Vi var och hälsade på hos en släkting som ska in till sjukhuset imorgon. Väl från Forshaga så började det mörkna, klockan var väl runt halv sju på kvällen. Sambon tänkte högt att "just ja, det är ju jaktsäsong" och att vi skulle hålla lite extra span. Det är ju i skymning och gryning som djuren rör på sig mest, men oftast i gryningen. Tur var väl att han sa något för jag började kika mer på vägen än att dåsa till lite lätt. Mellan Skåre och Bergvik ser jag något stort och grått i diken och under min reaktion från syn till att ropa AKTA så var det gigantiskt viltsvinet redan uppe på vägen. Sambon hann inte ens märka något förens jag hade ropat något. Eftersom det var bilmöte så var det bara halvljus, och någon dåre bländade sidan med helljuset för tidigt vid vårat möte än att vänta en tiondels sekund tills bilarna var jämsides (Ärkepucko!) Grisen var större än en släktings Golden retrievrar, och de är inte små om jag säger så. Manken på grisen skulle nått över bilfronten. Herrejösses, vad nära det var!

Vad tankar det hann fara i huvudet:

 "Men skojar du eller?" ( Vem du är var orelevant)
 "Va faaaan" "AKTA"
"Hur smakar griskött?" (högst ologisk tanke)
"Men kör på den bara!"

Den sista var när sambon började slira, hans reaktion från mitt rop. Den stora grisen var redan över vår sida vägen och vid mitt räcket. Jag tänkte mest att det var större chans för oss att hamna i diket än att den skulle vända. Väl på parkeringen inser jag hur fruktansvärt nära det var. Jag skulle öppna bakluckan och släppa ut hunden. Jag tänkte mest att skadan på fronten hade inte spelat någon direkt roll. Men bilarna bakom skulle så mycket större skada. För en gångs skull satt jag i framsätet då lillan tittade på film där bak. Så hon satt ensam. Men hade jag inte suttit fram så hade vi med största sannolikhet krockat. Jag var tvungen att sätta mig i det öppna bagaget. Tänkte på att en kompis som krockade med ett vildsvin, bilen blev demolerad och hon fick ont. Vi körde i 90 och det blir ju än kraftig krock. Oavsett hur liten krocken skulle varit hade vi behövt köpa ny barnstol. Alla skulle vara chockade, kanske ha ont och kvällen skulle spenderas på sjukhuset... Mer tokiga tankar. Värre ville jag inte ens tänka på. Innan vi ens åkte iväg till Forshaga så kändes själva bilresan inge vidare. Har haft sådana känslor förr och de har liksom "slagit in", eller ja, nästan slagit in. 
 
Sambons kommentar efteråt var: "Oj, såg du grisen!? Jag har sett en gris, jag menar, ett vildsvin! Har du sett det någon gång?"

Som om jag skulle svarat; - Nej, jag blundade, var det stort? Eller som om det vore en safari - Nej älskling, jag såg inte lejonet eller giraffen, men vildsvinet."

Tack vår skyddsängel! Tack slumpen och tillfälligheter! Isskalet som la sig runt hjärtat har börjat tina upp nu. Nu är jag mest irriterad, för jag reagerade direkt på att vi skulle ringa in att det var ett så stort och så pass farligt djur i trakten. Det är ju inte en liten kanin vi pratar om. Men vart ringer man? Min telefon är ju i sista sucken nu, och den hade ställt in sig på flygplansläge (!?) och jag kunde inte ringa med den alls… Har ju hört på radion om viltvarningar. Men vart ringer man? Sökt på nätet nu men hittar inget. Bara vid kollision (och det är till polisen…). Hittade inte för radio heller. Det borde väl finnas? Vi pratade när vi började åka om att det inte fanns något viltstängsel längs vägen, men är det bara de verkliga olyckorna som hamnar i statistiken som avgör om det ska sättas upp något staket eller varning?

”Bara älgolyckorna i Sverige kostar ca 1 miljard per år.”

”27 972 polisrapporterade viltolyckor år 2011 t o m 2011-10-12 (hela landet)

Rådjur 21 299
Älg 4 386
Vildsvin 1 362”

Bilden är hämtad från Google. 

