När klockan ringde 7 imorse kände jag mest för att: "Neeeeej- vill inte gå upp! Vill blunda!". Men upp kom jag, lillan med för den delen. Sambon åkte till jobbet och lillan kom iväg till dagis. Det har snöat ganska mycket under natten - 7 cm ungefär så lillan blev glad. Väl hemma så började jag baka. Känns lite udda numera att göra annat än frukost så tidigt. Medans jag stod där och malde mandel så mindes jag tillbaka på de restaurangkök man varit i vid den tiden och gjorde allt från att koka potatis till att göra såser. Och nu, några år senare står jag alltså och bakar en tårta klockan 8 på morgonen!

Sen har jag gjort mig i ordning, ni vet- al'a dejting style. Duscha, lukta gott. Göra de fluffiga lockarna raka med hjälp av den älskade platt tången. (Söker fortfarande efter anti - volym - produkter om någon undrar!) Kroppen insmord, ögonbrynen plockade, naglarna lackade och nu sitter jag med en ansiktsmask.

Ska snart ta och göra sista momentet på tårtan, som är sambons favorit, så ska den sedan få stå och vänta tills vi kommer hem ikväll! Ska försöka vila lite också, dock inte så länge. Ska till tandläkaren idag med så jag får mig en promenad med på köpet.

Hur har er dag sett ut än så länge?

Vad ska ni göra idag, något speciellt för alla hjärtans dag? Själv har jag iiiingen aning! För det är en överraskning! Eftersom bilens fläkt gått sönder så trodde jag vi skulle ha samma möjlighet som vi hade på vår 5 års dag- då hunden fick åka in akut till veterinären... Alltså inte något särskilt. Men igår kom sambon hem och det första han gjorde var att gå till lillan i vardagsrummet och pratade lite. Min nyfiken väcktes när lillan skrattade triumferande och sa:

"Mamma får inget veta!"   Veta vadå? Varför får inte jag veta? Hallå!

N: Imorgon behöver du inte hämta lillan på dagis.
Jag: Nehej? Vill farmor ha henne?
N: Ja, så du kan säga till på dagis att farmor hämtar. Och att hon är ledig på onsdag.
Jag: ? Ska hon sova över då alltså?
N: Ja. Och sen så ska du möta mig i stan på eftermiddagen imorgon...

Sen flinade han stort. Så något är på gång. Allt jag kommer på är saker jag numera inte kan göra. Typ gå till frisören och färga håret... Får inte gå på massage...  Kan ju inte vara alltför fysisk heller. Jag har verkligen ingen aning! Men det spelar nog faktiskt inte den minsta roll vad vi gör, ska bli skönt att bara hitta på något- bara vi två! Eftersom lillan då alltså är borta idag så fick hon sina paket redan igår. Gömde ett i köket, i vårt rum fanns denna asken med två små paket i (3 i 1), i badrummet samt i hennes rum. Hon blev jätte glad!

Fick just reda på att en äldre släkting nu har fått diagnosen diabetes. Hon är av den gamla stammen att det är en fika efter maten - eller vid besök, högtid eller liknande. Gärna några kakor till kaffet med andra ord- och just det att det är en så gammal vana kan vara svår att bryta... Hon erkänner själv att hon har en riktig söttand och lider verkligen av sötsuget. Misstänker starkt att nu när vissa saker är "förbjudna" blir extra åtråvärda... Till saken är att hon gjort en gastric bypass och är laktosintolerant om det har något med något att göra...

Det jag funderar på nu- då jag inte har någon koll alls på diabetes, är vad man kan göra... Vad ska man tänka på när man bakar diabetesvänligt, hur är det med typ honung och frukt och sådant?

Jag ska givetvis läsa runt lite överallt- men ALLA tips är välkomna! Någon som har diabetes eller lever med någon?

Vi har under ca två särskilda månader haft det tufft, inom vissa familjerelationer från bådas sidor, och även från vissa "vänner". Vet inte om det märkts här på bloggen, eller annars om man träffats. Men nu förra veckan kom det ett vägskäl. Vilken väg att gå? Sambon och jag har varit så trötta ändå in i märgen på vissa saker, och vi har fått ta så mycket skit som vi inte förtjänar. Varför vi inte lånar ut pengar längre, varför vi slutat besöka människor som aldrig besöker oss, varför vi valde att fira julafton som vi ville... Ja, ni kanske förstår hela spiralen...


