Maken vabbar - Lärdomen!

 
 
 
Det händer inte så ofta. Att barnen är sjuka. Under alla år har det oftast varit jag som "tagit det". Först mammaledig, så det var ju naturligt då. Sedan när vi pluggade. Vi pluggade ju samtidigt heltidsstudier i 2 år, då fanns bara dottern. Han hade mer seminarium etc än vad jag hade så majoriteten av vabb tog jag med. Dock uppvägdes det att jag åkte bort veckovis flera gånger med skolan.
 
Sedan blev det ju en mammaledighet till och här är vi nu. Jag har ju inte heltidsarbete nu, då vi har prioriteringar med att ha småbarnsåren med åtminstone en av oss som heltidsförälder än heltidsdagis. Jag har ju två yrkesutbildningar som oftast i det stora hela innefattar sen kväll och helgtider, vilket inte riktigt går hand i hand med småbarnsfamilj. Eller fotboll för den delen... Han tjänar ju mer än mig på ett par timmar än vad jag gör på en hel arbetsdag, så det blir liksom win win så att säga. Min kropp är ju fortfarande inte normal efter den påfrestande gravititeten så tunga och fysiska jobb är ju inget jag kan ta heller. Jag tittar efter mer dagsarbeten, inte alltid jättekul - men fullt acceptabelt så det kompenserar ändå väl ut. Fotograferingen kommer ju startas upp mer seriöst till hösten, är tanken, men jag kan fortsätter ju med min "smygstart". Det är ju sista sommaren med "dagisbarn", sedan börjar skolan och då kommer ju allt att förändras...  Så tack vare fotbollen (trodde väl aldrig att jag skulle erkänna högt att jag är tacksam över den?) så har vi råd att vara "kräsna". (Nej, maken skrev inte ett enda ord av detta...)
 
Men åter till historien: Både igår och idag skulle jag jobba. Så maken fick vabba. Och alltså ta skriknatten. Eller timmarna är det väl snarare. Sova, vakna, sova, vakna... Gå upp med barnen och aktivera dem hela dagen... För de fattar ju inte riktigt det här med att man ska vara trött efter oregelbunden sömn... Jag skickade ett sms och frågade hur det gick på morgonen igår:
 
 
"Fullt ös. A har redan hunnit ha ner massor av toapapper i toaletten så att det blev stopp och tömma en tandkrämstub i handfatet. Han har inte gått ett steg, utan bara sprungit"
 
 
Ja, jag erkänner... Jag asgarvade. Rätt ut. Länge. Dels för att jag såg det framför mig. Dels för att jag befann mig på behörigt avstånd från att slippa ta hand om det. Dels för att det där händer då fan aldrig när jag är hemma...  Sedan stod jag och flinade resten av dagen. När jag kom hem igår, efter några timmars shoppingrunda också efter jobbet kan tilläggas (gäller att passa på med egentid när man inte har dagistider att passa och noll ungar att hålla koll på när man provar kläder), så var min käre make helt slut... Ha! Han försökte gå undan för att läsa lite i hopp om vila, men barnen... De hittade honom... Precis som de gör när jag försöker med liknande när pappa kommer hem...
 
Förra gången då barnen var sjuka, eller tja- sista timmarna på karensdag (= egentligen friska), och det inföll med att jag skulle vicka lite. Då blev det så himla dyrt! Maken var ju hur rastlös som helst så de hade gjort allt möjligt... Åkt runt, handlat det ena och de andra, ätit på Mc Donalds... Det var ju inte så att vi tjänade något på att jag jobbade om man säger så... Igår så orkade sig inte maken ut alls. Han var för trött... Det blev blåa plättar och pannkakor istället. Mycket billigare alltså. Idag kom jag hem till dukat bord, precis i tid för ugnspotatis, bearnaisesås och baconinlindad kycklingfilé.
 
Det är alltså sömnlösa nätter som gäller för att maken ska få vabba...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilli Nyfiken - Junibrud 2013!

Familj Vänner Foto Choklad Böcker Bakning Matlagning

RSS 2.0