Nu har jag gjort något som jag inte brukar. Nu har jag gått till hyreskontoret och klagat på våra grannar. Både den ovan och undre! Den undre verkar ha svårt med saniteten och hygienen så fort dörrens ens öppnas lite så stinker det i gången. Så pass att till och med min sambo har ringt och klagat. Och det ni, är stort. Så när jag gick ned för att hämta på dagis så höll jag på att vränga upp allt jag hade i magen. Det stod 4 (!) sopor utanför dörren och stank! Det brukar faktiskt vara rätt skräpigt i vår gång för övrigt. Någon har visst svårt att gå med gamla matförpackningar till soporna - utan ställer dem vid dörren till källaren! Och det har legat kräftskal, en möglig skalad apelsin och det senaste som varit i typ en veckas tid är blåbär och blåbärsdropp på nästintill varenda trappsteg! Från översta våningen! Idag städades det, men det ligger fortfarande blåbär utanför porten.



Och grannen ovan har jag ju nämnt någon gång. Fråga efter kondomer etc. Nu har det varit väldigt föräldrafritt ett tag. För tre helger sedan var det hela helgen. Trots att vi var upp och sa till. För två helger sedan så börjades det spelas kl 04, och man väcktes först utav skrik och skrän. Värst var att när jag höststädade balkongen för tre veckor sedan hittade en cigarett som brunnit ut och bränt mattan! Jag har lite fobi för eld, men det kan jag ta senare. Som tur var att den landade där då den var fuktig och inte i de snustorra blommorna som jag låtit bli att vattna för att det är enklare att slänga då. Så i morse kom droppen. Lillan kom in lite tidigare på morgonen, och då brukar vi sätta på barnkanalen på låg volym och mysa. Och då började musiken. Eller ja, basen. Så fort jag hör bas numera är det som ett rött skynke viftas framför mina ögon. Någon gång ibland, och mer dagtid är en sak. Men inte när hela dagen utökas till kväll och på nätter och mornar. Bor man som vi gör här, i lägenhetsblock så får man tänka sig för. Det finns de som jobbar sent och nätter, sjuka, barn etc. Det är inte okej. Ta bort basen eller använd hörlurar!

Tänkte precis njuta utav en nybryggd kopp te och underbara nygjorda ostsmörgåsar. Och då började jag blöda näsblod al’a Niagarafall. Bara sådär. Och blodade ned min smörgås som jag hann få ett bett ifrån. Många papperstuss byten senare så kunde jag sätta mig ned igen för att äta igen. Då var teet inte särskilt varmt. 

Alltid vänster näsborre, ända sedan jag var liten. Och det kan komma bara sådär. På en buss i Polen, andades jag för hårt, och den stora bussen fick stanna vid sidan av vägen. Detta var precis innan lunch så alla andra i bussen beklagade sig över att "dö av hunger". Själv höll jag på att svimma då det aldrig slutade. När jag åkte buss ned till Skåne så började det, i floder, och busschauffören hade inte samma taktkänsla och inte hade han toalettpapper heller på toaletten sen många tiotals mil tillbaka, trots en mycket full lastad buss. Fick blöda i en sådan där genomskinlig plastpåse man köper frukt i. När vi väl var framme så offrade sambon en av hans nya strumpor som han packat ned i den stora väskan som legat i bagageutrymmet. Våra andra servetter hade ju gått åt till toalettbesöken.

Blödde en gång i flera timmar, innan den muntliga delen av det engelska nationella provet. Var så groggy så jag fick göra om det. En gång mulade/ trynade eller vad man nu kallar det en kille mig i ansiktet med snö, inte särskilt hårt dock. Men blodet flödade. Oj, vad dåligt samvete han hade. Och det fick han gott ha! Själv fick jag sitta på hela resan på skolbussen hem med en toalettrulle upptryckt i ansiktet. Värst vad många busshistorier det blev.