Men nu, nog fick vara nog. Mycket tårar och grubblande men nu är beslutet gjort. Det är inte hos oss problemen ligger, och därav ska inte de problemen bli våra heller. Och jag känner mig så glad! Så mycket tyngd har lyfts från axlarna och hjärtat och jag kan äntligen känna glädje över vardagen, trots kroppens smärta. Skönt att slippa den psykiska smärtan nu! Och äntligen glädje över det lilla livet i magen och framtiden känns inte lika skrämmande och oviss längre.


Nu ser man människorna som verkligen är där för en, och nu får de stå i centrum- näst efter oss! Vi är prioritet nummer ett från och med nu, och kommer göra exakt det vi vill! Får se om jag skriver mer om detta, men nu ville jag bara få ur mig lite av allt, avstampet är nu gjort!

Det ringde på porttelefonen, och det var polisen. Som undrade om de kunde komma in. Jag blev förvirrad, men tänkte att det kanske var att de skulle in någon annanstans i gången. Det ringer på dörren. De skulle alltså hit. Med min långsamma haltande takt hann jag tänka massa saker. Att det handlade om sambon, att det hade hänt någon olycka och något hemskt hänt honom då jag tidigare under dagen inte fått tag i honom. Jag öppnade, och de visade leg. Sa ingenting först, men de måste ha sett att jag inte förstod någonting. Då började de fråga, om jag hade en lillasyster vid namn N.

Lättnaden som först kom var obeskrivlig - att det inte gällde sambon men det försvann fort och 8 år av saknad och sorg efter min storebror slängdes rakt i ansiktet på mig. Helvete, inte en gång till! Inte mista ett syskon till! Men, det var inget dödsanbud, men oroande nog. Min 14 åriga lillasyster är försvunnen. Nu efterlyst och anmäld saknad sedan i lördags förmiddag! Idag är det onsdag. Den som vet något eller sett henne, hör av er!

Finns inte mycket jag kan göra, än att vänta. Och vila. Och hoppas på att oron och rädslan inte sätter igång någonting! Det har varit minst sagt stormig i vissa familjedelar runt vår lilla kärnfamilj, och jag känner att jag snart orkar mycket mer! Det och att kroppen inte mår bra är en oerhörd negativ spiral.

Så om du läser detta, älskade lillasyster, kom hem!

Resumé över 2011 då. Skriver inte allt för mycket om just lillan och så för då kommer det ta en evighet att både skriva och läsa! Men tar de lite större grejerna som hänt under året lite kort.

Januari: Förberedde flytt. Var i Norge, Beito, som ledsagare och medlevare till funktionshindrade barn. Ensam svenska bodde med en norsk student och en vuxen dansk man med två danska blinda barn. Det där med kroppsspråk fungerade inte alls och inte språkmässigt heller. En hel del engelska och skratt. Åkte massa skidor. Har för mig att det var +2500 norska kronor i taxiresa… Flyttade till denna lägenheten och jag och sambon fick äntligen ”eget rum”. Flyttade in i nya lägenheten i slutet av månaden.

Februari: Lite kul på Bodaborg; där jag och mitt sällskap vann stämpeltävlingen (de som klarar flest banor båda gångerna). Klättrade endel. Tänkte mycket på träning. Bokade in mig på makeupkurs. Kunde allt redan. Sjukt trist. Började praktiken. Spenderade mycket tid med att shoppa.

Mars: Väntade i det oändliga att snön skulle försvinna! Föreläsning i Örebro om maktlekar. Mycket intressant! Var med på stunts, sådant som är med i film. Typ som att bli skjuten och krossa en flaska i huvudet på en annan. En händelse där en person mycket nära höll på att dödas. Minst sagt omskakande. En kompis var med i lyxfällan. Föreläsning om självkänsla. Skrev på examensarbete. Shoppat en hel del denna månad med.

April: Åkte till Norge igen. Stod sjukt mycket på skidorna i princip alla backar som fanns! Löjligt härlig vecka! Cirkusens djur stod på aktivitets menyn med lillan. Opererade bort tumören som satt vid ögat. Såg misshandlad ut bra länge efter det. Började med mitt balkongprojekt.

Maj: Seminarie i Örebro. Examensarbete. Var med och anordnade särskole DM. Tog flygplan fram och tillbaka till Malta till en hel del sol, badande och shopping. Rensade upp i den sk ”vännerskaran”- då vissa tog betydligt mer glädje än vad de själva gav.

Juni: Examensarbete inlämnat och godkänt. Fyllde år. Samma dag tog jag examen. Nybliven 23 årig mamma med dubbla yrkesutbildningar vars båda yrken jag kan tänka mig att arbeta i! Sjukt stolt över mig själv! Jobbade. Spenderade mycket tid i köket med dottern. Alldeles i slutet av månaden tog jag ut spiralen.

