jag fotade en bit in i en rabatt och så upp i ett träd. Sistnämnda så höll jag upp hela kameran al'a konsertfotografering - alltså sträckte upp kameran högt över huvudet. Och hela tiden kunde jag se min tilltänkta bild! Ett annat plus är att den är väldigt skön att hålla i, känns inte lika glatt såsom Nikon gjorde, utan ligger väldigt bra i handen!
 
 
 
 
 
 
Fick även byta variant utav minneskort med, till ett som stödjer HD video. Jag som just köpt ett helt nytt till Nikon. Men men. Tyvärr så måste jag köpa till lite annat också, då min Nikon har filterdiameter 52 medan Sony har 55, så de tillbehör jag samlat på mig som UV foch close up filter samt min älskling; objektivlock med en snodd, passar alltså inte. Även en ny fjärr då jag bytt märke på kamerorna.
 
Och... Ett teleobjektiv till denna då...
 
Fick denna för någon månad sedan. Han misstänkte att jag skulle uppskatta att lära känna den nya kameran innan bröllopet, och han trodde helt rätt! Åh, jag är så glad! Och så otroligt nöjd med denna kameran. Hur kunde jag klara mig med den förra?
 
 
 
 

Blåsigt värre

 
 
 
Idag hände något så ovanligt att hela familjen var hemma under förmiddagen. Samtidigt! Och med sol ute! Det firades med att vara ta med kameran ut i några timmar i lekparkerna. Dock hade vi inte alls räknat med vinden, jösses vad det blåste! Fick ganska snart ge upp det där med reflexskärm, den ville hels blåsa sig ur händerna på oss! Försökte få lite fina bilder på barnen med de rosa träden i bakgrunden, men håret blåste ju åt alla möjliga håll! Vi fotade lite annat också, bad Lillan vända sig med ansiktet mot skärmen - men... Ja, en bild säger väl mer än 1000 ord?
 
Senare fick dock fadern gå in efter ett tag, han behövde jobba med Sverigecupen. Jag och barnen fortsatte att vara ute, och fotade även Marias små. Efter några timmar gick vi hem en snabbis för att äta och vila lite samt vinka av sambon då han stack iväg på en fotbollsmatch, och medans Liten sov gick jag igenom dagens foton och gjorde en lättare redigering av de bästa bilderna. När de var klara så gick vi hem till Maria. 91 bilder blev det totalt om levererades. Roligt att det uppskattades!
 
 
 
 

Pink flowers

 
 
 
 
 
För en kort tid så blommar några av träden på vår gård, så det gäller att passa på med kameran...
Så himla vackert!
 

Torsdag

 
Idag så tog vi oss en tur ute. Nya kameran med. Måste lära känna den. Den har jag glömt berätta om, men den får ett eget inlägg. Gick en promenad innan regnet och fotade massor av blommor. En skock ungar rusade fram och undrade varför jag fotade ett träd med rosa blommor... "För att öva" sa jag. De tittade på mig som om jag inte vore riktigt klok "Men VARFÖR!?"
 
När de fick höra att jag skulle gifta mig, då min tanke var att minnas fina vinklar från förra årets fotografering utav blommor, fick jag en massa fniss till svar. De undrade hur gammal jag var och hur gammal jag var när jag och sambon träffades. En flicka meddelade att hennes mamma minsann var 32 och inte gift.... Barn... Jag tror att hennes mamma var glad att hon inte var med...
 
Förövrigt har jag blev jag även utstirrad utav två äldre tanter. Som om jag var det märkligaste de sett under veckan typ. Jag fotar sittandes, på knä, liggandes, på tå eller klättrandes på något... Nya vinklar = nya roligare bilder. Nu stod jag dock bar på huk bredvid en rabatt så så himla konstigt var det ju inte...
 
 
 

Nya leksaken: Manfrotto Kamerastativ 190XB + 804RC2!