Har alltid haft lågt blodvärde och ätit järntillskott sen jag var liten. Får bara lämna blod utan bara plasma. Många läkare har bara genom att titta på min hy och se att jag är "så vit" under. Konstigt det där. Har varit in på sjukhuset och "fixat" näsan två gånger, men det hjälper bara en period. Det jobbiga är att så fort det väl börjar så kan det komma tillbaka flera gånger på några dagar. Och jag blir jämt helt slut.

Kände att jag inte hade en passande bild till detta. Det är ni nog glada för.

Jag tycker personligen att det inte är okej att lägga paketen som man inte får öppna där de syns annat än när det är juletider. Men det är visst bara min åsikt...

Jag om min kära älskling har en liten grej som vi kört med genom åren, vi brukar ibland uppvakta och överraska varandra med små presenter ibland. De behöver varken vara dyra eller jättenyttiga saker. Här köpte jag en penna på Mansion där det stod hans namn och dess innebörd. Inslagen så la jag den i hans Sprintso låda så han skulle hitta den när han var iväg och dömde. Alltså att han skulle ha pennan till fotbollen. Dock tog det honom en vecka innan han hittade den, trots flera matcher.

Han är dock lite tråkig. Han avslöjar att han har en överraskning på G. Sådant hatar jag. En överraskning ska ju just vara en överraskning... Han avslöjade vad som väntade igår, och jag vet att den är här någonstans.Inte okej enligt mig. Så igår så somnade ju lillan och hon vill ju vara med vid öppningen (allra helst öppna den själv) och nu när hon är vaken så jobbar han. Han tycker det är jätte roligt. Dålig humor.

Gör ni något liknande med era respektive eller någon speciell?

Idag är det 8 år sedan min storebror dog. Han fick aldrig träffa min nya familj. Min sambo. Aldrig hålla sin systerdotter. Inte ens veta om dem. Aldrig ha egna barn. Så mycket han aldrig fick uppleva. Så mycket han gått miste om. Vår bakgrund var mörk, och bara en av oss klarade sig. Om ett år kommer jag vara i samma ålder som han var när han dog. Det var 9 år mellan oss. Killen som var där hela min födelsedag när vår biologiska pappa var borta på annat. Som jag kunde krypa ned i sängen hos när jag hade haft en mardröm, och som lät mig ligga kvar. Som fortsatte leka med mig trots poliserna som kom på helgerna.

Jag känner mig trasig. Ensam. Så mycket jag ville att han ska ha vetat. Så mycket känns så orättvist. Jag blir så arg på människor som inte kan glädjas åt vad de faktiskt har, utan bara gnäller om vad de inte har! Kan knappt se datorn längre, tårarna rinner. Försöker tänka på våra egna lyckliga minnen med så många dåliga kommer upp. Min fina bror som var ljuset som fanns de där jobbiga ”varannan helg” dagarna. När du väl flyttade så var det ingen mening med att komma "dit" längre. Socialen lät mig faktiskt själv få välja som 9 åring vart jag ville bo. Och jag återvände aldrig till det ställe som min bror tvingats kalla hem.

Jag hoppas du är lyckligare där du är nu! Saknar dig något så fruktansvärt!

Pratade förut idag med min dotters gudmor. Vi träffas inte så ofta, men hon är ändå den man kan sitta och berätta allt för! Och nu berättade hon att hon träffat en ny kille. För ett tag sen var hon ihop med en kille, som jag inte gillade alls då jag tyckte hon förändrades när vi träffades. Sen gjorde han slut på allra märkligaste vis när hon var och hälsa på. Efter mycket tid och bearbetning insåg även min kära vän att han faktiskt förändrat henne. Till någon hon inte var och inte heller tyckte om.

Men denna killa, hon lät så annorlunda när hon berättade om honom. Inte alls som när hon beskrev sitt ex. Att han var glad, älskar att dansa, att diskutera och att de var lika på många plan. Han gjorde henne glad helt enkelt. Det enda jag har problem med är att han är från Bangladesh. Och varför? Jag blev livrädd att hon en dag ska följa med honom och bosätta sig där. En helt självisk tanke alltså. Var även sorgligt omedveten om vart landet faktiskt låg. Så jag googlade. Ja, ni ser ju bilden (som jag för övrigt hoppas visa rätt). Så långt kan hon ju alltså inte flytta.