Juli: Mycket tid med dottern och vänner, marknadsbesök och jordgubbsplock. Biodejt med sambon. Visade väldigt mycket av det jag gör i köket i bloggen. Bloggprojektet frodas vilket även ger inslag i matlagningen. Semester i Skåne och besökte Borås djurpark! Idealisk månad!

Augusti: Mycket om mat igen. Bjöd p kräftskiva. Mycket pyssel. Marknads besök. Tomatfajten med H. Som jag vann… Dottern fyllde 3 år! Min stora tjej. Blev gravid.

September: Mådde uruselt. Här började aptiten demonstrativt avta rejält. Sålde våra två bilar och köpte en ny. 8 års dagen för min brors död kom och gick - värdesätter ytterligare de nära.

Oktober: Mådde sämre. Men inte kärleksrelationen. Flera gåvor av uppskattning och uppmuntring byttes. Hade klass återträff. Fick den stora ökända blödningen där vi trodde vi råkat ut för missfall. Sjukhusvistelsen visade att det inte var något fel på barnet, det var bara ett, eller något med det att göra. Utan det var bredvid. Inget riktigt svar. Kände mig rätt vissen en tid framåt och blödningen fortsatte i över 3 veckor. Gick ned mycket i vikt. Fick börja med den receptbelagda medicinen mot illamåendet. Årsdag av förlovningen. 1.5 år som kontaktfamilj avslutades. Vi tog avsked av vårt kontaktbarn då han flyttade från fosterfamiljen.

November: Galet kär i min sambo. Mycket stöttning. Kajsa kom på ett efterlängtat besök. Började känna glädje att laga mat igen. Möhippa för Emelie. Bröllopsfest. Farsdag. Började jobba mer igen. Firade 6 år med sambon. Träffade vänner. Pysslade med lillan. Sista dagen gjorde vi det andra ultraljudet. Det blir en pojke!

December: Första dagen gjorde det tredje ultraljudet, då gårdagens bild försvann med vinden. Några dagar hittades den oförstörd. Offentliggjorde graviditeten. Viktmässigt börjar det gå uppåt istället för neråt. Passar dock inte i kläderna ännu. Halsbränna och bäckensmärtor. Jobbat. Pysslat och myst med lillan. Besökt vänner. Funderar på vart snön är. Firat jul, lillan har fått massor av bra julklappar. Lite turbulent med vissa i närheten, men det löser sig nog. Fira nyår med god mat och goda vänner!

Det är helt okej för mig när ens älskling kommer hem med någonting som den här...
Helt   o k e j . . .

Efter 6 år så roas jag fortfarande omåttligt åt sättet min sambo skalar sina clementiner! Varje gång!

"- Elefanter..." påpekar han smått stött.

Och tycker att jag borde komma över denna fascination. Kanske händer någon gång, men knappast troligt.

Helt fantastiskt dag! Helt super duper wow fantastisk. Lycka i överflöd!

Titta vad jag fick på sängen idag när jag vaknade efter min sovmorgon av mina fina älsklingar! Det lilla från lillan och den stora från sambon. Idag firar vi 6 år tillsammans. Började leva med varandra från början, och inte haft en enda "paus" eller "uppehåll"- eller något. Vad mycket vi upplevt tillsammans, vad vi formats och vad enade vi är idag. Vad långt vi kommit i våra liv med hjälp av varandra och pushat varandra genom allt. Att finnas för varandra.

Och att än idag vara galet kär!

Har klurat länge ett tag nu på vad vi skulle hitta på för speciellt, det känns som vi redan gjort och gör så mycket romantiskt för varandra. Så idag har det varit fokus på våra flickor, tvåbent och fyrbent. Spenderade en jätte fin stund i solen i en ny lekpark och kastade boll med hunden så hon verkligen fick springa av sig. Många fina bilder!

Sambon har planerat middagen, och jag har bara gått och slappnat av. Benen känns något stumma från igår. Idag har allt varit så... enkelt... inga måsten. Oj, vilken lyx det är egentligen. Min kropp mår ovanligt bra så idag har det verkligen varit njutning!  

Vad är det mest romantiska du gjort för någon?

Och som någon gjort för dig?

Eller som ni hört talas om, eller vilja att någon gör för dig?

Förslag på romantisk mat? -  Och vad bör undvikas?


Vad är romantik för dig?

GLÖM INTE VILKET SKATT EN VANLIG DAG ÄR!