 
 
 

Nu har jag unnat mig något som jag velat ha väldigt länge! Eller ja, för en månad sedan - och nu har jag hunnit testa den ordentligt! Ett kamerastativ! Min kamera sparkades för några år sedan ut på golvet av en vän och sedan dess har fokusen inte riktigt att lita på, man måste hålla kameran väldigt stilla. Bilder blir lätt suddiga och jag har lärt känna min kamera rätt bra nu för att kunna få åtminstone några bra bilder... Annat är det när ”främlingar” (såsom sambon...) tar över och de flesta blir blurriga. Jätte trist. Så det är en av huvudanledningarna till varför jag suktat efter ett stativ. Andra är att jag, med hjälp av den fenomenala lilla fjärrutlösaren, kan stå framför kameran istället för bakom den... Idag är ju det yngsta jag någonsin kommer att vara, så vill ju fånga ”ungdomen”... Skämt åsido så vill jag främst ha bilder när jag är med barnen, det är ju oftast bara vi när vi är hemma såhär. Speciellt när vi är ute, då det inte finns någonstans att ställa kameran direkt.

 

Anledningen att jag har dragit mig så är att stativ är himla dyra. Visst, det finns billiga varianter med men när jag gjorde undersökningar runt på nätet så fastnade denne innebörden:

 

Billiga stativ är inte lika stabila, ofta gjorda av plast och kan därför lätt gå sönder och att de är betydligt lättare viktmässigt och därmed ökar risken för det att åka omkull... Ja, ni kan ju säkert föreställa er själva. Och som i mitt fall så finns det både barn och hund med i hushållet så jag behöver all stabilitet jag kan få om man säger så... De är ju inte de mest graciösa och aktsamma varelser som finns... Och en systemkamera är faktiskt betydligt dyrare än stativen, och jag vill inte riskera kameran bara för att komma billigt undan. Det skulle bli en betydligt dyrare historia om jag måste köpa ett nytt stativ och en ny kamera...

 

Fick också rådet för ett par år sedan av en klasskompis kille att kika efter ett stativ med inställbara ben. Detta för att verkligen få stabilitet när marken inte är jämt såsom ex där det är sten, berg, skog. Denna modell kan alla ben ställas ut i olika grader men även vinklas ut för extra stöd. Allt för att kunna anpassas till miljön! Här följer även kamerahuvudet med, vilket det visst inte gör på en del modeller – utan det måste man köpa till. Kamerahuvudet går väldigt lätta att vinkla, och är anpassad så att man kan ha en videokamera på – man kan alltså vrida hela kameran 360° (ett helt varv runt) så man slipper att flytta hela stativet om en unge får för sig att springa iväg, och att vinkla upp hela kameran -30 ° / +90 ° lutningar så om nu unge nummer 1 väljer att sitta ned på gräset framför mig och unge 2 klättrar upp i ett träd så kan jag på ett smidigt sätt ändå fota dem utan någon ansträngning... Kamerahuvudet är också välsignat med en quick release, så det går både enkelt och snabbt att ta loss kameran och lägga den på ett säker ställe, så inte nummer 1 får för sig saker då man antagligen behöver klättra upp för hjälpa nummer 2 ned från trädet...

 

Teoretiskt sett är jag ofantligt nöjd med mig själv, och efter att ha lekt med det i en månad nu så är känslan bara förstärkt! Som ni själva hör så har jag reda sett framför mig diverse tänkbara scenarion i användning, vissa har beprövats och vissa är i "koma skall" fasen. Kamerastativet är ju ingen färskvara utan denna kan jag ju leka med i många år framöver så det är ju en investering!

 

 

Detta stativ hittar ni här
 

50 foton att ta MED barnen!

 
Sitter och kikar runt samtidigt som jag har ett öga på filmen som min sambo började titta på. Men som han somnade till. Och jag fastnade vid. Suck. Varför ska det alltid bli såhär? Jag var ju redo för sängen för ett par timmar sedan! Hittade hur som helst denna lista här, och varför inte? Många är riktigt bra idéer, och jag har massor av bilder på båda barnen men inte många är vi gör något tillsammans. Skärpning. Nytt nyårs löfte?
 
Sparade på datorn, men kom på att jag kunde dela med mig till er. Huvudet funkar alltså fortfarande såhär mitt i natten...
 
 
 
 
 

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0