Hon har liksom flyttat runt överallt, Örebro till Blekinge och nu bor hon sedan några år i Umeå. Jag arbetar desperat på att hon ska flytta till Karlstad. Och så kommer han in och förstör. Ja, jag kanske skämtar. Lite. Kanske. Men detta är allvar för mig. Visst, vore kul och hälsa på där en gång i framtiden kanske, men nej tack ändå. Hon kan stanna inom Comviq kompis avstånd. Hon kan i alla fall befinna sig i mittbältet av Sverige. Men vi får se hur det går. Jag ska försöka charma killen när de kommer till jul, så jag har ca 13 veckor på mig att tänka ut min mästerplan, och få honom att inse varför de ska bosätta sig här trakten. För hennes (läs mitt) eget bästa alltså. Och så har hon ju sin plikt som gudmor...

Men ändå, lyckönskningar till er... Men bara om ni stannar i Sverige...

Ibland är jag bara så trött på mig själv... Jag glömmer alltför ofta att lösa in värdecheckar i tid! Inte okej faktiskt, jag måste skärpa mig!

Ja, vad ska jag skriva om dagen? Vi åkte och hämtade hem hunden. Ätit pizza till middag andra dagen i rad... Ja, vi har ätit vanlig lunch också. Sambon fick ta några bilder. Detta är typ det enda vettiga kortet som inte har en massa hår som blåser över ansiktet eller där jag inte pratar. Jag måste tydligen prata när jag fotas. Jag känner mig så obekväm framför kameran, står hellre bakom.

Imorgon eftermiddag kommer bli en hård arbetsdag. Ett barns framtid, ett som inte är mitt eget. Jag vill inte spela gud. Men jag tänker aldrig ge mig lättvindligt. Både jag och sambon har haft allt annat än dröm uppväxter. Det gör oss kanske hårda, enligt vad andra påstår, i vissa avseenden men det är just det som nog kommer bli en styrka imorgon. Vi är lika men inte tvillingar. Utan vi känner och kompletterar varandra. Och det lär gynna oss imorgon.

Men nu ska hunden ut, enda nackdelen med att hon är hemma – kvällspromenaderna. Och pizzakartongerna ska slängas. En ny dag imorgon. Eller ja, om mindre än en timme. Men då vill jag helst sova…

Vaknade inatt, 04.09. Inte så jätte trött. Ser sambon ligga i en märklig ställning längst bort i sängen på vippen att trilla ned. Jag drar tag i honom och säger lite fräckt:

Jag: Kom hit med dig!
Sambon: Det vet man ju inte! Vart kommer mjölken ifrån?
Jag: ? Eh, men jo, kossan...
Sambon: Mumlar något ohörbart.
Jag: Kom hit nu!
Sambon: Men, vilket mejeri?!

Jag tror han sov... Skrattade en liten stund.

Jag: Du är medveten om att jag kommer reta dig imorgon?
Sambon: Vadå, om från vilket mejeri?
Jag (suckande): Ja ja, du är ju snygg i alla fall....

Fick nyss ett sms från min mamma:

Mamma: Du skulle varit hemma 20.

Jag: Mamma. Jag flyttade för 7 år sedan nu om du har glömt? Jag har varit myndig sen 5 år tillbaka och bestämmer själv när jag ska befinna mig hemma. Men förövrigt, så var jag faktiskt hemma då. Läste godnattsaga för min dotter. Glömt henne också?

Mamma: ?

Jag: Jag skulle visst vara hemma kl 20.

Mamma: Hehe. Skicka visst till fel unge! Har det hänt förut?


Ja det är ju skönt att hon inte blivit dement.... Fick veta senare att min lillasyster tydligen hade halva disken kvar, plocka ihop det som ska tvättas och har en hemkunskapsuppgift som ska göras. Plötsligt känner jag mig glad att vara vuxen. Nog för att jag måste plocka in disken och tvätten men det är ingen som bestämmer att jag ska göra det.