Himmel vad svårt det varit att hitta något speciellt till min sambo! Ville ju hitta något som han faktiskt inte har något av eller behöver nytt eller så. Har varit förkyld en längre tid så parfymer har ju gått bort att gå att sniffa på då jag ändå inte kände något. Han ren rakar sig inte, för min skull då jag gillar skägg... Så ingenting med sådant typ som raklödder, hyvlar, borstar eller after shave etc. Han har jätte kort hår på huvudet så inget vax eller andra styling produkter. Han hatar allt som har med hudvård att göra, så han ville inte ha något sådant. Alltså hela sortimentet i de flesta kosmetikaffärer går bort.

Han köpte själv den jackan som jag tänkt på dagarna innan när jag var på möhippan. Smycken har han, klockor likaså. Massor av saker kom i tankar men avfärdades typ lika fort. Jag ville ju ha något mer speciellt, skjortor har han massor och de slipsar han köpte för bra länge sedan har inte ens kommit ur förpackningen. Inredning tycker han är fint, men inte att få eller inköpa själv. Det ska typ finnas där när han kommer hem...

Förstår ni vad jag hade att gå på? Gått i timmar i affärer, men icke. Men nu, idag, så fick det minsann bli en parfym ändå. En jag varit nära att köpa tidigare men då åkte ju hunden till veterinären så det blev en snabbt avsmalnad presentbudget då. Också en deo i samma märke. Köpte även ett par varmfodrade skinnhandskar. Han har faktiskt nämnt att han ville ha ett par. Så var gång han känner parfymdoften så kommer han tänka på mig och när han skrapar bilen också. Och så kanske jag får tillbaka mina stickade vantar som han så fint lånat utan att fråga…

Vi var ju bortbjudna på middag, så jag lagade inget speciellt till honom. Hur firade ni fars dag? Och varför? Jag firade enbart min sambo, för han är en sådan fantastisk pappa till vår dotter! Även om vi skulle göra slut tror jag faktiskt att jag skulle fortsätta ge honom en genomtänkt gåva som uppskattning, om nu inga dramatiska personlighetsändringar görs. Kan faktiskt bli tårögd och rörd varje dag då jag ser far och dotter leka, busa, gosa eller läsa godnattsagan. Också de vardagliga sakerna som att göra rent vällningflaskan, klä på ytterkläderna på henne och borsta tänderna på henne. Det är skönt att ha en sådan person i sitt liv, speciellt den som man delar sitt barn med. Det är en trygghet och en oerhörd ynnest. I vått och torrt. Någon som finns där och älskar henne även om jag nu inte skulle vara med.

En sådan person, som även gör så ofantligt mycket mer är värd att firas lite extra! Det behöver inte bara vara materiella gåvor som ges heller, men bara att man visar att en person är speciell! Smög ned en liten handskriven lapp där det stod hur mycket jag älskar honom och lyckönskade hans dag bland pappren i mappen han hade med sig i till Stockholm igår. När han kom hem så berättade han hur glad han blev, så enkla medel fungerar också.

Nu behöver det ju inte bara vara ens egne far, som här inte är fallet. Och man ska ju komma ihåg att visa uppskattning av andra speciella i sin närvaro också, men just idag är det ju fars dag.

Efter att lillan kommit iväg till dagis så kom jag hem och gick och la mig igen. Sovit dåligt de senaste nätterna, och så även i natt så det behövdes. Vaknade utvilad vid 11. Nu har jag ätit en mycket sen frukost bestående av fil och hjortronsylt. Hårinpackningen och en ansiktsmask verkar just nu och ska ta och tvätta av och ur det snart och sedan fixa naglarna, ansiktspeelingen gjordes när Kajsa var här så det behövdes inte göras. Nu när jag känner mig piggare så kände jag att det är dags att ta hand om sig lite, när kroppen inte mår bra så sätter det sina spår ganska fort på både hud och hår så jag unnar mig denna lyxen idag.

Sedan se om den lata hunden kanske vill ut i solskenet en stund. Efteråt vet jag inte riktigt vad som ska göras, kanske åka och bowla med några vänner. Beror om kroppen orkar. Men just nu känns allt riktigt bra. Såg att ena liljan håller på att slå ut så passade på att föreviga denna vackra blomma. Älskar liljor. Vad gör ni idag?

Igår kväll åkte vi till minneslunden. Väldigt vackert med alla de tusentals ljusen som var tända i mörkret! Även om min bror inte ligger på den kyrkorgården tände jag ett ljus för honom.