Ringt BMM under morgonen igen. Hon hade telefontid kl 08.30-09.30. Det var upptaget hela tiden, vet inte hur många gånger jag ringde. 09.31 så var telefonen avstängd. Och telefonsvararen meddelade mig att för ombokning av tid, så ska man återkomma. Ja men, tack för den! Ringde bara några minuter innan och då var det upptaget. Och det kan ju inte ske automatiskt, som på sambons jobb, om det inte ändrats då. När jag väntade lillan och var där på besök så ringde det flera gånger och fick höra att - oj då, jag har visst glömt att stänga av.

Tröttnade och provade ringa receptionen för råd. Första gången började det tjuta alldeles förskräckligt! Andra gången var det upptaget och tredje tjöt det igen.

Ska det verkligen vara så svårt? Jag tycker inte det här är okej alls, det är en kort telefontid och svårt att komma fram. Inte ens ett kösystem finns! Ringde igen och pratade in på telefonsvararen. Fick ju avboka tiden helt. Bad henne ringa upp mig, men har inte hört något än.

Jag har några saker som jag nu ångrar att jag inte gjorde mer utav denna sommar. Plockat mera blåbär och svamp. Och då speciellt i samband med skogspromenader med lillan och vovven. Skulle ha plockat mera vinbär. Grillade lite för lite. Också att det blev väldigt lite badning i år. Det får jag ta igen med att besöka badhuset med lillan. Med vovven har jag starka misstankar om att hon är mer än glad om hon får slippa något som har med vatten att göra än att dricka...

Saker jag inte ångrar är våran semester till Skåne. Det vill jag göra nästa sommar, men lite tidigare. Träffat härliga vänner, ni vet sådanna där som är äkta vara som håller vad dom lovar. Bästa är att jag har varit mammaledig. När jag gick i skolan så försvann mycket mor-och-dotter tid samt att jag var ute och reste i totalt 3 månader. Det har jag fått igen nu. Det är jag så lycklig över! Har världens bästa fästman som låtit mig vara det fullt ut!

Ska tänka ut vad som hör hösten till, så jag inte sitter i vinter med samma funderingar om jag ångrat något. Jag har lovat mig själv nu att lillan ska få gunga i massor, för det om något kommer ju försvinna under vintern. Men annars har jag inte så mycket att komma med.

Några tips? Ångrar ni något? Vad är ni glada för att ha gjort?

Jisses vad trött jag är min barnmorskemottagning (BMM)! De är alltid så svåra att få tag i! Igår, efter tandläkaren, så gick jag och lillan dit. Två av tre hade dörrar som lyste rött, alltså upptagna. Knackade på den tredje dörren. Inget svar. Tänkte att jag väntar tills någon kommer ut, ett besök tar ju inte så lång tid. Så kom en Bm (barnmorska) ut men hon tjatade mer om att hon var upptagen, och den tiden hon gjorde det kunde jag hunnit ha sagt vad jag skulle fråga om, om hon bara hade stängt dörren till den kvinnan som var "patient"! Eller bara när hon hade tid. Men nej, hon refererade till telefontiderna. Och jag svarade att det är så svårt att nå. Och det är det! Saken är ju den också att den kvinnan är inge vidare trevlig, man kan säga det att man är upptagen för tillfälligt med en hövlig röst. Inte som om man vore helt dum i huvudet.

Jag har nu suttit, ännu en dag senare, och sitter i telefon. Telefonen ska alltså vara öppen en timme. En ynka timme! Har nu suttit och ringt i 58 minuter. Och telefonen är avstängd!

Anledningen är att jag vill prata om kallelsen om cellprovskontrollen som skickades hem till mig. Jag skulle vilja veta vad som görs, hur man gör det samt boka om tiden då min tid är 8.05 på morgonen vilket inte fungerar med att lämna på dagis för mig.

Funderar allvarligt på att byta vårdcentral, då denna inte gett så mycket för att förtjäna mitt förtroende. För det första så var min Bm aldrig i tid, inte en enda gång, under alla träffar när jag väntade min dotter. Inte en enda gång bad hon om ursäkt heller! Hon var alltid väldigt närgången, verkligen i ansiktet på en. Hon kom inte ihåg en direkt fastän man var där väldigt ofta. Tycker man kommer ihåg en person som tydligen var mycket ovanligt kittlig vid kontrollerna? Hon klagade jämt på mig i slutet att jag vägrade köpa mammabyxor. En hårsnodd och långa tröjor dög bra till mig. Tyckte det var onödigt att köpa byxor som jag inte kommer ha igen senare i vardagen. Jag gick inte upp i vikt på det sättet. Behövde bara byta tröjstorlekar och såg man mig bakifrån så syntes det inte att jag var gravid.

Sen är det lite annat också, men det orkar jag inte skriva nu. Börjar bli förbannad att jag slängt bort 1 timme på att sitta i telefon för ingen nytta!

Behöver man ifrågasätta Ns beslut att ha ett shoppingförbud på mig? Kanske. Men jag är nog inte så vidare lydig...

Ja, nu är det läggdags även för den stora damen. Egentligen skulle det nog har varit vid samma tid som lillan om inte tidigare. Men jag drar mig verkligen för att göra det. Hade fruktansvärda mardrömmar, och vaknade innan klockan ringde. Försökte lägga mig med det kom obehagliga drömmar i mitt halvslummer. Hoppas det inte blir en ny period till. Jag kan nämligen få långa perioder, att jag drömmer hemska drömmar varje natt. Hade en fyra veckors praktik, på en lyxrestaurang till på köpet som jag var allt annat på hugget att lära mig något utav, och drömmarna började innan och slutade efter denna praktik. Gick som en zombi ibland. Jag brukar nämligen vara helt förstörd efter sådana nätter. Som en kaffejunkie som inte får sin kaffe på morgonen. Men har några härliga såser i min egna receptbok, så något gott kommer från den praktikplatsen i alla fall. 

Ska ut med hunden också, inte för att jag tror att hon gärna lämnar den mjuka fotändan av lillans varma säng direkt. Tidigare idag hade jag tänk dra på mig inlinesen nu på kvällen, men inser nu att jag dragit på det för länge och det är alldeles för mörk just nu. Drar mig nog för att det betyder att efter promenaden så brukar jag i regel gå och lägga mig. Vill inte lägga mig. Baka något? Kanske ska ut och ta en redig löprunda, en sådan som man kommer tillbaka hem av ren viljestyrka och att andan har jag tappat bort för länge sen långt bak längs vägen. En sådan som man sedan tvingar in sig i duschen och sen somnar gåendes till sin säng.

Ja, jag drar mig för att sova.

Humor... Skulle googla, och så kom detta upp. Tyckte det var så roligt att jag gick och hämtade kameran! Nå, vad tycker ni? Vad är socker för något?

Jag är på uruselt humör! Och bara så ni vet så är det ytterst ovanligt att jag benämner människor med något så otrevligt som kärring!  Vi var ute på en promenad för, jag och mina flickor. Det börjar med att vi får gå en omväg då en man stod längre fram på gångvägen och beteende sig minst sagt berusat. Gick vidare till en av min dotters favorit lekplatser. Vi har varit där många gånger denna sommar, och bredvid den så växer flera fina svarta vinbärsbuskar som jag kikat på några gånger. Så idag upptäckte jag att ingen varit där och plockat, på hela sommaren! Och bären började skrumpna på sina ställen. Lillan älskar vinbär så jag började plocka några i det enda vi hade med oss. En liten ren bajspåse.

Tänkte att vi skulle leka med dem, till försäljning när vi leker affär i det lilla huset som finns på lekplatsen. Jag hade precis börjat plocka, och en sådan påse är ju knappast stor, så jag kunde ju knappast plocka rent alla buskarna. Då hör jag:

Kärring - Ursäkta, men bor du här?

Jag – Nej, men…

Kärring- Då får du inte plocka här!

Jag – Men jag…

Kärring – Det är bara de som bor här (pekar) som får plocka bären.

Jag – Men jag plockar bara för att vi ska leka!