Det som började gå bra. Har varit en riktigt dålig dag då jag varvat dagen med att antingen ligga eller sitta ned. Huvudvärk. Äta något direkt kan jag inte heller skryta med. Eller jo, en hel gorbys pirog fick jag i mig efter en stund på kvällen tillslut. Hatar att må så här. Hatar att behöva be om hjälp med saker. Saker som med hunden, dottern, mat, resa mig, hämta vatten… Sådana saker man tar så för givet- för jag har alltid klarat det innan. Jag skäms, även om jag vet att det inte är något som direkt misstycker, annat än lillan då ibland. Har konstant dåligt samvete och känner mig som sämsta mamman i världen. Tur att hon har världens bästa pappa som kompenserar upp det något. Även släkt och dagis.

Mina kära tvåbenta i denna familj har nu lyckats smitta ned mig med deras förkylning som grädde på moset. Näsan rinner ikapp med ögonen som tåras, jag vet inte vilket som är värst. Mer medicin i natt. Känns inge vidare alls.

Då jag slutade innan 12 idag så skjutsade N hem mig, under hans lunch för att jag skulle få slippa åka buss.  Pratade lite om vad vi gjort idag, och när han kort redogjorde hans dag hittills så kom det "Å, så åkte jag och köpte en present till dig..." Den fanns visst i bilen med då jag satt i framsätet så såg jag givetvis ingenting. Trodde han skulle göra det som han brukar, att avslöja och så måste jag vänta på att få den. Men det behövdes inte. När han släppte av mig så fick jag denna från Blomsterlandet.

Väl inne så öppnade jag den, och oj vad överraskad jag blev, det var verkligen oväntat! Och glad! Den är verkligen mycket finare än mitt snabbfoto visar och luktar gott. Tack älskling för uppmuntran!

Känner mig gnällig. Ynklig. Det är så lätt att tycka så synd om sig själv när kroppen inte fungerar normalt, trots att andra har det så mycket värre. Trött och hängig. Man blir så fast i sig själv, då man inte orkar göra annat än just vara i huvudet - att tänka. Kanske är nyttigt. För jag funderar nu på vissa sk vänner. Under den här perioden har jag verkligen behövt lite sällskap och stöttning, men vart är den? Det fungerar när de har jobbigt och en annan hör av sig, men när det kommer tillbaka att ställa upp tillbaka är vissa så tysta. Det ska inte vara en envägs relation. Då är jag hellre utan den personen.

Jag vill liksom inte berätta allt över blogg/ sms/ msn. Om personen är långt borta är det bara att slå en signal. Är den inom hälsa-på-radie så kan man ses. En fika, promenad eller shoppingstund på stan. Ska det vara så svårt?

Det är verkligen när en person ligger på botten som man verkligen får veta vilka som är villiga att hoppa i efter en. Sorgligt.

Känns som jag har suttit i telefon hela morgonen. Ringt runt både till anhöriga och till polisen. Ska det vara så svårt för några ungdomar att hålla sig på hemmaplan? Iallafall i samma län? Känns ibland som att det är lika effektivt att ställa sig och smälla huvudet i väggen än att ungdomar kan sköta sig. Vad jag önskar att dottern kunde vara 3-4 år i ungefär 15 år till och så bli vuxen direkt.

Fast mer realistiskt är nog att önska så att den satta prognosen att jag ska bli en riktig- super- fotbolls- mamma stämmer. Eller sport mamma överhuvudtaget. De senaste dagarna har jag tänkt med vånda på att jag lär bli just det, men nu såhär i efterhand låter det som rena rama drömmen.

Kan inte dagen bara börja om?

Natten till måndag var bland de värsta nätterna i mitt liv. Tur att lillan sov över hos svärfarmor av en slump. Både jag och N låg nog både med rädsla och ångest efter att jag vaknat vid halv fyra. Morgonen på sjukhuset var inte så värst härlig heller. Men nu är det bra. Eller ja. Jag lever iallafall. Fruktansvärt trött och tvingar i mig något att äta. Aptiten finns liksom inte längre. Vikten går fortfarande nedåt. Även om det är rätt nu känns mycket så fel. Jag kommer inte berätta annat just nu ännu, så fråga inte. Men blogga har inte direkt funnits i mitt huvud.

Dom som känner för det får mer än gärna muntra upp mig lite, behöver verkligen det för tillvaron känns inte så vidare kul. Tur att lillan är hemma nu, så man får kramas lite.

De senaste dagarna har jag sovit mer än jag har varit vaken ungefär och ätit ungefär ingenting. Idag så har jag iallafall gjort framsteg, gick en liten promenad på några hundra meter extra efter att jag lämnat på dagis. Det var stort. Strunt samma om jag var svimfärdig när jag väl kom in. Tredje dagen med tryckande huvudvärk, men ätit lite mer både idag och igår så det jämnar ut det lite.