Kärring – Då plockar du inget mer nu ..!

Jag har väldig respekt för andra människor, särskilt äldre. Så jag bet mig i tungan för att inte säga något skarpt. För hade detta varit en främmande kvinna så hade det inte rört mig så mycket. Men det som gjorde mig så arg var att denna äldre kvinna, numera benämnd som surkärring och andra fula saker i mitt huvud, är en som jag under 3 års tid har mött många många gånger på promenader. Hundarna har lekt, och jag har stått så många timmar totalt och lyssnat på hur hon mår, om hennes hund och om hur hunden mår! Timmar!  I  f l e r a  å r!  Varje gång man har träffat henne så står man fast minst 15 minuter, trots bitande kyla! Och tillråga på allt så vet hon ju om att vi inte bor just där, utan några hundra meter bort.

Hon har alltså stått och lurpassat på oss genom fönstret, sen gått ut på balkongen med en mycket otrevlig ton, stod sedan kvar efter sin reprimand och sedan stod hon i fönstret igen. Jag gick därifrån för att inte sänka mig i den nivån hon befann sig i. När hon stod på balkongen så kom det än dam förbi, och ”kärringen” stod och skvallrade med henne, om oss! Tyvärr gick hon kort efter det också ut, och satte sig en bit ifrån lekplatsen och skvallrade vidare med några som satt ute. Det förstörde allt roligt med lekandet.

Jag är lite osäker på det här med allemansrätten vid detta fall, då hela detta området är uppdelat i stora blockhus med hundratals lägenheter. Just där vi var är det privatägda lägenheter, alltså att de bara äger lägentheten med tillhörande balkong. Utanför alla dessa stora block finns stora gårdar. Men det är ju knappast någons egna privata trädgård vi hade att göra med, utan just en stor öppen gård. Det är ju självklart att man inte kliver in i någons egna trädgård och tomtmark! Allemansrätten står ju för att man får plocka bär, men inte bryta kvistar och dra av löv. Och det var ju bara bären vi plockade, så vi skadade ju inte växten. Varför planterar man överhuvudtaget ut bärbuskar, vid en lekplats, om det inte är meningen att inga som faktiskt är där får äta? Ska bären få ruttna bort, då ingen annan plockat eller plockar, hellre än att någon kan njuta av dem och samtidigt sköta busken? 

Saken är den också att vi har flera vänner och dotterns gudfar bor där, så just nu i mitt något upprörda tillstång funderar på att gå dit imorgon med någon av de som bor där och plocka rent varenda sabla buske…

Nu är vi framme, och spenderat någon dag på en plats där jag fått många fina barndomsminnen. Skåne. Nära Lund. Här växer inga blåbär eller kantareller men bigarråträden växer fritt precis överallt och det är bara att sträcka upp en hand för att få tag i de små godingarna. Det är så härligt, och det sker ett sådant lugnt inom mig när jag är här. Jag älskar väderkvarnarna, de öppna fälten, de röda vallmoblommorna och alla lummiga dungar.

Vi åkte vid 00 men fick vända hem efter en timme då bilen vi hade började uppföra sig mindre roligt. Väl hemma så bytte vi bil. Tur att vi har två stycken! Lite trist att förlora 2 timmar, extra tid i bilen. Sen skulle ju all packning och barnstolen byta plats, och det var ju inge roligt mitt i natten. Men allt gick bra, hela vägen ner. Båda bilarna är helt ny besiktade för bara ett par veckor sedan, så det är ju lite trist att det blev såhär. De bästa däcken är ju på den första bilen. Så igår när vi väl var framme så bokades det in en tid samma dag på en bilverkstad, så nu har vi 4 sprillans nya däck, vi vill inte riskera något på vägen hem så det är en bit och tydligen skulle regna.

Men nu är vi här, och jag älskar det. Det är så roligt att komma hit med sitt eget barn och se henne klättra på stenen som en annan gjorde när jag var liten. Bilder får jag lägga in senare, då det inte gick att ta in minneskortet och glömde sladden. Klantigt. Men det gör ingenting.